Fyndigt värre

I onsdags för två veckor sedan, var jag ju iväg tillsammans med morfar i huset till grannstaden. Innan vi hastade iväg till sjukhuset hann vi med en avstickare till återvinningscentralen. Det är längesedan jag har varit där och fyndat senast. Ja, faktiskt har jag inte varit där sedan i våras. Men så ska jag ju inte ha någonting heller, för får jag inte köpa vare sig garn eller böcker, så är det nog inte mycket annat jag vill ha, så det så!

Där släntrade jag alltså omkring, rätt ointresserad, men snällt traskande efter morfar i huset. Han gjorde tidernas fynd. Fyra nya sommardäck på original aluminiumfälgar till fransyskan. Men vi kunde nog inte ta dem utan att ha kollat dimensionerna först. Man vet aldrig när det liksom inte finns nån standard i bilvärlden heller. Precis som det också saknas i datavärlden, standard. 
Så morfar i huset lånade måttband av personalen, mätte de rätta hålen och skrev en minneslapp åt sig.

Sedan fortsatte han sin vandring och hamnade plötsligt framför en låda med barnböcker. Och hast du mir gesehen? (hoppas det blev rätt nu!) Där fanns tyska barnböcker! En sån tur! Lilla H fick dem i torsdags för två veckor sen. Tänk att de böckerna låg där och bara väntade på oss. En av böckerna var superkul med en sko på pärmen, som hade hål för snöret. Dit petade jag ett skosnöre, så kan gossen lära sig knyta sen när han blir tillräckligt gammal.

Nå, när vi återvänt hem, kollade morfar i huset på fransyskans däck med skjutmått. Och jovisst, däcken skulle passa. Men tänk om någon redan hade hunnit fara iväg med dem? I torsdags för två veckor sedan, ringde morfar i huset till återvinningscentralen och fick Janne på tråden. Däcken fanns kvar och morfar i huset kunde få dem till det facila priset av 150 €. Han var nöjd, reserverade däcken och lovade att vi skulle hämta dem följande dag. Och så gjorde vi i fredags för två veckor sedan.

Och då ser ni, då hittade jag en massa saker. Till all tur hann morfar i huset inte riktigt med min vilda framfart där i återvinningscentralen.

I en soffa under två nyanlända axelremsväskor, hittade jag två sådana här dukar eller löpare. Splitternya från Hemtex. Självklart måste jag ju ha dem. Den ena ligger nu på soffbordet och den andra på matbordet. Om de passar in i vår färgskala? Inte en blekblå aning. Jag är ingen inredare! Morfar i huset brukar bestämma var skåpet ska stå utom då jag stampar med foten och protesterar.

Under de där dukarna hittade jag ett sådant här långt beige bomullstyg med lagom bredd. Janne trodde att det var en gardinlängd. Mycket möjligt. Jag köpte det till bordduk. Och igen, passar detta in i vår färgskala? Ingen aning, men jag gillar de där björkkvistarna och det är huvudsaken.

Så fick jag syn på en fyrtrådig Singer overlockmaskin. Den var reserverad och stod där i en hylla. På undre hyllan fanns allt möjligt nyttigt i syväg. Men jag syr ju inte, så...

... ja till en början nöjde jag mej med den här lilla knappburken.

Sedan fick jag syn på den här spännande plastasken. Vad månne fanns i den?

Jo, mera knappar förstås. Nu hade morfar i huset vaknat till liv och kom kutande åt mitt håll samtidigt som han kastade nervösa ögonkast på mina fynd:
- Va, ska du me dom där, väste han.
- Dom ska jag och lilla M pyssla med sen när hon växt till sig, kvittrade jag glatt.
- Tänk så roligt när du får en dyna full av knappar sen till farsdagen!
Morfar i huset bara fnyste. Han förstod inte alls min framförhållning. Man måste ju tänka strategiskt och långt framåt, så att man har materialet hemma, inte sant?

Längst bak i ett bortre hörn hittade jag det jag precis behöver...

... tidningsstället kassett från Ikea. Här ryms nu några tidningar till!

Till återvinningscentralen kom en dam med flera kassar fulla av allt möjligt. I min vänstra ögonvrå såg jag något bekant flimra förbi:

Pentiks vinbärskanna för mjölkförpackning, ja eller juiceförpackning för den delen. Som en hök anföll jag och frågade Janne:
- Vad ska du ha för den?
- Nå vad vill du betala då?
I det här skedet försökte jag se så fattig och trasig ut, som möjligt, vilket inte är särskilt svårt i mitt fall.
- Nå om jag säger fem euro då, fortsatte han. Och jag slog förstås till direkt. En Pentik-kanna för fem euro. Rena rama fyndet! Förstås kollade jag när jag kom hem att jag inte gjort ett misstag. Stackars Janne. På auktionssidan Huuto, har en säljare begärt 30 € för en likadan kanna!
Tyvärr tycker morfar i huset inte alls att jag kan köpa garn för de 25 €, som jag sparade in. Och jag som var så ekonomisk.
- Vi behöver inte alls en sån där kanna, morrade han.
- Men tänk nu hur mycket finare det blir nästa gång vi har gäster och inte behöver sätta mjölkkartongen direkt på bordet.
- Men vi är ju int så fina.
- Men tänk nu så förmånligt jag fick den.
- Jag tänker lägga blommor i kannan.
- Nej, det kan du inte göra, sa jag och gömde kannan i vitrinskåpet på hyllan längst nere där han ändå aldrig hittar nånting, som jag ber honom hämta.

Vilka fynd alltså! Jag betalade 10 euro för alltihop. Kanske jag borde besöka återvinningscentralen lite oftare?