Det går inte...

... att skriva någonting idag. Ända sedan morgonstund har jag haft på datorn, men inget har jag fått på pränt. Känns som en seg massa, som om orden flyr mej och är totalt betydelselösa. Världen är galen och våldet eskalerar. Och jag är så lessen, så urbota lessen. Men, länge leve kärleken, godheten, vänskapen och freden.

Igår körde morfar i huset och undertecknad iväg till Vittis, än en gång. Min stackars Adam plåtlåda var lastad med byggjärn till bristningsgränsen. Min hulda moder var inte med på den här utfärden. Hon skulle nog inte ha orkat och dessutom fanns det inte heller rum för henne på grund av den tunga lasten, som bredde ut sig också över bakbänken för jämviktens skull.

Vi var lite stressade, för vi kom iväg en halvtimme senare än tänkt. Dessutom gick det inte att köra hårt med så tungt lastad bil. Morfar i huset ökade ytterligare på min stressnivå genom att i Hyvinge säga:
- Konstigt bromspedalen går ner ända till botten.
Du milde, tänkte jag, nu har han söndrat min bil...

Hela vägen till Vittis fick vi höra om terrordådet i Spanien. En gång i timmen sändes nyheterna. Sånt kan göra vem som helst lessen. Och förstås bra så länge man reagerar och inte tar det som vardagsmat. Fast med tanke på alla attacker nu just så föreligger det stor risk för att man blir avtrubbad och inte orkar bry sig.

 Vi hann! Vi var framme innan lagret stängde. Eller nåja, stängde och stängde. Det var fredag eftermiddag och klockan var 15.45, så självklart såg vi inte en kotte. Ägaren var själv iväg till Vammala med sin grävmaskin. En underhuggare dök upp och skrev namnet under forsedeln och försvann. Ensam fick morfar i huset lasta ur bilen, lika ensam som han var då han lastade i den. Han behöver minsann inte gå på gym för att få muskler.

Från lagret hastade vi vidare till Korpelas fabriksbutik för min hulda moder hade lämnat in en beställning på diverse köttprodukter. Från Korpela fortsatte vi till den galna korvkringlan. Nu var det bråttom för klockan var redan över 16.30 och butiken skulle stänga klockan 17. 

 Det blev ett snabbt varv i affären innan vi parkerade på baksidan. Där satt vi och åt medhavda semlor (frallor), som jag hade fixat till. Och strax före klockan 17 fick vi höra om knivhuggningen i Åbo. Den följde sedan med oss i radion hela vägen hem.

Som matsällskap hade vi pilfinkar, skator och sädesärlor.

Idag har det mesta i TV handlat om våldsdådet. Morfar i huset blir en nyhetsknarkare och undertecknad en nyhetsundvikare. Tyvärr verkar det som om våld föder våld. Vem skall få stopp på det hela?

Själv valde jag att mitt på dagen kanalisera min förtvivlan, vanmakt och ilska till någonting nyttigt. Så nu har jag städat i sovrummet! Bytt sänglinne osv. Bra så. Någonstans måste ju känslorna kanaliseras.

Nu vet jag nog också vad jag skulle be för: 
Att...
... kärleken segrar
... godheten frodas
... toleransen ökar, liksom friheten
... friheten förunnas alla, liksom freden.
Tror ni att det finns bönestenar för det här?

Ta väl vara på er och varandra!