Picknick i lördags

Beklagar att ni blev utan inlägg igen igår, men gårdagens program var minst sagt stressigt.
Jag steg upp rätt tidigt, duschade, intog frukost och satt sedan framför datorn och väntade att klockan skulle bli nio. På slaget nio beställde jag från nätet det som kom till försäljning just precis då. Nej, nej, lugn bara lugn, inget garn alltså, utan en grej morfar i huset skulle ha.

Sedan fort på med kläderna och så iväg till Bruket.

Där arrangerades Picnic för fjortonde gången. Vädret var ypperligt och bilarna många. Till min stora glädje följde morfar i huset med den här gången. Han kanske börjar gilla omgivningen lite grann? Det var fint att ha honom med för han vet ju betydligt mera om bilar än vad jag gör.


Här fanns alla sorters hobbybilar och det var riktigt svårt att välja vad jag skulle fota.

En Buick?

En Dodge?

En Padda?

En Chrysler?

En Pontiac GTO?

En pickup?

En Cadillac?

En häftig bil?

En hotrod?

Skulle jag koncentrera mej på fina vingar? Dom som snöpligt nog tog slut på 1950-talet. Om jag kommer rätt ihåg var 1959 det sista året då det ännu skapades fina vingar på bilarna.

 Buick

 Chevrolet

Chrysler

Eller skulle jag hålla mej till olika grillar? Svårt att veta, så jag tänkte att jag kanske, kanske borde hålla mej till röda bilar. Allting kan jag ju inte fota heller. Det skulle jag förresten ändå inte hunnit med.

Alla bilar är ju förstås inte röda...

Men det är den här Ford A Coupe från år 1931.

Den här från den lokala bilklubben är däremot grön.

Och en Buick Wildcat (vildkatt) är ju så häftig att den måste jag ju bara fota!

Den här Plymouthen är ju inte heller röd. Den är lila, inte sant? Men det är en fin färg det med.

Sedan blev det lite nostalgiskt, för en Opel Rekord körde min pappa taxi med under mina barndomsår.

Bredvid stod en välbehållen Opel Kadett från år 1965.

Riktigt nostalgiskt blev det då jag hittade den här Toyota Mark II. En sån köpte pappa som extra bil så jag skulle ha nånting att köra med första sommaren jag hade körkort. En sån frihet att ha en bil att skurra med ända tills den skulle tankas. Jag hade lillsyrran med. Vi hade varit och simmat till träsket. När vi kom till den lokala tankstationen visste vi inte var tanken fanns. Två gånger gick vi runt bilen, men någon tanklucka stod inte att finna. Lite snopet och framför allt genant var det att hoppa in tillbaka i bilen och bege sig raka vägen hem. Var fanns då tanklocket? Jo, bakom den bakre registerskylten. Hur i vida världen skulle vi ha kunnat veta det?

Corvette, röda, sägs nuförtiden bestå enbart av plastdelar.

En Chevrolet Stingray.

En Pontiac.

En Dodge.

Många beundrande blickar fick den här röda godingen.

Områdets karamell var nog ändå den här smäckra och fina Triumph Spitfire mk 3 med tvåliters maskin. Tyvärr är den så låg att både morfar i huset och jag insåg att om vi sätter oss i den bilen, så kommer vi nog inte upp därifrån.

På 1980-talet gjorde Triumph en sådan här styggelse TR8. Brrr!

Volkswagen har också haft många olika modeller.

I lördags var det "bubblor", som gällde.

Som sagt, det fanns alldeles för många bilar att se på och att fota.

Det här budskapet går väl inte att ta miste på? Bort med bränsleskatten bara och ge oss samma bränslepris som det stora landet i väst har, så vi kan hålla på med våra hobbybilar! De där stora amerikanarna med fina vingar slurpar i sig bränsle så man knappt hinner köra iväg nånstans.

Picknickstilen varierade. Det här är inte alls dumt.

Inte den här hippiestilen heller. Kunde bra tänka mej en sådan här picknick.

I synnerhet som deras bubbla var inredd med virkade överdrag!

Det härliga med lördagen var ju förutom bilarna alla människor vi träffade, både kända och okända och framförallt min kusin med fru.

Vi hade ingen picknick-korg med oss, så vi anlitade Sääker korv. Stackars Janne. Det var hett inne i vagnen och han hade fullt med kunder hela tiden.

Efter att vi hade ätit vår hot dog, susade vi iväg hemåt. Morfar i huset rusade i duschen och jag tömde kameran på alla foton. Sedan drog jag ut den svarta klänningen med röda stickningar på. Morfar i huset fnyste:
- Den där kan du inte ta.
Nähä, nytt anfall i garderoben. Se där, en lila och svart blus.
- Lila, int kan du ta lila.
Djup suck och så drog jag fram min standard svartvita blus, som jag egentligen inte alls ville ha. Men morfar i huset var nöjd. Sen blev det snudd på panik. Mina svarta raka byxor, var fanns dom? Provade ett par, de var alldeles för långa. bort med dem. Drog på mej följande par. Jösses, gummibandet hade lossnat, så dom hölls inte uppe. Klockan tickade och paniken låg på lut. Bäst att återgå till sovrummet och fundera riktigt ordentligt. Och jadå, där var dom äntligen, mina vanliga svarta raka byxor. Fort iväg till stan. Vi var de näst sista som anlände till begravningen i kapellet. Efter jordfästningen minnesstund och då gick det äntligen att sitta ner och ta det lite lugnt.

När vi skjutsade hem svägerskan ringde den äldsta:
- Var är ni?
- Vi kommer snart. Kan ni vänta ännu lite innan ni åker?
Väl hemma blev det förstås klädbyte direkt, sedan en kort stund umgänge med den äldsta och yngsta sonen.
Morfar i huset försökte byta lampor i den yngstas Adam plåtlåda, men se det gick då rakt inte. Nu har han strängt förbjudit mej att ens snegla på en nyare bil än den urgamla jag kör omkring med. Han kan vara lugn, kolugn faktiskt, för jag har inte råd med en ny hur väl jag nu än skulle behöva en.

Den äldsta och den yngsta körde iväg till huvudstan och jag satte mej ner och började virka. Skönt. Ett knappt varv hann jag med innan vi fick bastugäster. Och riktigt bra bastugäster ska jag säga, för de hade med sig egen ved och så lagade de middag åt oss allihopa på det som de hittade i kylskåpet och skafferiet. Inte illa.
Men när kvällen var till ända var det nog inte ens tal om att jag skulle ha orkat blogg. Det var raka spåret i säng, som gällde.

Önskar er alla en bra start på veckan!