Det vita ogräset

- Vad är det för vitt ogräs, ropar jag till morfar i huset när jag flyttar blicken från dataskärmen till fönstret och får syn på hans odling.
- Det är inget ogräs.
- Nå, vad är det då?
- Sir du int att det är hirs?
- Näe, hur sku jag si de?

Det går en tid, jag öppnar dörren och hajar till:
- Vad är det för vitt ogräs, hojtar jag åt morfar i huset.
När jag har frågat samma sak femtiosjunde gången ger han upp och skakar sammanbitet på huvudet.

Numera vågar jag inte fråga nånting alls, så jag öppnar dörren, stirrar på "det vita ogräset" och muttrar: "Hirs, hirs, hirs".

Vete fåglarna vad det är bra för? Eller jo, just det. Hirs är bra för kräsna fåglar!

Igår var jag för övrigt ytterst vågad. Jag damp ner i frisörskans stol och sa: Du får göra vad du vill. Och så gick det som det gick. Nu är jag nästan blondin! 
Blondiner lär ju ha det roligare än andra, men jag undrar allt jag. Lika roligt har jag oberoende av hårfärg. Dock: Det verkar, som om dansandet var mycket, mycket roligare förr.