Bildningsalliansens årskongress 2019

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på att jag kom hem sent efter festmiddagen på Zum Biespiel. Jag har alltså varit iväg på Bildningsalliansens årskongress 2019 i grannstaden i dagarna två. Jag har träffat en massa fria bildare från medborgarinstitut, folkhögskolor, sommaruniversitet och Akan.
Och jag har förstås lärt mej en hel del också.

Igår fick vi bekanta oss med Sitras projekt Kompetensens tid. 

Det handlar om förändringsutmaningar, vem tar ansvar? Vem har pengar? Vem ska få möjlighet att lära sig? Kan vi lämna någon utanför? och så vidare

Det livslånga lärandet bör utvecklas, men hur?

Sitra har för tillfället en stor roll i det hela.

Senare på eftermiddagen fick vi stifta bekantskap med en trevlig och kunnig kvinna, ursprungligen hemma från Tyskland, Birgit Schaffar-Kronqvist.

Hon ställde frågan: Hur främja bildning idag?

Idag finns det synliga gap mellan bildning och verklighet. Ett exempel är skolstrejkerna som Greta Thunberg har tagit initiativet till. Borde inte eleverna vara i skolan? Men de känner att de vuxna svikit dem och har därför övergett skolan. De får helt enkelt inte den kunskap de känner att de behöver.
Exemplet ovan handlar om hur vi i Finland kan stänga gränser för flyktingar och ändå säga att vi har världens bästa skolsystem. Vad är det vi lär ut?

Traditionellt delas kunskap in i Episteme, Techne och Fronesis. Det är begrepp, som Aristoteles myntade år 350 f. Kr. Episteme är den säkra teoretiska kunskapen, till exempel årtal i historia. Techne är instrumentell kunskap, alltså den kunskap, som behövs för att göra något. Och Fronesis är den etiskpolitiska och handlingsmässiga kunskapen, alltså praktiskt förnuft, det vill säga förmågan att kunna bedöma och handla riktigt i enskilda beslut för att nå lycka genom förträfflighet.

Det är svårt att nå fronesis och ännu svårare att examinera, så för det mesta stannar vi i Episteme. Där är allting förutsägbart och lätt att mäta.

Idag fick vi lyssna på Linda Mannila, som ställde frågan: Om framtiden är digital - vad händer med oss?

För 30 år sedan hade man sådan här "datautrustning", alltså en Commodore  64. Det tog långt över en halvtimme att ladda den innan man kunde börja använda den. Då gällde det att ha tålamod. Idag finns allting i en liten smarttelefon och om någonting tar mer än fem sekunder blir vi genast otåliga.

På platsen skapade vi ett ordmoln, som handlade om vad digitaliseringen betyder för oss. En innehållsrik och givande dag.

Igår vet ni valsade jag runt i sociala medier, för då hände det här:

Heeeelt otroligt vet ni. Jag har blivit vald till Årets fria bildare 2019! Chockerande, inte sant? Det är första gången Bildningsalliansen delar ut priset och det tillfaller mej! Jag är fortfarande helt omtumlad, rörd och tacksam, så innerligt tacksam för alla mina kursdeltagare, som gjort det här möjligt. Jag är förstås också tacksam för kollegers och chefers stöd.
Det här priset hade kunnat gå till en organisation, ett projekt, ett team osv och så går det till mej. Jag ser det som en erkänsla för alla de lärare, som i novembermörker och vinterstorm tar sig fram till avlägsna kursplatser i byarna.

Jag fick en jättefin handsmidd ljusstake tillverkad av Kay Vikström, som också fungerat som timlärare i smide. Nere på foten finns en ingravering där det står "Årets fria bildare 2019 Inge Ekholm".

Jag fick ett diplom med många vackra och fina ord. Ett diplom, som jag ska försöka komma ihåg att titta på då jag tycker att jag har varit en dålig lärare.

Jag fick en vacker blombukett!

Och jag fick en fin tygkasse att ta hem allting i. Och framförallt fick jag en massa glada gratulationer från alla håll och kanter. Alla på årskongressen var lika glada som jag över priset. På Bildningsalliansens webbplats ser jag helt fånig ut på fotot och det beror på att jag hade fullt sjå att inte börja gråta tacksamhetens tårar. Fortfarande har jag lite svårt att fatta att det här faktiskt hände igår. Men det stod ju i tidningen idag och då måste det ju nog vara sant, eller hur?