Rester från fem barn

Det har nu gått över fyra år sedan vi flyttade hit till det här huset. Och det finns ännu en hel drös av lådor, som ingen orkat packa upp. Då och då har jag saknat nånting, men eftersom det inte funnits skåputrymmen har jag nöjt mej med att rycka på axlarna och leva utan till exempel just den där svarta toppen, som passar så bra med den där blusen, som jag hade på min kusins bröllop på... 
Ja, alltså ibland är det en plåga att ha bra minne!

Då och då har vi försökt med strategin att packa upp en låda per vecka. Men den strategin har också fallit på sin orimlighet, för så länge det inte finns skåputrymmen är det bäst att sakerna hålls kvar nedpackade i lådorna. Mest sörjer och saknar jag mina böcker, men bokhyllorna här är redan fulla, så det går helt enkelt inte att packa upp flera om man inte gör sig av med en massa andra böcker först. En hel del har jag faktiskt redan gett bort, men så har jag ju fått en hel del andra istället. Konstant jämvikt alltså.

Nu har morfar i huset drabbats av värmeslag och börjat packa upp flyttlådor på löpande band. Det går bra då han packar upp sina egna lådor, men jag blir inte särskilt glad när han packar upp "mina" lådor, för där har jag redan sorterat bort en hel del, som jag faktiskt inte alls har saknat under de här fyra åren. Men morfar i huset envisas, allting skall gås igenom på nytt även om det enda jag kan tänka mig att göra är att sitta ner och virka! Och nej, jag klagar inte, men visst blir jag lite deppad när han envisas med att jag ska prova kläder, som jag redan från början vet att är för små för mej. Det var ju därför de var sorterade på väg till loppiset i stan. Dit förde jag faktiskt säckvis med gammalt vid själva flytten och sedan sparade jag en del för att inte överbelasta deras system. Så för min del är grejerna redan färdigt sorterade och nu river han upp allting igen. Massor av mina favoritplagg har fått skatta till förgängelsen, för de är så fulla av hål, helt enkelt slutanvända. De blir till trasor i hallen i grannbyn. Tyvärr inte mattrasor, som jag kulle ha kunnat virka något av. Men återvinning är ju bra i alla fall.

Som sagt, jag ska inte klaga. Morfar i huset tvättar, sorterar och hänger ut till vädring. Han kräver att jag ska ta itu med att lappa små hål här och var och det gör jag mitt i allt virkande. En hel del yllesockor finns det också att stoppa och där går våra åsikter lite isär. Är det lönt eller inte?

Morfar i huset klagar å sin sida i högan sky.
- Här är garn ändå upp till taket, råmar han.
- Öööh, nå det är det väl ändå inte, hickar jag hjälplöst fram.
- Jo, varje kasse jag öppnar innehåller garn. Vill du se?
- Nä, int just nu.
Han har alltså hittat mina garngömmor. Ve och fasa! Nu kan jag inte alls fynda på sommarrean. Suck!

Efter fem barn blir det också en hel del rester. Igår hittade vi minstingens första skor!

Sedan finns det sådant här, som man nog egentligen inte alls borde spara. Nu har morfar i huset sorterat ut alla handskar och vantar och hittat endast ett par bland alla de här exemplaren! Frågan är om de skall sparas ännu i hopp om att det borttappade paret någon gång dyker upp eller om vi bara ska göra oss av med alltihopa. Just nu ligger de i "osäkra" högen. Antagligen åker de ut efter några månader.

Sedan finns här lådvis med den äldstas kläder, liksom minstingens. Kläder som de lämnade efter sig då de flyttade utomlands och sedan inte alls saknat. En del av de kläderna är kanske för små. Den äldsta är på ingång, så vi får se vad han säger. Jag antar att han är måttligt intresserad av att utöka sitt egna klädlager.

Och så finns det dom här ljuvliga grejerna, som barnen har gjort i skolan, här en ärtpåse.

Det goda med det här sorterandet är att morfar i huset nu också har hittat sina egna kläder! Och så skall jag kanske äntligen, äntligen få in vårt elfa hyllsystem i den ena garderoben. Jihaaa!

Själaglad är jag över att morfar i huset har varit så ordentlig när han sorterade gardiner och dukar att han har fotat varenda en och skrivit måttet på dem. Det kallar jag ordning och reda. Han erbjöd sig vänligt nog att göra detsamma med mina garn, men jag bad honom nu hålla sig till lite ofarligare saker. Inte bra om han plötsligt upptäcker hur mycket garn jag har!
För tillfället letar han febrilt efter den där stickade pullovern jag gjorde år 1976 åt honom. Hittills har den tyvärr inte dykt upp. Kanske malarna har hittat den? Det heter ju att man inte skall sticka åt sin pojkvän, men det visste jag inte då, så...

Nu önskar jag er alla en riktigt trevlig fredag. Själv ska jag försöka samla krafter för att se om jag skulle orka ta mej ända till huvudstaden idag...