Oj då!

Här är det full fart från arla morgonstund för snart ska jag hasta iväg till stan på mitt fritidsjobb. Jag har hunnit få igång en tvättmaskin, förbereda nästa veckas tisdagskurs, så nu är det enbart måndagens två kurser kvar att fixa material till. Men det är ju en dag imorgon också och i eftermiddag står det lite andra saker på programmet.

Igår var jag iväg till en mataffär i grannstaden. Det hade ju hunnit gå nästan en vecka sedan min senaste butiksfärd. Den här gången stod det bananer, gurka och laktosfri röd mjölk samt kattmat på min lista. Det där sistnämnda är en pina. Känns som om jag inte gör annat än släpar hem kattmat. Jag misstänker att morfar i huset matar våra katter på fel sätt. Han faller liksom för deras gröna ögons charm. Så istället för att mata en gång på morgonen och en gång på kvällen och låta dem nöja sig med torrfoder däremellan, så får dom mat så fort dom begär det. Suck! Men det kanske ska vara så eftersom dom går ute och inte är tjocka, så är väl den dieten riktigt bra? Vad vet jag, men jag kan förstås tycka att nån annan ibland skulle släpa hem kattmaten.

I den mataffär jag besökte igår har jag inte varit på evigheter, för den ligger liksom lite bakom de gator och vägar jag brukar frekventera. Så det var ju lite spännande att navigera mellan hyllraderna och jag hittade till kattmatshyllan. Och hur det nu var så lyckades jag förirra mej till tidningshyllan. Jag kände mej ganska trygg för hur skulle det nu finnas sticktidningar i den här relativt lilla mataffären?

Men oj, vad jag bedrog mej!

Plötsligt tog den här fjolårstidningen ett skutt ner i min kundvagn. Ack ja, och jag som inte precis lider någon brist på mönstertidningar!

När jag sedan omsider kom fram till kassan stirrade damen på mej. Hon vågade inget säga, men jag kände ju igen henne, så jag sade på klingande finlandssvensk finska att jag var på fel plats. Hon svarade förstås på svenska för hon kände ju igen mej. Mina kinder färgades röda och jag tänkte att jag borde nog pröva med mitt modersmål först, alltid, istället för att genast ge upp. Men så där är det när jag är på främmande ställen. Damen brukar sitta i kassan i mataffären här i stan. Som sagt, kul att bli igenkänd.

När jag kom hem väntade jag ivrigt på att kolla postlådans innehåll för vårnumret av Novita-tidningen borde ha kommit. Men se nej, icke då. Morrr! Tur alltså att jag nu har en annan tidning att bläddra i. Om jag nu alls hinner med det under veckoslutets fullspäckade program.