Det brinner ett ljus

Kära vänner, nu har det snart gått två veckor sedan mitt senaste inlägg. Det har sin förklaring.
För en vecka sedan blev jag moderlös. Min hulda moder somnade in på bäddavdelningen i stan. Sedan dess har här i vårt hus brunnit ett ljus alltid då vi är hemma.

Mamma ville inte att vi skulle sörja, utan ta vara på varandra och de dagar vi har kvar. Hon var sådan. Hon hade ett varmt hjärta, som klappade för alla som kom i hennes närhet.

För min del har veckan gått bra, tack vare fina kolleger och härliga kursdeltagare samt dubbelmorfar som agerat chaufför. Jag har inte haft bekymmer med att fokusera på undervisningen.
Det är kvällarna och fritiden som är knepigare. Plötsligt är det så tomt. Ingen brådska att hinna före klockan 19 till sjukis. Ingen mamma att ringa till de kvällar jag har jobbat. Ingen mamma att berätta dråpliga händelser för. Ingen mamma, som har följt med mig hela livet, sett mina första steg, skakat förtvivlat på huvudet och tänkt att "vad ska det bli av den där ungen". Ingen mamma som oroar sig för mig och ingen mamma som länk mellan de övriga släktingarna. Ingen mamma som kan berätta hur det var då eller om de gamla och ingen mamma som uppmanar mig att "sticka, sticka, sticka". Ingen mamma att köpa Aura gold-osten åt och ingen mamma att dela bakrecept med, osv., osv.

Till all tur kommer flickorna i morgon, så då blir det full rulle med barnbarnen. Livet går vidare...