En mystisk vagn

Igår, vet ni satt jag i baksätet på min egen bil. Där framme satt morfar i huset och rattade. Bredvid honom satt min hulda moder. Iväg for vi åttatiden på morgonen och vi var inte hemma förrän klockan hunnit en rejäl bit över åtta på kvällen. Nåja, noga taget var klockan över nio efter att vi fört hem mamma och rundat via svägerskan.

Gissa vart vi åkte? Just det, förstås till Vittis (Huittinen på finska), vart annars? :) Det var ju redan ett halvår sedan vår senaste Vittis-färd. Eftersom min hulda moder vägrade vara ruttplanerare, så förlitade sig morfar i huset på Astrid. Men ack, så olydig han var. Han körde inte alls via Helsingfors. Nej, Borgå, Mäntsälä, Ridasjärvi, Forssa. Det är till att vara rejält obstinat det.
- Vänd när det är möjligt, höll Astrid på minst tio gånger innan hon äntligen räknade om rutten. Hon är programmerad så att hon alltid ska ta snabbaste vägen och det innebär förstås urtrååååkiga motorvägar.

Astrid fick sin hämnd! Ser ni, kvinnors list övergår mannens förstånd. 
Vi skulle till Rutava och Astrid guidade oss längs små pittoreska byvägar i lika dåligt skick, som den nuvarande Liljendalvägen. Böljande fina åkerfält med mycket kumminodling. Stora fina produktionsbyggnader för ägg, mjölk, svin. Stora härliga mangårdsbyggnader, som mera liknade herrgårdar än något annat. Mycket direktförsäljning och Bed&Breakfast.

Också mycket gropar utan asfalt, så bilen gungade rejält till och gruset strittade (stänkte) åt alla håll. Vi körde genom Vampula. Landskapet ändrade karaktär efter det. Slitna hus, nedfallna uthus, skrotbilar, en rostig betongstation. Astrid lotsade oss vidare på ännu mindre byvägar och plötsligt sa hon:
- Du har nått din destination.
Mitt ute i ingenting! Morfar i huset trodde inte riktigt på det där, så han körde förstås vidare ett stycke. En och annan invånare stod på sin gårdsplan och glodde misstänksamt. 
Se där, några bilburna skurkar, som är ute och rekognoserar, tänkte nog infödingarna. Morfar i huset fick lov att vända. Stannade vid ett bastubygge och ringde och frågade ägaren om det var rätta ställe att lasta av järnen. 

Och jodå, det var det ju. Astrid håller nog reda på sådant. Genast uppenbarade sig en lättklädd dam på gårdsplanen till huset som stod närmast. Hon skakade lite på några buskkvistar och jag misstänker starkt att hon memorerade Adam-plåtlådans registernummer medan hon försökte se trådgårdsupptagen ut. Vi kunde ju ha upplyst henne om vårt ärendes beskaffenhet, men låt nu byborna fundera och på FB varna för min bil! Knappast åker vi dit igen? Men man skall aldrig säga aldrig.

Astrid fick leda oss bort från den lilla byn och vet ni vad? Jo, det var en knapp kilometer till stora vägen! Vi skrattade med min mamma så vi höll på att kikna. Stackars chaufför grundlurad av sin gps!
För oss var det ju en trevlig utflykt med lite vidgade vyer. 

Eftersom vi kört nonstop kurrade våra magar rejält och urinblåsan tryckte på. Så det var raka spåret iväg till Den galna korvlänken (Hullu lenkki), ett mycket bekant ställe för oss. God lunch med kokt potatis eller mos, ugnskorv, sås på griskött, wokade grönsaker, köttbullar och vegetarisk frestelse samt förstås ett rikligt salladsbord. Trevlig och hjälpsam personal och verkligt populärt lunchställe med massor av arbetsklädda karlar, två polispatruller, inrikesturister och förstås ortsbor.

När vi mättat magarna var det dags för inköp i köttaffären, som också säljer bland annat bröd och ekologiska grönsaker. Från Kivikylä styrdes kylaren mot Korpela och därifrån handlade min hulda mor ännu mera köttprodukter. Själv nöjde jag mej med tre kilo nötmaletkött (köttfärs av nöt) för 13 euro! Och lugn bara lugn. Vi hade med oss kylkassar och kylklampar.

Handlandet fortsatte i Citymarket i Sastamala. Sex kilo gröna slanggurkor ska förvandlas till smaskiga ålandsgurkor! Eftersom gurkorna nu var 0,79 euro/kilo i just Citymarket hamnade vi där. Mycket annat än bröd, kattmat och drickor handlade vi inte. Morfar i huset gillar ju inte dessa supermarketar. Så inte heller nu fick jag fynda på megarean. Suck! Jag gick visserligen förbi garnhyllan och kollade noggrant de röda lapparna, men...

Följande stopp blev på vägen mot Tammerfors. vi stannade vid Kiskokabinetti. Också det i Sastamala. Den enda som steg ur var undertecknad. 

Här finns marskalk Mannerheims salongsvagn. 
 

Den har bogserats hit år 1969.

Enligt uppgift har Hitler och Mannerheim haft en överläggning i den här vagnen den 4.6 (Mannerheims födelsedag) år 1942.

Inne i vagnen träffade jag på en trevlig karl (ja, alltså alla karlar jag träffar är trevliga!) från Kuopio. Han var lite förvirrad för han trodde att Mannerheims vagn, där överläggningen ägt rum, finns i S:t Michel. Och den är öppen för allmänheten endast en dag i året. Gissa vilken? 
Nå förstås den 4.6!

Stolarna är lösa, så jag undrar hur det gick att sitta när tåget tuffade på. Betydligt snyggare är nog den här restaurangvagnen än den jag senast såg, då jag för flera år sedan åkte tåg till Österbotten.

En stilig telefon från förr framför en dagorder av Mannerheim.

I rökavdelningen fanns en fläkt och riktigt snygga lampkupor.

De gamla fotona visar det historiska mötet samt hur det såg ut i salongsvagnen när alla bänkat sig.

Hatthyllan är riktigt fin. Kunde bli en bra heminredningsdetalj.

På gården utanför stod det här björnparet. Där finns också en riktigt fin lekpark, som var välbesökt trots de mörka molnen på himlen. Måste komma ihåg det ifall vi ska på utfärd med baby M när hon är i lekåldern!

På gården finns också den här dressinen, tyvärr inget järnvägsspår så man kunde ha tagit sig fram med denna.

År 1993 flyttades det här ångloket, nummer 659, till Kiskokabinetti. Undrar hur många lok, som finns bevarade runt om i Finland.

Från Sastamala till Verkkokauppa i Tammerfors. Där handlade morfar i huset och undertecknad färgpatroner till vår skrivare. Men tyvärr, tyvärr, den vägrar fortfarande ge ut bra utskrifter. Alla foton blir randiga. Buääääh! Tror ni att jag vågar besvära något av de hårt it-arbetande ätteläggen? Jag orkar inte kämpa med de där ränderna längre. Morrr!

Tyvärr vägrade far i huset att köra till Lankamaailma i Tammerfors. Och förskräckligt nog, så höll min hulda moder helt med sin svärson!!! De har gaddat ihop sig. Och jag som faktiskt behöver garn nu, närmare bestämt lingarn. Suck och dubbelsuck. Kanske jag måste ta mej till Helsingforsaffären? Eller kanske bäst att beställa på nätet. Fast då får jag ju inte klappa på garnen och det som är så hälsosamt!

Från Verkkokauppa kurvade vi till Motonet. Jag behöver ju nya stötdämpare, så...
Det tog inte lång tid, så var morfar i huset ute igen. Kön till betjäningsdisken var på tok för lång för hans otålmodiga nerver.
Vi körde vidare mot Tavastehus. Nytt försök där i Motonet.

Det regnade, så vare sig mamma eller undertecknad lämnade bilen. Där i bakgrunden ser ni en Lada med runda lyktor = äldre modell.

På hemvägen överraskades vi av ett sådant störtregn på motorvägen mot Helsingfors, att chauffören faktiskt funderade på att ta in nånstans på sidan och vänta ut regnet. Det goda med det där regnet är att min plåtlåda blev så gott som dammfri igen! Och det utan att jag ansträngde mej.

Inte körde vi heller hem via Helsingfors. Men efter korsningen i Mäntsäla när fartkamerorna var slut så stängde vi av Astrid. Nu får hon vila till nästa gång.
I grannstaden besökte morfar i huset den tredje Motonet-affären. Och se på sjutton. Han fick de två sista stötdämparna från lagret, som de hade till just min bilmodell. Få se nu sen när de blir bytta? Om inget händer kanske jag kan be mr J om hjälp. Han har semester nu och vädret lockar ju inte precis till strandhäng, så kanske han skulle vilja meka lite med min bil? Jag borde ju ha frågat honom tidigare idag, då han var här på besök. Sjuttsingen, jag missade chansen. Till all tur har jag hans telefonnummer, så ingen fara... :)

Så nu har jag då varit ute på semesteräventyr. Riktigt trevligt och passande väder för en utflykt. Hoppas att det inte blir sommarens enda. Å andra sidan kan jag bra tänka mej att sitta några dagar i streck på balkongen och enbart handarbeta! Idag är det dock för ruggigt och kyligt för att sitta stilla utomhus, så jag får nu fästa alla trådändar på mitt rosa projekt inomhus. Ja, projektet är alltså färdigt, kan ni tänka! Men nu finns det minst sjuttioelva olika garnändar att ta hand om. Håhåjaaa...