Full rulle hela veckoslutet

Nej, jag har inte dukat under för hettan, ännu. Jag har haft full rulle hela veckoslutet med trevligheter, så jag har tyvärr inte hunnit blogga. Men nu, nu sitter jag här i källaren och lever sällare! Jag jobbar så att säga på distans just nu, för i övre våningen går det inte alls att sitta framför datorn.

Men det var ju veckoslutet jag skulle berätta om. Vi fick kärt och efterlängtat besök av min kusin.

Morfar i huset höll ju på att städa som en galning. Bra så, men i morse var det kanske inte så lyckat med sådana här sommargardiner. Visserligen strömmar ljuset in i köket, men det gör värmen också!

Kusinen och undertecknad koncentrerade oss på det viktiga, nämligen vätskeintaget! Rosa, gott bubbel i glaset och färska jordgubbar att mumsa på.

Och ni ser, det är riktigt min färg. Gott är det också. Ska försöka minnas det om jag nu rör mig på sådana ställen som säljer sådant här!

På lördagsmorgonen vaknade vi pigga och nytra och efter att ha intagit frukost begav vi oss iväg norrut till grannkommunen. 

Där besökte vi ett gårdsloppis.

Det fanns många uthus fulla med allt möjligt och det fanns flera försäljare.

Och ser ni där långt borta? En säckpipsblåsare. Det ni! Lite annat än loppisarna i Sverige, minsann! Här bjöds både på kaffe med tilltugg och levande musik.

Kusinen fyndade ett par äkta mamelucker!

Och jag, jag hittade mina plastringar, som jag letat efter sedan i våras. Och så fick jag ge lite idéer åt den dam som försäljerskan kallade mormor. Hoppas att det bär frukt!

Och så kunde jag inte låta bli, måste ju bara ha lite knappar. Dem kan man nog inte ha för många av, fastän morfar i huset tror det.
Det fanns så många olika att det var riktigt svårt att välja.

Efter loppisbesöket var det dags för ett besök hos min hulda moder. Där stannande kusinen medan jag en stund senare fortsatte hemåt. Där hann jag slänga i mej en macka och packa kylväskan samt lilla projektväskan.

- Hjääälp, vad ska jag ta på huvudet, frågade jag av morfar i huset.
- Nå kan du int ta den där lila som blev för stor, undrade han.
- Njaa, jag vet nu int.
- Men prova nu om den passar.
- Men ska jag nu verkligen...
- Prova nu bara.
Och för en gångs skull var jag riktigt lydig. Och jodå, det kunde nog gå, så jag fäste två trådändar och så var huvudbonaden fixad.

Morfar i huset skjutsade mej snällt till stan, närmare bestämt till Bastion Ungern och Roots'n Boots, som nu arrangerades för fjärde gången. Och tänk, jag har faktiskt varit med alla gånger. Häääärligt, hääärligt! En riktigt fin musikmix som jag gillar, men var sjutton var alla ortsbor?

Först ut på scenen var Saltwater Jinx. De var överraskande bra. Lite synd tyckte jag allt om dem, för det är inte lätt att inleda en festival av det här slaget då människor lite håglöst ännu släntrar in. De spelade låtar av bland annat Grateful Dead, Dwight Yokam, Hank Williams, Kris Kristofferson,  B.B. King, Decemberists, Rolling Stones, Tom Petty och Lucinda Williams Real Live Bleeding Fingers and Broken Guitars Strings. Jag gillade den här blandningen av americana. En sorts rockig country med allt från klassiska låtar till sådant som kanske faller lite utanför den gränsen.

Nästa band på scenen var Jake's Blues Band. Det blev tunggung direkt, men jag vet inte riktigt. För mej blev det nog någonting att fattas för jag tände liksom inte direkt. De spelade bland annat Let me love you baby av Stevie Ray Vaughan och det är ju nog en riktigt bra bit. 

Ovannämnda trio ersattes av följande trio, nämligen Pete Boy Rock'n Roll Trio. De spelade klassisk 50-tals rock och det här var lite mera i min smak. Mest kanske för att jag är så förtjust i ljudet från kontrabasen. Det är så härligt fylligt. Det är också något så rent över den här sortens rock. De spelade också What'd I Say av Ray Charles.

Ismo Haavisto & Rhythm Tigers spelade rockabillymusik så att det stod härliga till. Dom spelade både klassiker och egna låtar. Lite annorlunda sound tack vare saxofonen. Vet inte riktigt vilken banduppsättning det här var, för de var utan keyboardist och hade samma trummis, Petteri Määttänen, som också spelade i Pete Boy Rock'n Roll Trio. Kanske det är samma i de här musikerkretsarna som här i det östnyländska musiklivet, om en kan spela och sjunga så är den personen med nästan överallt där det ges konserter.
Själv föll jag pladask för deras cover av Peter Greenes låt Need your love so bad, kanske för att jag alltid har gillat Fleetwood Mac. 

Larry Peninsula Band spelade country både på finska och engelska. Deras debutskiva kom ut i februari i år och de har legat etta på en amerikansk countrylista i nio veckor. Det ni! Utan tvekan ett namn att räkna med inom den finländska countrymusiken. De spelade både egna och andras låtar bland annat Alan Jacksons Mercury Blues  och The Fireman av George Strait.

Countrymusik blir det inte utan steel guitar. Jussi Salminen var första gången på liveuppträdande med de här gossarna och han klarade det galant.
Lägg alltså det här bandet på minne, för om de orkar kan de gå långt. Det kräver förstås massor av jobb och Finland är ganska litet, men heja Larry!

Gruppen Country Starlings underhöll publiken med dans. Det ser så lätt ut när de tar sina steg, men skenet bedrar. De var duktiga, som orkade hålla på i hettan.

Dagens absoluta höjdpunkt och stora dragplåster var utan tvekan Guitar Slingers. I lördags uppträdde de i originaluppsättning. De spelade både egna låtar och covers, bland annat Iron Maidens Doctor Doctor och de gjorde en ypperlig tolkning av Bostons Amanda. Boston är också ett av mina favoritband, så ja, ni förstår resten.

Idel proffsiga killar. Här Ben Granfelt på gitarr. Han är superskicklig på gitarren. Guitar Slingers har varit förband åt Meatloaf år 2008. Det ni!
En helt fantastisk musikupplevelse än en gång. Och tänk i vår lilla stad! Stort TACK till arrangörerna, som orkar dra det tunga lasset år efter år.

Morfar i huset och min kusin hämtade upp mej före klockan 22. Vi körde längs Strandvägen hemåt även om morfar i huset starkt ogillar de där stora gupparna, som byggdes där förra året.

Säga vad man vill om vår lilla stad, men vacker är den.

Den här stadskatten strök sig kärvänligt längs mina ben och orsakade nästan trafikkaos när den långsamt och värdigt spatserade över gatan. Fin teckning. Men inget halsband. Tänk om den går vilse?

Den här katten var lite lurvig och mycket försiktig.

Båt är det man borde ha. Tänk att bege sig iväg ut och känna vindarna fläkta i håret.

Vi bongade också ett flygplan i viken. Inget som storfräsarna kom med i varje fall. Och som varandes en praktisk människa undrar jag lite grann hur man tar sig torrskodd i land härifrån?

Söndagsmorgon grydde och vid frukostbordet gjorde vi upp planer för dagens program.

Picknickkorgen åkte fram. Den har vi haft i några år, Alldeles ny och oanvänd. Den och lilla kylväskan packades och vi satte oss i bilen och körde iväg in till stan. På vägen ringde dottern och frågade om vi är hemma. Efter lite parlamenterande fram och tillbaka så kom vi till att jodå vi är förstås hemma och vill supergärna träffa lilla godingen M.
Så när vi hade hälsat på i servicehuset återvände vi hem via mataffären. Vi hann precis få bordet dukat innan våra gäster dök upp på eftermiddagskaffe. Den nästyngsta var också inbjuden och det blev en härlig söndagseftermiddag.

Gertrud satt dock ute och väntade otåligt, när ska vi riktigt åka. De gjorde vi senare på eftermiddagen.

Gertrud hamnade i Bruket och det gillade hon minsann.

Kyrkan var redan stängd, men Stallvinden med sina gallerier var öppen.

Luru Hirvas fågeltavlor är så vackra.

Vi var ju där med morfar i huset för en dryg vecka sedan, så vi trodde oss veta att kusinen skulle gilla utställningarna. Och det gjorde hon. Rauni Koivistos kotavlor fortsätter att förtjusa.

Vi hann också med ett besök i loppisen under Stallvinden, men vi köpte inget. Kusinen blev stormförtjust i Bruket, så vi måste nog ta oss dit med mera dit. Den här gången hastade vi vidare österut.

Pyttis kyrka är vacker och sevärd. Den stod färdig år 1460, imponerande att den har bevarats så väl. Och vi hade tur, en kvällskonsert hade just avslutats där, så kyrkvaktmästaren guidade runt medan han väntade att artisterna skulle packa ihop sina instrument.

Hjältegravarna manar till eftertanke och här liksom i Strömfors gick det att se hur unga gossarna var då de stupade, 19 år. Kusinen fotade och skall förklara ett och annat för svenskarna som varit besparade från krig under lång, lång tid.

Klockstapeln byggdes på 1820-talet.

Från Kyrkan reste vi vidare. Den här gången var resmålet en hemlig överraskning för kusinen.

Vi hamnade här, i Struka slussen eller Stråkaforsen, som den heter på svenska. Tyvärr var den ena porten sönder, så det gick inte att vare sig fylla eller tömma "bassängen".

Gertrud satt tålmodigt och väntade på en båt.

Kusinen å sin sida konstaterade att hon photoshoppar in en stor båt i sin älvbild.

Kraftverket ägs numera av det helsingforsiska elbolaget och det finns videokamera, som spelar in en om man gör några dumheter.

Men som ni ser där borta så sitter Gertrud och undertecknad helt lugnt på bänken och väntar på att morfar i huset och kusinen skall återvända från sitt lilla strövtåg.

Eftersom vi endast hade saft och lite kakor med oss så tog vi oss tillbaka västerut till stan. Och när vi nu en gång var på sightseeing, så måste vi ju bara köra genom Peyton Place. Nere vid Skeppsbron åt vi mat innan vi fortsatte söderut och först hälsade på morfar i husets stora syster och sedan hans lillasyster. De är småkusiner med min kusin och hur det kommer sig är en lång historia, nästan lika lång som Släktvisan.

Efter trevligt umgänge och lite förvånande studiekompiskopplingar var det dags att dra hemåt i den sena kvällen.

På hemvägen lyckades vi fånga den vackra solnedgången.

Igår åkte kusinen iväg och det blev tomt här igen. Men imorgon blir det kanske liv igen, möjligtvis.
Gertrud var sur igår då vi inte åkte på tur, men nån måtta får det allt vara på åkandet i värmen.

Nu ska jag ta mej bort från källaren och hoppas på att jag överlever i värmen i övre våningen. Morfar i huset har tagit fram en fläkt, så det ordnar sig kanske.
Ha det bra!