Men låt mej ta det hela från start. Min fina bordsdator med en stor låda och ett antal hårddiskar börjar närma sig tio års åldern. I datavärlden är sådant mer eller mindre farligt, så det är ju bäst att vara beredd.
Datorn är en HPD = HopPlockade Delar, som den äldsta och minstingen byggde ihop åt mej en jul. När det begav sig bad jag om de häftigaste komponenterna, som för tillfället fanns på marknaden och det fick jag också. Och förstås betalade jag ju för det. Och vet ni vad? Jo, den här datorn är fortfarande flera gånger snabbare än den arbetsdator jag har på jobbet i stan. Det ni!
I söndags för en vecka sedan slutade plötsligt mitt tangentbord att fungera. Jag var mitt i artikelskrivandet och fick nån sorts blackout. Så kan det ju inte vara att jag mitt i allt inte längre kan skriva. Jag skrek frustrerat till och morfar i huset kom rusande:
- Vad är det? Vad har hänt?
- Det går inte. Jag kan inte skriva, gnällde jag med ynklig röst.
- Starta om datorn, så ordnar det sig.
- Nä, jag vill int, fnyste jag. Inte trodde väl den där karlen att jag skulle lita på en lekman. Blääh!
I vild panik ringde jag till minstingen:
- Kan ett tangentbord gå sönder mitt i allt utan minsta förhandsvarning?
- Jo, sånt kan hända.
- Men vad ska jag göra nu? Jag måste ju skriva färdigt.
- Har du försökt att prova placera tangentbordskontakten i en annan port, frågade minstingen tålmodigt när han hörde annalkande galopperande hysteri i sin moders röst.
- Nä, vänta lite.
Kopplingen bytte plats, men tangentbordet vägrade fungera. Buäääh!
- Du har ju det där lilla trådlösa tangentbordet, som du fick av mig. Testa det.
Sagt och gjort. Ny förhoppningsfull test.
MEN se nej. Inte heller detta tangentbord fungerade.
- Vad ska jag göra, frågade jag med gråten halvvägs i halsen.
- Det är inte så farligt du har ju två bärbara. Spara bara texten i molnet och så skriver du vidare, tröstade minstingen.
- Men jag vill int, jag vill att det här ska fungera, sa jag tjurigt som en treåring i trotsåldern.
- Det är tyvärr inte mycket jag kan göra härifrån, sa minstingen ytterst tålmodigt.
- Du får ringa B imorgon, fortsatte han.
- Okej, jag försöker.
Småningom avslutade vi samtalet och jag stirrade surt på mitt fina tangentbord. Någonting måste ju göras, så vet ni vad jag gjorde? Jo, jag startade förstås om datorn! Och höll på att ramla från skrivbordsstolen när allting fungerade igen.
- Hur gick det, frågade morfar i huset oroligt.
- Riktigt bra, svarade jag och medgav ytterst motvilligt att han hade haft rätt hela tiden. Det var bara att starta om datorn. Till all tur hävde han inte ur sig: "Vad var det jag sa", för då skulle det inte ha funnits några garantier för hans överlevnad.
I torsdags råkade jag ut för följande haveri. Mitt i allt förändrades skärmupplösningen och jag höll på att få spader. Det gick ju inte att bildbehandla, då jag hade långsmala foton i konstigt format. Hjääälp! Vad hade hänt nu då? Det här var minsann inte roligt längre. Jag jobbade färdigt och stängde av datorn. Tröstade mej med att huset skulle vara fullt av expertis under veckoslutet.
Den äldsta förbarmade sig över mitt dilemma och placerade datorn på matbordet efter att första ha kollat drivrutiner och andra möjliga fel.
Igår på morgonen ville Windows uppdatera sig och jag blev halvt hysterisk. Tänk om allting skulle strula till sig nu igen? Men det var ju bäst att göra uppdateringen nu medan det ännu fanns experter kvar i huset. Allting gick till all tur bra, den här gången. Trodde jag, alltså...
- Här får du. Jag visste inte att du behövde en ny telefon, sa minstingen igår morse och lade en smarttelefon i min hand.
- Oj, men är du säker på att du inte ska ha den då.
- Nä, va ska jag med den. Jag har ju en ny och den här är ju redan två år gammal.
- Oj, tack, tack. Men kan du byta simkortet meddetsamma, frågade jag med andan i halsen, utan att tänka på konsekvenserna.
- Nåja, ge hit.
Och så bytte minstingen simkort från min gamla telefon till den nyare modellen, som jag fick ärva. Sedan reste den äldsta och minstingen iväg hem till sitt och jag skulle börja ställa in min "nya" telefon.
Ve och fasa! Nästan alla kontakter var borta! Jag hade ju inte sparat alla på simkortet. Stööön! Fanns det nånting jag kunde göra för att slippa lägga in dem manuellt? Jag kontaktade den nästyngsta.
- Du ska synkronisera, sa han. OOOPS! Och det som är så farligt. Men nöden har ingen lag, så jag synkroniserade och fick in en del kontakter och Whatsapp helt intakt.
MEN Google fick spader. Nu såg det nämligen illa ut, för någon försökte logga in på mitt konto från en annan enhet! Och trots att jag bekräftade att det var jag och att den här telefonen nu är min nya enhet, så morrar Google till nu varje gång jag öppnar gmail. Och det kommer att hålla på i två veckor, för det är ju inte säkert att jag är jag! Tack för omtanken, men nu är det så att den enda som kapat mitt konto i det här fallet är jag själv.
Senare på på söndagskvällen ringde dottern. Förbluffat stirrade jag på telefonskärmen. H ringer. Hur i vida världen. Har det hänt någonting västerut?
- Vad gör ni, kvittrade dottern glatt, då jag äntligen kom mej för att svara.
- Va? Är det du? Men det stod H....
Jösses, jag hade råddat i kontaktlistan. Bara att rätta till.
Och så ville jag ha min egen ringsignal. Jag beslöt att kolla lite på Youtube. Och då upptäckte jag att ljudet var borta! Det gick inte att få fram på vare sig det ena eller det andra sättet. Nu var jag så frustrerad att jag uppgav ett djungelvrål, som skulle ha fått självaste Tarzan att blekna. Morfar i huset kom galopperande med håret på ända:
- Vad är det? Vad har hänt?
- Jag får inget ljud, tjöt jag så det slog lock för hans öron.
- Har du kollat om... började han försiktigt för att bli avbruten av mej:
- Jag har gått igenom feldiagnostiken, väste jag och svor så brandvarnaren nästan gick igång.
- Nu måste du ta en paus, sa han.
Och för en gång skull lydde jag och drack lite stärkande te, som den värsta engelsman i nöd.
När jag återvände till datorn var jag fast besluten att få ordning på ljudet. Så jag mixtrade lite och lade in högtalarkontakten i ett annat hål och kollade manuellt igenom hela systemet och se på sjutton. Trolleri! Plötsligt hördes ljuv musik igen från högtalarna. Puuuh! Tack och lov.
Men sedan, sedan blev det svårt. Vilken låt skulle jag välja? Till sist fastnade jag för den sång jag hade förut. Den passar på något sätt så bra när de frågar vart mamma har tagit vägen! Och Sally Carr har en bra röst. Dessutom är låten pigg och man blir så glad när nån ringer med den här låten.
Valet var alltså avgjort, nu återstod enbart att få in låten som en mp3:a i telefonen. Ack ja. Första konverteringsförsöket gick käpprakt åt pipsvängen. Det andra gick riktigt bra, så sparade jag filen i molnet, laddade ner den i telefon och sedan blev det igen tvärstopp. Och jag kände mej så otroligt dum, för inte fungerade det här som i min gamla telefon. Efter flera krampaktiga försök och misstag, fick jag äntligen, äntligen dit låten som ringsignal.
- Nu får du ringa till mej, sa jag åt morfar i huset.
- Nä, varför det? Du sitter ju här.
- Nå, men jag måst ju få veta om det funkar.
Motvilligt ringde han och lite, lite besviken blev jag över det burkiga ljudet. Men kanske jag vänjer mej.
Den här tekniska pärsen har än en gång fått mej att inse hur utlämnade vi är åt tekniken. Jag är ändå i den lyckliga situationen att jag har tillgång till experthjälp. Men alla andra... ska de köpa ny maskiner, så fort nånting krånglar?
Tilläggas bör att jag uppdaterade program åt min hulda moder i lördags och det klarade jag av. Tur att hon också har tillgång till experthjälp!
Ett megastort TACK till de duktiga och tålmodiga sönerna. Hur skulle jag klara mej utan er?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar