En Geisha-ask

- Nej tack, jag ska int ha, sa dottern idag då jag lycklig och glad överräckte en Geishalåda åt henne.
- Jag har chokostrejk.

- Men kan du inte se vad det finns i lådan i alla fall?
- Mina sockor, sa hon och lyste upp som Nådendals sol. Tyvärr ingen stoppning av sockor här inte.

- Va ska jag med dom här, frågade hon. Sedan insåg hon väl kanske att ett litet tack var på sin plats. Men helt tydligt var det att hon allra helst vill ha sina väl ingångna och sköna söndriga sockor tillbaka, fixade och hela.
Och jag som var så stolt. Jag hade ju faktiskt lyckats inom loppet av två veckor sticka hela två stycken sockor. Det är nog snudd på rekord för mig, det. Månne jag har kommit över SSS nu? Den andra sockan brukar oftast bli liggande halvfärdig, men nu gick det minsann undan.

Modell: Helt vanliga yllesockor i damstorlek med förstärkt häl
Garn: Nalle Taika från Novita

Åtgång: 86 g

Stickor: Nr 3

Ny familjemedlem

I måndags anlände han, ja det är nog en han, råder ingen tvekan om den saken, så inget hen här inte. Han satt bältad på passagerarsätet i min bil då far i huset hämtade mig från jobbet. Sheriffen har ju specialövervakning den här veckan. Men till far i husets stora besvikelse blev de inte stoppade. Kanske just för att de använde bilbältena?

Får jag lov att presentera Fååre?! Visst är han söt?

 

Gullig oberoende från vilken sida man ser på honom.

Spiralkant

Idag hade jag glädjen att kunna delta i stickcaféet i stan. Och jag fick lära mig någonting nytt, nämligen att sticka spiralkant. Ja, jag tror att det heter så, åtminstone tänker jag kalla det för spiralkant, så det så.

Det är vår instruktör Desiré Kantola som handleder, inspirerar och lär oss nya saker och som här visar upp sin kant och pigga orangefärgade socka. Visst är den fin?

Handarbete höll också min mamma på med igår. Mums!

Och förlåt att jag glömt ge svaret på gissningstävlingen i januari. Det ni såg på bilden var inget annat än ett redskap för att känna om potatisen är färdigkokt, alltså om den är mjuk. Fiffig återanvändning, inte sant?

Nytt igen?

- Är halsduken redan färdig, frågade far i huset med något överansträngt i rösten igår morse när han såg hur jag startade en ny stickning.
- Nä, men sockor behövs ju alltid...
- Men ska du verkligen starta på något nytt igen?

Stackars honom, jag hade packat alla mina UFO:n i den väska han skulle ha i måndags. När stickningarna låg utspridda var de liksom inte lika många. Men nu när han upptäckte dem alla på samma gång blev det för mycket. Har nu lovat, mer eller mindre motvilligt, att ta itu med det ofärdiga så fort jag har min nya stickning färdig.

Våra katter har bra skyddsfärg, inte sant?

Köpgalen?

Köpgalen, jag? Nääe, men galen ja.
Ändå så har jag inom loppet av en knapp vecka lyckats samla på mig ett halvt kilo garn. Oj, vad det låter mycket, det är ju bara 500 gram!

Ingen fara dock, 200 gram  är redan uppstickat och 100 gram reserverat för sockstickning, sååå...
Förra onsdagen, då jag hade sportlov, var jag iväg med mamma till Robin Hood. Hon köpte tre nystan Naava-garn åt mig.

Igår var jag på nytt till Robin Hood på väg hem från grannstaden. Den här gången tillsammans med far i huset. Jag passade på att plocka åt mig två nystan med lilafärgat Nalle Taika-garn. Och den här gången betalade jag alldeles själv. Och hela vägen till kassan morrade far i huset. Inget av mina honungslena argument hjälpte. Till saken hör ju att jag faktiskt INTE alls har handlat garn på tre månader. Så visst har jag varit en ytterst duktig garnoman? Inte fyndat ett endaste nystan från januarireorna. Och som sagt, snart är de här nystanen slut och för mig är det dags att ta itu med allt som ligger halvfärdigt. Men emellanåt måste man ju bara få bekanta sig med nya garnsorter och färger, inte sant?

Från och med i onsdag blir det en sex veckors ekofastekur för mig. Har lovat att handla mindre och det kommer att gå hur bra som helst. Dessutom kommer jag förstås att återanvända, sortera, spara på vatten och el. Men det är ju sådant som jag ju gör ändå alla dagar, så...

Högsta prioritet

Nu är det kris i grannstaden. Dotterns socka ser ut så här:

- Det här har sedan högsta prioritet, sa hon igår mycket strängt på bästa tjänstemannamanér.

Jo, jo, men stammar nu mamma lite frånvarande och undrar om det ändå inte skulle vara lättare att sticka ett par nya?
Hmmm, men vem orkar rota i flyttröran i det "nya" huset på jakt efter garn?
Garn behövs förstås också till stoppandet, hmmm...

Långsamt som kvällsskyn

Att jag kan vara långsam, på tok för långsam. Verkar som om jag inte får någonting alls ur händerna.
Långsamt som kvällsskyn blev dessa sockor färdiga. De påbörjades den 16.11.2013 och i måndags fick jag dem färdiga alltmedan jag satt i en timmes tid i min bil och väntade på far i huset. Ja, se karlar!

Till saken hör att jag lider av SSS = Second Sock Syndrome = den andra sockan blir aldrig färdig!
Verkligt synd för det är ju bra att ha såna där projekt på gång, som jag just kan ta med mig när jag ska iväg med far i huset. Projekt som inte kräver alltför mycket räknande och inte innehåller mönsterrapporter.
Ursprungligen var ju de här sockorna ett buss-stickningsprojekt på väg till och från Tammerfors. Samtidigt ville jag ju bli av med lite restgarner. Men jösses så lång tid det tog för mig att få detta par sockor färdigt. Så plan A = att det skulle bli en hemstickad julklapp gick i stöpet. Nå, det är en födelsedag på kommande i söndag, så...

Randningen har jag gjort alldeles själv och det var ju lite spännande att se om restgarnen skulle räcka till. Hälarna är svarta, vilket inte syns på fotot.

Modell: Ett par alldeles vanliga herrstrumpor

Garn: 7-bröder och Oi villasukka (det gröna) från Novita

Åtgång: 158 g

Stickor: Nr 4

Ända till klockan två

- Hela natten har jag stickat, ända till klockan två i natt, kvittrade min mor glatt i telefon i lördags.
På vändagen i fredags gjorde vi en liten rundtur tillsammans. Vi startade i Liljendal för hon hade ärende dit och så stack vi oss in till Sale. Där köpte hon förutom närodlad potatis också 4 nystan USVA-garn. Ännu mera garn köpte hon när vi besökte S-market i stan. Ytterligare åtta 100 grams nystan hamnade i hennes köpkorg. Och nej, jag uppmuntrade inte även om jag ju tycker att det är jätteroligt att hon vill sticka och är inspirerad. Jag hjälpte henne däremot att hitta stickor och köpa rundstickor för att spara på hennes axlar. Sedan lade jag upp maskorna åt henne och stickade de första varven. Idag meddelade hon att hon endast hade 15 cm kvar att sticka på sitt projekt. Det gick snabbt.

Vändagen firades alltså i min moders sällskap tillsammans med äldsta sonen. Vi hälsade också på i servicehuset i stan och hade med oss lite hjärtegodis.
 
På torsdagen fick jag så här fina tulpaner av mina kursdeltagare.

Du får inte

En liten varning, ifall ni påträffar mig livs levande: Jag kanske går omkring och muttrar för mig själv och uppvisar nervösa ryckningar. Det här tillståndet beror enbart på karlarna, både de som finns i huset och de som finns längre borta. Ja, alltså inte alla karlar så där över lag utan då "mina" karlar. Vet ni vad de gör? 

Jo, för det första så har de flyttat alla mina stick- och virkverktyg till det "nya" huset, likaså kilovis med mönstertidningar och garner. Och allting finns nu huller om buller så att hela min fina garntabell i Excel är ett enda kaos och jag kommer nog aldrig mer att hitta ett endaste nystan när inspirationen faller på. Suck!

För det andra är det alltid jag som ska tömma "mina" skåp. Och det utan löfte om att få packa upp kläderna, böckerna, sakerna inom en rimlig framtid.... Jag får aldrig ett slutligt datum på när vi ska flytta så där på riktigt.

För det tredje, det är ju faktiskt meningen att vi ska göra oss av med saker, men varje gång jag föreslår att vi ska slänga det ena eller det andra är det tvärstopp och höga skri av fasa. Nej, nej, inte kan vi kasta det eller det. Suck!

För det fjärde, och värst av allt:
- Du får inte, säger karlarna i korus. Jag får INTE köpa garn, INTE köpa böcker, INTE fynda på loppis, INTE det ena och INTE det andra. Men dom får minsann. Och dom handlar och köper, men så fort jag vill ha nånting så är det tvärstopp. Och ändå släpar far i huset med mig till Robin Hood, trots mina vildsinta protester, men han måste förstås ha med sig nån som betalar hans anskaffningar. Och varje gång jag närmar mig garnhyllan får far i huset nånting stirrigt i blicken och rösten blir vass när han igen förbjuder mig. Jag skulle förstå om han vänligt och medlidsamt skulle konstatera:
- Du är en garnaholoc, du behöver inte mera garn...
MEN
när han säger INTE så bestämt vaknar ju snorungen inom mig och jag har lust att kasta mig raklång på butiksgolvet invid garnhyllan sparka och skrika:
- Jag vill ha, jag vill ha...
Och det fastän jag på riktigt INTE ens vill ha. Men alla de här förbuden har gjort att livet är småtrist och att det inte finns nånting spännande i sikte. Hur kan det finnas då jag inte får köpa garn? :)


Och till råga på allt har den yngsta sonen flyttat till grannlandet. Han som var den enda som förstod min garnnöd! :)
Så när vi en dryg vecka före han avreste förra månaden strosade runt i Tiimari (affär med bland annat hobbymaterial, numera nedlagd på grund av konkurs) hittade jag förstås en sorts "garn" till fyndpris -50%. Och sonen var högeligen imponerad och förbjöd mig inte alls!

Nej, vänta nu lite...

Oj, så fort den här månaden har runnit iväg. Jag hinner inte alls med, skulle helst vilja stiga åt sidan och se på när andra rusar, men...
Ja, jag är alltså själv inne i processer, som för min del gärna skulle få ta tid, men andra i omgivningen har så bråttom. Jag vill säga:
- Nej, vänta nu lite...

Förra veckan var nästyngsta sonen, han som ska ta över detta 110 år gamla hus och gården, hemma och jagade på. Skåp efter skåp tömde han medan jag var på jobb. Mina garner, virknålar och stickor har försvunnit. Sonen svor på att han burit minst 300 kilo mönstertidningar. Men det tror jag då inte på. Han måtte skämta. Olyckligtvis hittade han badrumsvågen, som jag gömt under sängen just för att han inte skulle kunna väga tidningshögarna och börja räkna ut den totala vikten.

Sonens lediga vecka råkade sammanfalla med min fullspäckade arbetsvecka. Så ni förstår att jag inte var värst mottaglig för order om att tömma det eller det skåpet, när jag kom hem från arbetet.
Och ja, vi ska alltså flytta från det här huset. Så vi håller på att packa ihop ungefär 30 år av våra liv här. Och det är inte det lättaste. Dels får jag uppmaningen att slänga massor med grejer, men så fort jag försöker göra det kommer far i huset och himlar sig. Nej, nej, det där är ju det som vi fick därifrån och det där hade ju hans pappa och... Suck!

Lätt är det inte. Jag har tömt ett gammalt björkskåp och fått en stor plastsäck full med kläder, som ska gå till ett lokalt loppis. 
Och jag ser halva mitt liv passera revy inför mina ögon. Där är den vita halvkjolen jag skulle ha på mig när jag stod brud. Det slutade med att jag lånade mammas brudklänning. Tur att hon hade sparat den. Man kanske inte skall slänga allting ändå?
Halvkjolen hade jag sedan på en kollegas bröllop, så visst kom den till användning.
Där är den där spetsblusen i silkigt nästan genomskinligt material, som har knapparna i ryggen och som far i huset blev rasande på då han alltid fick knäppa fast dem när vi gick på fest.
Och där finns haremsbyxorna, som min lillasyster sydde åt mig till en maskerad, osv...
Det är svårt att inte bli sentimental. Och det finns förstås plagg jag omöjligt kan slänga. Den vackra spetsblusen som lillsyrran sydde åt mig och som jag haft på åtskilliga fester. Den sparar jag ännu i en låda. Antagligen kommer jag inte att använda blusen, men lillsyrran kan inte längre sy, så...
 
Parallellt med det här har jag tvättat mängder med kläder, handdukar, sänglinne och försökt låta bli att tänka vart den mängden skall iväg.
Vår yngsta son flyttar till västra grannlandet. Beslutet kom snabbt och jag har inte hunnit med.
- Nej, vänta nu lite...
Men det är ju bra att det inte blir ett alltför långdraget farväl. Saknaden klöser redan hål i mitt bröst.
Även om han redan varit borta hemifrån i några år är det ju skillnad på att ha honom inne i stan i en lägenhet mot att ha honom över 6 h väster om Stockholm.
Så vem ska nu ge mig kloka råd, få mig att skratta, steka biffar till middag, skoja med mig, uppmuntra mig att gå utanför min bekvämlighetszon, dryfta filosofiska frågor och se till att jag inte förköper mig? Och vem ska följa med mig till Amarillo och äta?

Många förändringar på en gång och som sagt det går alldeles för snabbt. 
- Nej, vänta nu lite...
Och ja så är mitt jobb lediganslaget... borde jag söka det? :)

Det ska bli roligt att flytta, tro nu inget annat, men jag hinner inte med. Far i huset har både köpt och hängt upp gardiner. Det var lite bråttom, för lördagen den 18 januari hade vi nästyngsta sonens dimissionsbjudning i vårt nya hus.
- Nej vänta nu lite...

Jag skall ju få ett hobbyrum och har drömt om att få inreda det med vitrinskåp och garnen fullt synliga bakom glasdörrar och inte som nu i plastlådor. Jag har försökt framföra mina önskemål och planer och reserverat olika skåp åt mig. Men....
Istället för bäddsoffan jag ville ha för gäster så har jag nu dotterns gamla loftsäng, som fyller en hel vägg i mitt hobbyrum.
- Men där finns ju massor av bordsutrymme under, sade både far i huset och nästyngsta sonen i samma andetag som de konstaterade att ingen kan nog ändå sova där. Takhöjden är lägre...

Det ena vitrinskåpet har redan försvunnit till ett rum i nedre våningen. Lundiahyllan där jag förvarat mönstertidningarna är alldeles för skranglig för att sätta upp på nytt i mitt hobbyrum och vitrinskåpet härifrån är för stort och passar inte in och...
- Nej, vänta nu lite...
Ska jag inte alls få bestämma nånting? Diskussionens vågor gick höga och jag fick höra att det ena och det andra inte ryms in i rummet. Och ändå fanns det planer på att en vävstol skulle få plats där.
Till sist ritade nästyngsta sonen upp rummet och placerade ut möblerna och förklarade verkligheten. Jag insåg att rummet dessvärre faktiskt är mindre än i mitt huvud. Vävstolen är nu tills vidare skippad för det senaste är att jag måste få datorn att rymmas i hobbyrummet. I det här skedet bad jag med matt röst att få se på den där rumsritningen. Humm, humm...
- Men var ska jag sitta och sticka då?
Hastigt ritade nästyngsta sonen in en stol vid fönstret. Men ingen har kunnat svara på frågan var jag skall förvara allting som skall få rum i det där rummet: Garn, tidningar, böcker, stickor, virknålar, pysselmaterial, datakurspapper...

Gissa vad?

Egentligen skulle jag nu just vilja gå och lägga mig, men det är knappast särskilt lyckat ätt lägga sig vid 22-tiden och sedan vakna vid femsnåret och hoppas på att man håller sig datasmart hela dagen mellan klockan 9 - 16 i morgon.
Far i huset håller på att driva mig till vansinne, han går igenom tidningshögar och frågar om jag ska ha kvar Marthabladet, MikroPc-tidningen osv. Hur sjutton ska jag veta det utan att ha bläddrat i dem först? Och hur ska jag kunna koncentrera mig på kursförberedelser när jag är tvungen att ta ställning till alla de där svåra frågorna. Till sist blir mitt enstaviga svar: Släng.
Måste nog gömma Suuri käsityö som damp ner i postlådan idag. Tänk om far i huset slänger den också? Och jag som inte ens har hunnit bläddra i den ännu.


Början av veckan har innehållit Glädje med stort G. I måndags, på självaste trettondagen, var jag först iväg med den äldsta och yngsta sonen till Robin Hood. Och nej, jag köpte inte ett endaste ett nystan med garn. Trots all rea och nedsättningsprocent.
På hemvägen tog vi en runda via min mor. Sedan blev det full fräs för jag skulle iväg till stan på bio. Och jösses så glädjefyllt det var att stå i kö. Hela biosalongen var proppfull. Sånt händer inte alltför ofta i lilla Lovisa ska jag säga er. När jag närmade mig kassan blev jag kallsvettig. Det är ett tag sen jag senast var på bio, har enbart deltagit i konserter och fester i biosalongen, så jag hade totalt glömt bort att man ska ha kontanter!!!
Men tack och lov för min mor som försett mig med en tia, så jag kom in i salongen, sjönk lättad ner bredvid en nästan främmande herreman och sedan började skrattfesten. Säga vad man vill men svenskarna kan göra film och Robert Gustafsson är fenomenal i Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Igår var det idel glädje hela eftermiddagen för jag hade äntligen möjlighet att besöka stickcaféet IRL och fick träffa min stickväninna livs levande. Vi har inte setts på länge. Och jag var inte precis lat heller för jag har ena sockan nästan färdig efter kvällens sticksession.

Idag började jag jobba på allvar efter helgen och nu är det full rulle med dataundervisning varenda dag fram till nästa veckas torsdag. Ja, du läste helt rätt, jag har undervisning under veckoslutet också.
Hoppas att det går bra och att grupperna är intresserade och att mitt material och upplägg passar ihop med deltagarna och att...
Dagens glädjechock fick jag av att träffa vår datastödperson. Han uttalade de magiska orden:
- Du ska få ny dator.
Hurra, så glad jag blev, äntligen, äntligen kommer jag att kunna snabbt slå upp datorn och kolla e-post, gå in på intranet mm. Det urgamla tröskverket som nu står på mitt skrivbord har vägrat samarbeta det senaste halvåret.

Julen är ju redan förbi och bra så. Vi fick en hel del spännande julklappar, bland annat en flaska med vikingaglögg.

Men kan du gissa vad det är som hänger utanpå glöggflaskan?

Fina skinkpajen

På allmänhetens begäran presenterar jag härmed receptet på:

FINA SKINKPAJEN

Pajdeg:
150 g smör eller margarin
4 dl vetemjöl
3 msk grädde
3 msk vatten
1 kryddmått salt

Fyllning:
250 g julskinka
1 gul lök
2 dl gräddfil
2 äggulor
2 dl riven ost
salt och peppar
2 äggvitor

Pajdeg: Arbeta ihop matfett och mjöl till en grynig massa. tillsätt grädde, vatten och salt och arbeta snabbt ihop en deg, som får vila kallt ca 1 timme.
Kavla ut degen och kläd en smord ugnssäker form (folieform är också bra). Spara lite deg till remsor över pajen.
Förgrädda i 225 grader 10 - 15 minuter.
Till fyllningen hackas och fräses löken mjuk i smör eller margarin. Blanda ner skinktärningar, gräddfil, gulor och riven ost. Salta och peppra.
Vispa vitorna till hårt skum och vänd ner dem försiktigt i skinkblandningen. Fyll pajskalet med smeten. Lägg degremsor i rutmönster över. Grädda pajen i 225 grader ca 20 minuter.
Ca 6 portioner.

Receptet är saxat ur Köksalmanack 1981 s. 157

Personliga kommentarer: Det här receptet har följt med i min familj sedan år 1981 och det är en storfavorit.
Jag gör alltid dubbelsats och gräddar i långpanna. För att kunna kavla ut bra och jämnt lägger jag lite mera vätska i än den angivna mängden. Och för att få en lite saftigare deg brukar jag byta ut en del av vetemjölet mot lite havreflingor, men obs lite! Idén är ju att ändå behålla frasigheten i pajskalet.
Förutom julskinka kan du också använda kokt skinka, rökt skinka, kalkon osv.
Och svartpeppar är det som jag använder när jag kryddar.
 
Det här är det godaste sättet att göra sig av med resterna av julskinkan om ni frågar oss.
Serveras med en fräsch och krispig grönsallad med någon lätt italiensk betonad dressing till.
SMAKLIG MÅLTID!

Kalas på rester

Min vilda framfart i köket fortsätter. Idag bjöd jag på en av familjens stora favoriter, Fina skinkpajen, och blev samtidigt av med julskinkan.

Receptet hittade jag redan år 1981 i det årets Köksalmanack, som jag fick till julklapp 1980. Antar att mina anförvanter var lite oroliga för hur jag någonsin skulle klara av hushållet och att laga mat, därav julklappen. På något sätt måste det ju ha klarat sig för alla fem barn har blivit vuxna och far i huset har inte ännu tynat bort på grund av mitt köksarbete. Med betoning på ännu. Inte sagt att jag kommer ut i köket sedan när jag har mitt hobbyrum färdigt inrett och i bruk. Då smyger jag nog mig dit, stänger dörren och sjunker ner i stickfåtöljen och är tyst som en mus så ingen hittar mig. Kommer fram först när någon ropar att maten är färdig!

Överbliven bulle

Vad gör man med övergivna och överblivna bullskivor? Jo, man tar dem förstås tillvara och bjuder karlfolket i huset på en rejäl kvällsöverraskning.

Serverades med lätt vispad grädde och jordgubbssylt. Karlarna tycker att det nya året startat rätt skapligt. Vad annat när de lyckats få mig aktiv i köket?

ÖNSKAR ER ALLA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR MED MÅNGA GARNPROJEKT!

Förbi

Julen är förbi och konstigt nog så överlevde jag trots att jag stod i ett korsdrag av viljor och önskemål. I år har jag haft det kortaste jullovet på mannaminne sedan jag övergick till datalärarjobbet. Jag hann aldrig riktigt med och fortfarande känns det som om jag ligger efter och dygnets 24 timmar inte vill räcka till. Men nästa år återgår jag till 60 % jobb samt timlärarjobb däremellan och jag kommer minsann att hålla almanackan TOM om det är upp till mig att bestämma. Dock måste tilläggas redan nu att det ser dåligt ut! Nästyngsta sonen vill att jag håller dimissionskalas när han får sitt betyg från yrkeshögskolan i januari. I februari vill han att jag håller hans födelsedagskalas och så där går det på sedan längs med våren. Kan man säga nej till sina barn? Hmmm, det borde man kanske göra, men samtidigt skulle det vara riktigt trevligt med lite fest i allt det här mörka och dystra.

Julen ja, även jag tog avstamp på Haikko gård den 16.12. Jag kan ju inte vara sämre än Tilda. Det skulle bara fattas. Hade en skön eftermiddag och kväll med simning, föreläsning och avslutade det hela med middag. Sedan rusade dagarna förbi och jag försökte göra femtioelva saker på en och samma gång och var i största allmänhet okoncentrerad. Och plötsligt var det julafton. Jag hade hunnit få skinkan inhandlad och lämnat far i huset att steka den på måndagen före julafton medan jag tog äldsta sonen med mig till matbutiken.

Skinkstekningen gick bra och lådorna kunde jag ta från frysen. Men... barnen är inte väldans förtjusta i julmat så det blir alltid en hel del kvar och när man har värmt samma maträtter i tre dagar vill man inte längre ha dem. Det finns några absoluta måsten på vårt julbord; gröna ärter, bondost och till efterrätt jultårtor. De två sistnämnda lönar det sig att göra alldeles i sista minuten annars är de slut före julafton. Så på julaftonsdagen kokade jag bondosten medan äldsta sonen bakade jultårtorna. Den yngsta han stekte å sin sida runda fina köttbullar, så visst blev det jul även här. Men inte heller i år hann jag till gravarna för att tända ljus. När far och dotter åkte iväg stod jag i köket och skalade potatis. Någon måste ju ta hand om den lilla middagsdetaljen, inte sant? De fick bestämma vilken tid julmiddagen skulle ätas och sedan dök de inte upp inom utsatt tid. Morr! Där hade vi stressat och hållit på och var vrålhungriga medan far och dotter tog en liten extra tripp utan tanke på klockan och tiden.

Efter middagen och kaffet med chokladtårta, jultårtor och pepparkakor sade dottern:
- Nå, när ska vi dela ut julklapparna?
Ridå! Jag hade ju inga julklappar för vi hade ju kommit överens om att vi inte skulle ha några och jag min idiot var lydig och snäll. Kanske mest just för att jag inte hunnit med nånting.
Nåja, en mamma har ju alltid en backup-plan så det blev lite godis och så lite pengar för det är bäst att ge sådant så barnen själva får bestämma vad de vill ha och så de kan bege sig ut på rean och fynda.

På juldagen fick vi besök av nästyngsta sonen och hans sambo och det blev mera julmat. På julannandag hade vi dottern med sambo på besök samt nästäldsta sonen med sambo. De två sistnämnda hade tröttnat på julmat så det fick bli potatismos och ugnskorv i stället. De åkte hem igår morse och vi hade riktigt trevligt vid köksbordet då vi spelade bland annat Alfapet. I går kväll tittade dottern och hennes sambo in på en snabbvisit och fick sig en blick på hur jag/vi mot alla odds tömt en liten bokhylla på böcker, allt enligt far i husets order.

Idag har jag sovit länge och sedan hittade jag på att baka semlor (frallor). Gott och det gick förvånansvärt snabbt när jag väl kom igång. Bakade på vasslan från bondostkoket så det blir liksom lite godare. Eller det kanske bara är inbillning?

God åtgång har semlorna i varje fall och hembakat är ändå hembakat.

Snart är året också förbi och som sagt, nästa år...
Och nej, jag ska inte bli en bättre människa eller någonting sådant MEN jag ska virka eller sticka ett varv minst varje dag. Det lovar jag! Och ja, så ska jag komma ihåg att tvätta tänderna varje dag. Sånt är ju viktigt! :)

Hela dagen i huvudstaden

Har idag varit i huvudstaden hela dagen. Började med ett styrgruppsmöte, projektets sista, fortsatte på ett givande seminarium och avslutade dagen med ett besök i Helsingfors konstmuseum där utställningen Play pågår. Handlar om modern installationskonst där de tekniska lösningarna har stor betydelse. Många av verken var videokonst. För mycket att ta in på en gång när vi fick en guidad rundtur genom alla salar.

Stjärndockor

Ja, ja, jag vet att jag inte borde bläddra i de här gamla tidningarna utan bara sortera dem i lådor för att sedan långsamt och njutningsfullt kunna packa upp dem i pysselrummet. Men...

Ja, det är lättare sagt än gjort. Det är så roligt att bläddra och minnas hur det var då och vad man inspirerades av för länge sedan eller vad trenderna var. Jumprar hette till exempel sweater när man stickade år 1979. Det ni.

Nu tycker jag förstås att vi alla ska sy stjärndockor till julklapp, för visst är dom här dockorna från tidningen Allt om Handarbete årgång 1979 lite kul?

Miami

Det var härligt på julmarknaden i Malmgård idag. På order av far i huset köpte jag till och med en julklapp. Kan ni tänka! Tyvärr var det så proppfullt i gårdsbutiken att man fick stå som en packad sill, så det blev inget julöl till det här huset. Gårdsbutiken är väl ännu öppen på vardagar, så kanske vi skulle hinna dit före jul, vem vet? Annars får vi nöja oss med mjölk och svagdricka till julmiddagen och det är inte så illa det heller.

Köpte faktiskt lite grejer åt mig själv igen. Huuu! Ett hemsnidat ostkar så nu ska det hoppeligen bli fason på min bondost. Nästyngsta sonen som var med på marknaden muttrade lite om att sådant kan man tillverka själv. Jovisst, men har ni eller jag sett av något sådant ostkar i det här huset, fyra söner, en händig dotter och en händig far till trots. Nej, icke då. Alltså det var absolut bäst att jag helt enkelt köpte ett ostkar åt mig. Basta.
Och så köpte jag lite spännande kryddor såsom stjärnanis och chiliblandningar.

Förra lördagen var vi till Robin Hood och bunkrade upp med kattmat. Då passade jag på att köpa lite sällskap till det ensamma Miami-nystanet från Kotka.

Kostade endast 2 euro/50 g och är behagliga att både sticka och virka med.
Idag var vi och bunkrade upp en omgång med kattmat igen så vi klarar inkommande vecka. Såg att det fortfarande fanns kvar av de här vackra nystanen i billig-korgen. Men jag skall ju inte ha mera garn så... fast borde jag kanske ändå ha...

Jultidningar

Även om far i huset inte är särskilt glad när hans lillasysters barn dyker upp på hösten för att sälja produkter från jultidningsförlagen så uppskattar jag det. Enda svårigheten är att låta bli att beställa. Jag har ju tyvärr två stora förbud hemifrån, som gör livet surt och segt för mig. Inte får jag köpa böcker och inte får jag köpa garn. Vad återstår då att köpa? Broccoli? Bläääää.... vill inte...

För mig var det allt tur att jag i alla fall beställde några saker från jultidningsförlagen tidigare i höst. Hur skulle det annars ha gått på julafton när dottern meddelade att det inte ska vara julklappar i år? Jo, där skulle jag ha suttit alldeles tomhänt. Det är alltid bra med framförhållning, så jag slog faktiskt på stort och beställde hela två böcker åt mig. Paketet levererades hem i morse och ivrigt slet jag upp det.

ÅÅH! 116 läckra recept, som jag blev jätteinspirerad av. Nu skulle jag inte alls vilja göra annat än baka, baka, baka...
Boken är indelad i olika avdelningar med bland annat sommar- höst- och julrecept. Finns en hel del klassiker såsom mazariner, ambrosiatårta osv. Bra att nu ha alla de recepten samlade inom två pärmar.

Den här lilla boken var lika inspirerande. Att baka i långpanna är ju perfekt när de vuxna barnen anländer på besök.
Snällt av mig att se till så att jag själv får julklappar, inte sant? De här julklapparna kommer dessutom familjen att få njuta av när jag börjar använda recepten. Ska först se om jag får den nya utlovade ugnen eller om det bara är vaga löften som inte kommer att kunna genomföras. Få se...

Egentligen borde jag inte gnälla så mycket om julklappar för jag ska ju få ett eget pysselrum!!! Det ni. Har packat första flyttlådan som ska iväg till det utrymmet. Den lådan är full av gamla handarbetstidningar och dito böcker från min arbetsplats i västra grannstaden. De har flyttat och skolan ska tömmas. Jag räddade mönsterdyrgriparna, Suuri Käsityökerho och Allt om Handarbete, från att hamna i pappersinsamlingen. Det tog lite tid att packa ner tidningarna. Jag måste förstås bläddra liiiite grann i dem och... Ja, det var när jag hittade två album med Handarbetsextra från tidningarna året Runt och Husmodern, 1979 och 1980, som jag alldeles förlorade tidsuppfattningen. Virkade fina mönster, ack vad jag saknar den där tiden då både Året Runt och Allers hade virkbilagor i mitten. Kan vi inte få den tiden tillbaka på något sätt?

Bombning

Gissa vad det här är?

Just det!
Bombning!

Garnbombning i högstadieskolan i stan. WOW!

Blev ju genast på gott humör när jag klev uppför de här trapporna idag på väg till stans Självständighetsdags fest. Hurra för kreativa elever och lärare.

Tom kalender

Det är något magiskt, för att inte tala om jungfruligt över en ny tom kalender. Jag skulle kunna äga hur många som helst och inbilla mig att jag skulle skriva upp olika saker i olika kalendrar. Ni vet födelsedagar i en, stick- virkprojekt i en annan, jobbet i en tredje osv. Nå, vem som helst med lite aktivitet bland de små grå inser ju att det där kommer att sluta med en katastrof. Det går ju inte att kolla i sjuttioelva olika kalendrar när man till exempel ska bestämma ett möte.

Egentligen borde jag ju ha gått in för en elektronisk kalender på allvar för länge, länge sedan... Under höstterminen gjorde jag faktiskt ett försök. Det är ju mycket lättare att skriva in fakta en gång och sedan välja mellan vilka datum ifrågavarande kurs hålls. Fungerade ju riktigt skapligt ända tills verkligheten kom emot och jag skrev in ändringarna endast i papperskalendern. Då var liksom den elektroniska kalendern inte pålitlig längre. För tillfället tvekar jag om jag ska fylla i både papperskalendern och den elektroniska igen för vårterminen 2014. Eller om jag ska våga lämna bort den ena...

I morgon firar Finland sin självständighetsdag. Det brukar vara lite högtidligt och inte tjo och tjim precis. Vi fick offra en hel del för landets frihet. Offer som fortfarande känns av i många släkter och familjer. När barnen här i huset var små passade vi alltid på att baka pepparkakor den 6.12 då vi var lediga. Min mamma skulle ha kunnat fira sin 55:e bröllopsdag i morgon, men pappa dog våren 1994...
Själv har jag idag varit på en riktigt trevlig självständighetsfest. I morgon ska jag fortsätta i samma stil, men nu bland vuxna.

Apropå kalendrar ännu, med det här numret av Simply Crochet följde det faktiskt en kalender.

Undrar vad jag ska skriva i den?

Motonet

I kväll hamnade jag helt oplanerat iväg till vår östra grannstad till far i husets favoritbutik, Motonet. Nu frågar ni er förstås: Vad har en affär med motorreservdelar med min stickning eller virkning att göra. Ja, säg det, men...

För två veckor sedan hamnade jag verkligt ofrivilligt att åka med till samma Motonet. Då med yngsta sonen, som hade stränga order av fadern att ta med mig så att någon skulle betala alla delar. Hrmpf! Det enda jag ville göra efter 8 h dataundervisning var att få åka hem, slänga mig i fåtöljen, sätta upp fötterna och virka. Men se nej, icke då, iväg åkte vi efter att först ha fått någonting i våra skrikande magar. Jag hade inte stor makt att protestera eftersom jag var utan min bil. Den hade far i huset lagt beslag på. Dessutom ville jag ju inte försätta det stackars barnet i en ytterst prekär situation. Svaret på hans fråga om fadern meddelat sig med mig var förstås nej. Fadern hade inte ringt mig, antagligen för att han insåg att jag skulle ha klagat i högan sky. Så jag kunde inte göra mycket annat än snällt följa med.

Nå, ingen fara, yngsta sonen insåg ju att hans mor behöver annat än Motonet, så på hemvägen kurvade vi in via Prisma, trots att mina fötter som gått och stått i åtminstone sex timmars tid vid det laget protesterade högljutt. För sonen var det premiär i den här Prismabutiken och för mig mitt andra besök. Där strövade vi omkring i allsköns ro och himlade oss över allt jultjafs som vi såg. Visst ryckte det lite av habegär när jag såg alla trevliga julpåsar med Muminfigurer på. Jag fick riktigt hejda mig så jag inte skulle köpa några. Dotterns ord: "Det ska inte vara julklappar i år", ringde skorrande i mina öron och störde min köpfrid. Jag lät helt enkelt bli, inga julklappar, inga julklappar... hmmm...suck...

Prisma är stooooort för att inte säga enormt och man får minsann trava på. Själv navigerade jag som en exakt GPS-apparat direkt till garnhyllan. Tänk, till den hittar mitt osvikliga väderkorn omedelbart. Konstigt, inte sant?

Är fortfarande förvånansvärt avhållsam beträffande garninköp, tack och lov, så jag nöjde mej med ett ynka litet nystan på 50 gram. Det är ju inte mycket, eller hur?

Tidningshyllan fick förstås också ett besök. I det här läget var det dock snudd på katastrof för far i huset ringde till sonen och röt:
- Var är de där delarna? Jag och J ska skruva ihop bilen nu.
Oj, oj, oj, nu var det slut på det trivsamma släntrandet och jag nappade snabbt två tidningar som det stod Knitter's på. Väl hemma upptäckte jag att den till höger är på tyska. Arrgh! Att jag var sur på mig själv. Men efter att ha sovit på saken kom jag på att det måste ju gå att sticka på tyska också om det går att göra det på engelska. Det är ju liksom en algoritm i datavärlden och då skall det väl inte vara så svårt, eller hur?
Om jag kör fast kan jag ju alltid ta Ein fall für Zwei till hjälp.

Konstigt nog trodde inte far i huset på att jag hittat både garnet och sticktidningarna i Motonet. Undrar just varför?! :)

En sån julblomma

Kom hem sent ikväll från Facebook-kursen i grannstaden. Med mig hade jag ett vackert inslaget blompaket, som jag fick order om att inte packa upp i datasalen. Inte ville vi ju att blomman skulle frysa. 

Väl hemma fick jag av mig skodon och rocken, på med tevatten och fram med vasen. Varsamt, mycket varsamt packade jag upp blomman....

Och nej, den här fina "blomman" hamnade inte alls i vasen. Så glatt överraskad och rörd jag blev av den här fina "julblomman". Ett stort TACK till mina flitiga och ivriga kursdeltagare. Den här blomman kommer jag att njuta av länge, länge.

Sockskaft

Glömde alldeles bort igår att berätta om vad jag såg på mässan i Tammerfors. Det var glitter och glamour som gällde. Nästan alla garnnyheter hade glittertrådar i sig. Inget för mig, tack. Frillahalsdukarna är fortfarande populära, liksom hemstickade sockor och vantar samt sjalar. Förundrade mig en aning över att det alltid var män som stod och sålde symaskiner. Varför det? Kan de månne använda maskinerna på riktigt?

Min stickväninna ville och kunde tyvärr inte följa med på mässutflykten. Hon tyckte det blev för lång tid i bussen. Ja, det blev det ju förstås, men ingen fara. Jag hann slösticka lite och fick ihop till ett låååångt sockskaft.

Randningen har jag gjort alldeles själv. Tänkte passa på att bli av med lite restgarner. Använder förstås Novitas 7-bröder-garn. Vad annat?

Tammerfors tur-retur

Oj, oj, vad tiden går snabbt. Lika snabbt som det den här tiden blir mörkt på eftermiddagen.
November var en minst sagt arbetsdryg månad för mig och jag hann inte med så mycket fritid över huvudtaget. Mina bloggar låg i träda, min närvaro på Facebook var det lite si och så med ända tills kursen i FB började i grannstaden. Då var jag ju tvungen att lägga på ett kol och aktivera mig.

MEN nu gott folk! I'm back!!! Ja, alltså tror jag nu så här i början av månaden och inbillar mig att jag ska hinna med ett blogginlägg åtminstone varannan dag. Få se hur det går för det finns ju femtioelva andra saker som jag också ska göra. En del jätteroliga och andra handlar om jobb och projektrapporter. En någorlunda bra balans får man ju hoppas.

Lite fritid hann jag ändå med i förra månaden och åkte då iväg till Tammerfors och den stora hantverksmässan där. Jag åkte med buss från grannstaden söndagen den 17.11 och hade knappa tre timmar på mig att vandra i den stora Pirkkahallen. För mig räckte tiden riktigt bra till. Jag skulle ju inte ha någonting märkligt liksom och jag skippade både "modehallen" och "smyckeshallen".
På lördagen (16.11) hade där varit 100 000 besökare. Huhu! Tur att jag inte var där då. Skulle garanterat ha fått panik för knappast kom man åt att se eller känna på garn alls då.

I min stora handväska hade jag med mig en stor blå ikea-kasse. Jag lyckades smuggla in den till mässan utan att mina två "väktare", som skulle hålla koll på mina eventuella garnexcesser fick syn på den. Tur var ju det för jag behövde den eller nåja... jag handlade faktiskt inte så mycket, kan ni tänka. Jag smet faktiskt också från mina vakter och inom loppet av en timme hade jag handlat det garn jag dels ville ha och dels inte kunde motstå. MEN obs! Jag köpte faktiskt inget garn som jag inte visste exakt vad jag skall ha det till.

Det jag absolut skulle ha var rosa bandets sockgarn från Taito. Det hade jag bestämt mig för redan innan jag åkte hemifrån. Och det ska bli sockor åt ingen annan än mig själv. Det är på tiden att jag också får hemstickade sockor, inte sant?

Att det sedan råkade följa med ett mönsterhäfte på fina sockor för fem euro i den härliga kassen jag fick är en helt annan sak. Som det står på kassen: "Med värme för de finländska kvinnorna". Och nu hade jag då understött dem samtidigt som jag köpte garn och mönster. Ja, ja, jag har nog köpt andra rosa bandet grejer också.

Inspirerad av Tilda och hennes reflexmössor var jag ju också tvungen att gardera mig och låta lite reflexband slinka med ner i kassen.

Från Taitos stora mässmonter gick jag till en betydligt mindre och klappade om den ena silkeshärvan efter den andra. Till sist så ville den här härvan med mig hem. Och mitt löfte till trots så vet jag inte med säkerhet vad det ska bli av det här garnet. Får väl lov att ligga till sig en låååååååååååååååång tid innan jag alls vågar börja använda det. Kanske någon sorts sjal/halsduk?

De här härvorna måste jag ju bara ha när jag nu en gång fick chansen. Hellre köpa direkt än via nätet, eller hur? Ska bli en sjal.

Och så gillar jag Vihreä Vyyhti. Där hittade jag det här sockgarnet. Gissa vad jag skall göra med det?

Ett besök hos Titityy var ju bara ett måste. Därifrån köpte jag de här ljuuuuvliga små nystanen. De ska också bli en sjal, men nu har jag redan lyckats tappa mönstret som jag hade hittat på Ullaneules sida. Håhåjaa...
Summasumarum: 750 gram garn. Visst var jag realistiskt försiktig i mina anskaffningar?

En riktigt skön första advent till er alla!

Mandeln i moset

Snart har en månad rusat förbi och jag har inte hunnit med vare sig det ena eller det andra. Livstakten är nu just så snabb att jag inte riktigt hinner med. Dagarna och kvällarna fylls av undervisning, undervisning och undervisning igen. Väl hemkommen så öppnar jag datorn, går snabbt igenom dagens e-post och stupar sedan i säng. Veckosluten har också runnit iväg utan att det blivit mycket stickat eller virkat. Har flängt omkring då också; Bokmässa i Helsingfors, Digiexpomässa i Helsingfors, restaurangteaterbesök i Kotka osv. Om en vecka är det stora hantverksmässan i Tammerfors, som står på programmet och kanske, kanske jag hinner handarbeta i bussen då? Alternativt bara slumra och ta det lugnt?!

På handarbetsfronten blir som sagt nu just inget färdigt. Det innebär att alla nära och kära kommer att bli utan julklappar i år. Stackars, stackars dem. Håller på med en svart stickad sjal och däremellan virkar jag snöflingor och stjärnor.

Idag har vi firat farsdag på traditionellt vis = mor står i köket medan far i huset och barnen trivs i vardagsrummet. Äldsta och nästäldsta sonen tog dock sitt ansvar och hjälpte till med både matlagning och dukande. I ett obevakat ögonblick hann nästäldsta sonen smyga ner en mandel i potatismoset. Den hamnade på äldsta sonens tallrik. Och han den stackaren vågade inget säga för han trodde att jag hade misslyckats med matlagningen.

Lyckad måste däremot farsdagstårtan ha blivit eftersom svägerskan ringde och frågade från vilket bageri jag hade köpt den då hon fick en smakbit! Borde jag ha svarat Inges?

Trots att det regnat och varit gråtrist och disigt har vi haft helt ljuvliga soluppgångar här.