Ingen bra början på veckan

Det började inte bra i morse. Min trogne springare, Adam plåtlådan, betedde sig konstigt. Redan i lördags gnisslade bromsarna å det förskräckligaste. Men i morse högg de till oförhappandes när jag skulle köra iväg för att hålla kurs i grannkommunen. Jag fick backa tillbaka och rusa in, hojta åt morfar i huset att komma fort för nu... nu vågade jag minsann inte köra iväg med en så opålitlig plåtlåda.

Till all tur lydde han mej och så satte han sig i min bil och... ja, jag hade ju förklarat redan att det går inte att köra med den, men se karlar! Icke att han litade på mitt ord i den här bilfrågan. Morr!
Fort in med min tunga väska full av datautrustning i fransyskan, lånebil, och så iväg. Puuuh, jag hann! 

Och så var jag igång med jobbet och det är njutningsfullt, så härligt. 
Till all tur visste jag då inte ett smack om den stora katastrofen i grannkommunen. Ett vansinnesdåd, som gör att hjärtat blöder och ens små förtretligheter verkar totalt harmlösa. Det som inte borde få hända har tyvärr hänt, än en gång.

Mitt eget veckoslut var däremot fyllt av kultur och umgänge.
Fredagskvällen firade jag i den östra grannkommunen. 

Där firades Svenska festen. Här en kul flaggidé att ta efter inför stundande 100-års jubileum.

En vacker blomuppsats gör susen i en stor måhända lite opersonlig gympasal.

Kvällens konferencierer: Rune Drockila och Pierina Järventaus. De skötte sitt uppdrag med glans.

Kommundirektör Olli Nuuttila höll hälsningstalet och betonade hur viktigt det är med svenska språket. Han tog faktiskt alla i hand och önskade välkommen då gästerna anlände till Huutjärvi skola. Lite så där som presidentparet på slottsbalen i december eftersom han hade med sig en annan karl. Styrelseordförande? Eller kommunfullmäktigeordförande? Eller någon viceordförande? Eller... tja jag vet inte, för jag blev så till mej när den där karlen tog i hand att jag riktigt kom av mej. Sånt kan hända på fredagskvällar ifall jag är "tottrigare" än vanligt.

På festen var det både allsång och uppträdande av bland annat  elever från Pyttis svenska skola. De var duktiga och skickliga. De sjöng mycket bättre än skrålandet i finska Idols.

Klass fem och sex både sjöng och spelade. Alla som går ut sexan från den skolan ska kunna traktera åtminstone ett instrument behjälpligt. Och nu kunde de både spela och sjunga alltid.

Trädgårdsrådet Heikki Laaksonen höll själva festtalet, så nu vet jag hur man anlägger ett arboretum! Hur lång tid det tar för de olika träden och buskarna att växa osv. Undrar hur stor yta jag behöver för att komma igång? Kanske jag kunde hålla mej till midsommarrosor och syren? Så där till att börja med liksom...

Kotka damkör uppträdde med tre visor under ledning av sin dirigent Marjo Kaijansinkko

Lotta & the Boys spelade tre låtar. När de drog i med Get on rockade både elever och lärare loss. Härligt! Hoppas att bandet på stans julfest också kan spela dansant musik, så jag själv kommer ut på dansgolvet. Tre av fyra från den här orkestern har faktiskt gått i Pyttis svenska skola och se sådana musiker det blev av dem! Eller nåja, se och se, framförallt hör!

Och när det är fest, så ska det ju vara festpolonäs enligt tradition i Pyttis svenska skola. Själv minns jag inget annat än ringlekar i folkskolan, så kanske vi aldrig dansade festpolonäs på den tiden?

Det var många turer i långdansen, men både stora och små klarade sig med den äran. För skoleleverna var det här deras julfest, en fest att minnas.
Svenska festen avslutades självklart med Modersmålets sång och då stod alla upp minsann och sjöng.
En riktigt fin och hemtrevlig fest, som jag är tacksam över att ha fått ta del av.

I lördags anlände den äldsta och den yngsta. Jag hann träffa dem i dörren innan jag körde iväg till stan för att lyssna på självaste Staffan Bruun.

Han gästade bokcaféet och berättade om sin senaste bok, Bergsrådet som inte ville betala skatt. Bruun jobbar nuförtiden, som frilans. I 35 års tid jobbade han på Husis. Boken är för övrigt högaktuell med tanke på Paradisdokumenten.

Han har skrivit 13 deckare, så den här nya boken, en pikaresk, är någonting helt annat. Han är också känd från radioprogrammet Fritt fram. Ett samhällssatiriskt humorprogram med härlig musik från förr då när musiken var musik!

Efter besöket i bokcaféet var jag iväg till mataffären där jag råkade på de två yngsta sönerna och den äldres sambo. Hon var så snäll och hjälpte mej att packa allting som skulle in i kassarna. Jag var ju tvungen att bunkra upp lite inför farsdagen.

Väl hemkommen var det diskussion från och till om jag skulle följa med eller stanna hemma. Eftersom äldsta sonen bad så snällt så följde jag med till grannkommunen och på hemvägen kurvade vi via min hulda moder. Hon sov när vi kom och vi lät henne sova i 45 minuters tid innan vi till sist väckte henne så hon skulle få träffa barnbarnet. Hon hade feber så hon meddelade att hon inte kunde komma på farsdagsmiddagen på söndagen.

Senare på lördagskvällen fastnade jag framför tv:n och såg på Rebecka Martinsson. Så jag kom sent i säng, men det oaktat var jag först av alla uppe och bakade scones på söndagsmorgonen. Lite måste man ju skämma bort morfar i huset, inte sant?

Vi lyckades faktiskt med konststycket att samla alla barn runt matbordet i söndags. Härligt! Vi var nio stycken, för lilla M äter ju inte ännu sådan mat, som serverades här, tex mex. Dottern hade lagat en himmelskt god tiramisu till efterrätt. Dagen gick fort och samvaron tog slut. Huset tystnade igen när alla åkte hem till sitt. Jag fyllde diskmaskinen och satte mej sedan en stund i gungstolen och riktigt kände efter hur bra jag har det.

Och min plåtlåda då? Jo, morfar i huset mekade med den, svor och divlade här utanför garaget när det inte riktigt gick som  på Strömsö. Han blev ivrigt påhejad av sin kompis från ungdomen, som bor en bit härifrån.
- Och du som sa att Opel är en så bra bil, retades han. 
Morfar i huset spottade och fräste någonting oskrivbart tillbaka.

När han efter ett akut sjukbesök sent omsider hämtade upp mej från kursplatsen blev jag ju glad över att se min egen plåtlåda istället för fransyskan. Dock var inte allting ännu fixat på min plåtlåda. Det luktade bränt om bromsarna när vi anlände till min hulda moder. Hon kände sig lite bättre idag och bjöd morfar i huset på kaffe och mej på kakao (choklad).
Ikväll var sedan morfar i huset iväg till hallen i grannbyn och fixade på min plåtlåda, så nu är den i körskick imorgon. Och bra så, för jag skall iväg till grannstaden på jobb. Vilken tur att jag har en så händig karl. Hur i vida världen skulle jag klara mej utan honom?

Och nu mina vänner, var rädda om varandra, kramas och sprid all möjlig glädje runt er.

Ja, och förlåt att inlägget blev överlångt. Det var nog inte meningen, men...