En gråtrist lördag i mars

Vad göra en gråtrist lördag i mars då snöblandat regn skvalar ner från himlen? Sätta upp fågelholkar? Nope, för fuktigt och vått. Ta en lång skön promenad? Nope, inte det heller. Sitta framför datorn och jobba med kursplaneringen inför nästa läsår? Njaaa, tjaaa, inte väl hela dagen ändå?

Nej, gör som jag har gjort idag:
Stig upp okristligt tidigt, för det är ju ledig dag med sovmorgon. Jag var uppe redan halv sju i morse. Tassade lite runt och ville inte störa morfar i huset eller den äldsta sonen, som båda sussade sött på varsitt håll.
Efter en snabb ingivelse kom jag på att jag kan ju börja dagen så där lite hälsosamt och grävde fram blodtrycksmätaren. Det kan ju vara spännande att veta hur trycket ligger, inte sant? Jag mätte två gånger, precis så där som man ska göra och jag kom till 111/73. Jag hoppas innerligt att det är bra. Om det är för lågt måste jag nog börja äta lakrits, inte sant?

Efter mätningen var det dags för frukost med lite hjärngymnastik. Det är allt tur att kvinnor kan göra flera saker på en gång, för då får man liksom mera gjort. När jag hade stärkt mej på detta sätt tog jag itu med disken från igår. Nån måste ju göra det också och eftersom det inte var jag som lagade maten, så föll disken den här gången på min nacke. Bra arbetsfördelning, eller hur?

När jag kollade i kylskåpet såg jag två tråkiga ostkanter och lite riven ost, som inte rymdes på gårdagens pizzor. Så på bästa Martha-manér kom jag på att det var bäst att ta till vara resterna och helt enkelt baka Peppriga ostmuffins! Receptet hade jag ju prövat på tidigare och det är enkelt och gott, mera behövs inte. Men från den där versionen på nätet saknas mjölken. Jag hade i ca 2,5 dl. Jag passade alltså på att också tömma en mjölkförpackning med minimalt innehåll. Lite blanda och vispa...

... sedan rada ut muffinsformarna i muffinsplåten, fylla formarna, strö på riven ost och sesamfrön och så in i ugnen.

När muffinsen var färdiga, lade jag ut en inbjudan i familjens WhatsApp grupp. Men inte en kotte såg jag till.

Småningom dök yngsta sonen och fadern upp tillsammans. De hade varit till grannbyn och servat sonens bil. Vi beslöt att åka iväg och hälsa på min hulda moder och ta med lite av muffinsen. En liten stund hann vi sitta hos mamma innan sönerna, den äldsta och den yngsta, jäktade vidare till sitt i huvudstadsregionen. Så nu blev det igen tyst och stillsamt här i huset, endast två vuxna och två katter. Vemodigt...

Resten av kvällen ska jag nog ägna åt stickning, bäst så, inte sant?
Ha en riktigt skön lördagskväll, hör ni!