Tillbaka i bloggosfären

Kära vänner av förekommen anledning har jag haft ett litet uppehåll i mina skriverier. Det blev längre än tänkt, men ibland tar verkligheten över och det virtuella får stå åt sidan. Dessutom har det varit rejält svettigt att sitta framför skärmen, så datorn har fått vara i fred sen i torsdags ända till igår då jag sent på kvällen blev färdig med en artikel jag lovat skriva. Och så har jag varit ute på vift nästan för jämnan.

Den efterlängtade handarbetsresan till Tallinn i fredags gick inte riktigt som på Strömsö. Önskar att jag kunde vrida tiden tillbaka, men tyvärr låter det sig inte göras.

Jag har aldrig varit på en handarbetsresa tidigare, men nog på andra stickiga grejer, så jag visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mej. Tyvärr blev hela den där stickgrejen på båten på morgonen något av en besvikelse. Stickdesignern Niina Laitinen berättade om hur hon började sin bana, som designer.

Sen övergick hon till att gå igenom den här tidningen och berätta nånting om varje socka. Höh, var fanns sticktips och knep som förenklar livet för stickerskor? Jag bara undrar. En annan sak som jag inte tycker är okej, är den att tio av de här sockmönstren har ingått i Suuri Käsityötidningen exklusivt, alltså endast för prenumeranter. Och nu, nu finns de här i den här socktidningen fritt fram för alla. Dåligt, dåligt om ni frågar mej. Det är liksom lite att luras, inte sant?

I Tallinn väntade tre bussar på oss, för att föra oss till Karnaluks. Svettigt värre med trettio grader ute och ett helt uppgrävt centrum.

Karnaluks har tre våningar och förstås ingen hiss. Jag stannade på nedre våningen, alltså tygavdelningen, för jag ska ju inte ha mera garn. Jag hade faktiskt inte ens minsta lilla lust att dra mej upp till garnavdelningen på översta våningen. I min idioti så lovade jag vakta kärran, som ni ser det röda handtaget av, då två för mej okända damer ville iväg upp och undersöka garnavdelningen. Så där satt jag på en stol och väntade och väntade och väntade. Efter 45 minuter dök damerna upp och bad så mycket om ursäkt. Håhåjaa...

På grund av hettan och grävkaoset blev det inte av att strosa i Tallinn utan det var raka vägen tillbaka till terminalen med en taxi, som körde i vansinnes fart och tog genvägar över cykelvägar och refuger.

På hemvägen fick vi på kvällen ett glas skumpa och möjlighet att umgås med Niina Laitinen. Men igen inte ett enda sticktips eller något annat matnyttigt för handarbetsmänniskor.
Förresten, den där champagnen var den enda alkohol jag drack på hela resan, bortsett från två smakprov på lonkero i taxfree shopen. En torr resa alltså. Men i den där hettan var det nog vatten, som gällde. Fick lära mej att Still water betyder utan kolsyra.

Och hela arrangemanget från det att ingen från arrangörs håll, tidningen Suuri Käsityö och Viking Line tillsammans, mötte i avgångsterminalen eller ens i båten, tycker jag att var svagt. Konferensrummet var litet och trångt, så det var knepigt att vara social och kontakta andra likasinnade.

Nå, nu har jag då varit på två handarbetsresor, min första och min sista. Nu vet jag alltså vad det går ut på och nej, jag är inte imponerad och inte det minsta intresserad av handarbetsresan till Stockholm, som arrangeras i oktober.

Jag kom till den slutsatsen att teetee shop i västra grannstaden och Lankamaailma i Åggelby är bra mycket bättre än Karnaluks. Specialgarn kan alltid beställas från nätet, vid behov.

Och vad köpte jag då?

Jo, en projektväska och det fastän jag inte alls behöver en sådan och stickväninnan V har förbjudit mej att köpa flera sådana.
– Sen slänger du bara in ditt projekt i väskan, som blir liggande i knuten, sa hon. Förstås har hon den kloka människan helt rätt, men... ja, ni ser ju att den här väskan har katter på sig...

Och så köpte jag en hel del sysaker, som jag hoppas att jag kanske nån gång har nytta av. Det lite lustiga eller konstiga var att inga priser stämde. Allting var förmånligare än vad det stod på prislapparna! Den enda grejen, som höll priset var den där trådträdaren till symaskin längst ute till höger. Det stod att den kostade 1,90 € och det gjorde den också när jag betalade enligt kvittot jag fick.

Den där resan tog på så till den milda grad att jag sov från halv tolv på fredagsnatten till kvart före tolv på lördagen. Bisin min blev orolig då han inte hörde mej snarka ens en gång. Jag sov, som klubbad. Det blev lite bråttom att hinna med bisin min till flygfältet i Vanda och möta E och hennes son, för jag hade sovit bort halva dagen.

På hemvägen stannade vi och åt på Veljekset i Söderkulla. Jag tog en iskender kebab och se så fint riset är format, som en stjärna. Bisin min var inte alls nöjd med restaurangen:

– Här finns inget man kan äta, smågnällde han den stackaren. Nej, de hade ingen sås och potatis på menyn. Det är lunchmat och inget annat.

På andra sidan husets terrass pågick en studentfest och vi hann också lyssna till Spitfires soundcheck. Det lät riktigt bra ska jag säga, men vi hade inte tid att stanna kvar på deras spelning.

På lördagskvällen vid halvniotiden var jag sedan ännu ett snabbt varv till mataffären tillsammans med yngsta sonen, innan det var dags att ta det lugnt.

Söndagen är ju vilodag, så det tog jag fasta på så gott det nu gick, för att på måndag morgon bli väckt av bisin min. Nu skulle vi igen iväg, den här gången via Kellokoski efter packningar, som skulle köpas i Vanda i Tiivistekeskus. Nix, fanns inte packningar till de där cylindrarna och jo, de var beställda och borde ha anlänt redan 22.5, men...

Från Vanda vidare till östra Helsingfors och Akkukellari och nej, just batteriet till den trucken hade sålts slut, men det kommer flera...

I det här läget påminner blåsan mej om att nu skulle det vara dags för en tömning, så iväg till Navetta. Det regnade lite smått och det var proppfullt inne i cafeterian. Bisin min blev så nervös över folkmängden och oljudet där inne, att vi tog smörgåsen med oss ut och åt den i bilen. Lite bröd och bullar handlade jag förstås. Bisin min tyckte att det var för mycket, men ett bröd försvann genast igår till hans stora syster.

Han körde sakta gamla vägen och vi vek av till Lindbergs trädgård. Så nu har vi:

En vacker ampel...

... tre pelargoner i ljuvliga röda nyanser. De ska planteras i en balkonglåda.

Och till min stora förvåning, så fick jag faktiskt en tomatkruka! Nu gäller det att jaga tjuvar! 

Vi köpte också Timo sättpotatisar, lök, fem frilandsgurkplantor och ärter. Bisin min har plötsligt blivit trädgårdsintresserad igen. Nu saknas endast sallad, dill och persilja. Men det är för hett på dagen och för många myggor på kvällen för att så.

Just när bisin min hade slagit sig ner i gungstolen igår, fick han ett textmeddelande. Nu hade de beställda packningarna anlänt. Så idag har vi igen åkt iväg till Vanda och därifrån till Kellokoski till den pensionerade experten på cylindrar. Sedan vidare till Juustoportti i Mäntsälä på lunch och därifrån till Lähimmäinen på dricka och munk. Förstås köpte jag igen bröd.

På hemvägen kurvade vi via E. När vi satt där ute i skuggan i den gamla trädgårdsgungan i all sköns ro, knakade det till några gånger. Sedan hördes ett väldigt brak och plötsligt satt vi alla tre på marken då gungans kättingar hade gett upp. Vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Inte så bra att sätta sig i en gammal trädgårdsgunga, som har stått ute i ur och skur.

Puuh, det här blev långt, men nu är ni uppdaterade.
Önskar er alla en fin onsdag!