Upphittat måttband

Höstens vindar blåser snålt här utanför. Molnen skockar sig och regn har utlovats till kvällen/natten. Men det gör inte så mycket för det har varit en riktigt fin dag här hos oss. Vi har haft besök av både dotter och dotterdotter. Nåja den lilla rör sig ju inte utan sin mamma, så... och av unga husbonden, som hade med sig jättegoda havrechokladkex.
Sedan hann vi ännu iväg och träffa min hulda moder, samt min kusin, som är där på besök. Värmande umgänge.

Och min lycka är total, jag fick ju igen hålla lilla M i famnen. Hur länge tror ni att jag kommer att vara så där andäktigt, fånigt lycklig av att få hålla henne och vara i hennes närhet?

Igår fick jag anstränga mina små grå riktigt ordentligt. Var kunde mitt måttband finnas? Var hade jag haft min gröna projektvecka senast? Hmmm, vänta nu...
Jo, den fredag då vi körde iväg till Vittis och den fredag då...
Då, just då hade jag med mej min gröna projektväska. 
Och jag mindes att morfar i huset for ovarsamt fram med väskan och att stickningen låg halvvägs ut från kassen på sätet.

Så jag tar bilnycklarna, låser upp och börjar leta bakom framsätena. Och där, se där hittar jag mina gröna katt!

Den hade mycket riktigt trillat ur väskan och låg nu inkilad, så att jag fick peta en bra stund innan jag lyckades lirka loss måttbandet. Undrar vad alla lastbils- och långtradarchaufförer tyckte då de fick se mej stå där med rumpan i vädret bredvid min plåtlåda?

Lite felaktigt sade jag åt dottern igår att det inte är något speciellt med det här måttbandet. Men det är ju inte alls sant. Visst är det speciellt: För det första är det ju en katt. Och för det andra har det centimeter på ena sidan och tum på den andra. Så nu kan jag sticka på engelska och följa måtten i tum. Behöver inte räkna om allting från den engelska beskrivningen.

Så glad att jag hittade mitt borttappade måttband, ett måttband som har följt med en engelsk handarbetstidning, som en gåva.