Vita klockor

- Vaaa, ha pappa köpt malet kött (köttfärs i Sverige) i lösvikt, frågade äldsta sonen häromdan när han var i frysen och grävde efter obefintlig glass.
- Näää, hurså?
- Jo, här är en vit påse med konstigt innehåll.
- Aj, den... det är mitt garn.
Frustande skrattkonvulsioner:
- Du e int klok. Vet pappa om det här?
- Jovisst, svarade jag och vände fort ryggen till och fortsatte att diska för hand allt det som var för ömtåligt för maskinen. Jag har svårt att fara med osanning, min blick flackar och kinderna rodnar, så nu gällde det att hålla sig strängt upptagen och inte darra på stämman eller kasta minsta lilla blick på sonen.

Det kanske är bäst att småningom ta bort påsen och gömma garnet i nån av byrålådorna. Och nu är nog mina lådor så fyllda av garn att det ryms inte mera i dem. Hur kunde det gå så?

I lördags fick jag en ny bukett med ljuvligt doftande vita klockor, så det är bäst att far i huset inte vet nånting om lördagens synder!

Ikväll vill jag dela med mej av vad en modig ung man har att säga. Håll till godo. Han växte upp inte långt härifrån några byar längre bort och har gått i samma skolor som våra barn. Han är alltid lika trevlig då man möter honom på besök här i stan.


Blogg 100/92