Sent igår kväll, mycket sent, fick jag nästan fnatt. Jag kunde inte hitta mitt svarta paket, som jag fick från jobbet i början av juni! Min kalenderinsats var borta! Ve och fasa! I något skede hade jag panikstädat och satt den nya kalendern på ett säkert ställe. Och nu, nu mindes jag inte var den fanns. Dubbelmorfar var inte brydd. Men jag fasade, tänk om jag skulle behöva ha en riktig storstädning här på databordet? Plocka bort allting och sortera. Hur skulle jag då nånsin hitta nånting igen?
Alltmedan jag blev oroligare och oroligare och nästan tänkte gå över gränsen till hysteri, så försökte äldsta sonen få mej att tänka logiskt. Det var svårt, då städspöket skrämde mej, så att hjärncellerna frös till is.
– Var hade du den senast, frågade han tålmodigt.
Då rusade jag till matbordet och visade exakt var jag mindes att jag hade sett den senast. Sen hade jag ju rafsat ihop högarna och burit dem hit till datarummet. På något sätt trodde jag att den nya kalendern skulle ha hamnat bland de senaste kurspapiren. Men se nej, den fanns inte där. Äldsta sonen gick igenom tidningshögarna och diverse andra högar av obestämd karaktär. Men se nej, inte där heller.
Sen sprang vi båda iväg till extra bordet, men där fanns ju ingen kalender heller. Nog en hel del annat, som till exempel björnmattan, syskrin, en pajform, mönstertidningar, några böcker, garnstumpar och jag vet inte allt vad för bråte. Och jo, nån borde nog städa. Men vem?
– Vad hade du i den där kalendern då, frågade äldsta sonen.
– Ingenting. Den är ju ny!
– Vaa? Men då kan du ju köpa en om du inte hittar den.
– Nej, men jag måste ju börja skriva in höstens åtaganden innan jag dubbelbokar mej.
– Men du har ju kalendern i elektroniskt format.
– Jo, men det går int, för om nån ringer, så måst jag ha en kalender att bläddra i.
Sonen skakade förtvivlat på huvudet och gav mej en misstrogen blick, som sa att hans mamma hade tappat greppet totalt.
– Nå, då får du köpa en ny då, konstaterade han och gick sin väg.
Jag insåg att det inte var läge att just då gråta över spilld mjölk, utan att det var bäst att lägga sig och sova på saken. Och att inte alls tänka på ordnande och städandet och...
Så låg jag då där i allsköns ro i sängen och plötsligt insåg jag att den måste finnas i en av tidningsboxarna på databordet. Så jag flög upp ur sängen med fart och gick med raska steg till datarummet och... ta da, där fanns mycket riktigt min kalenderinsats. Frid och fröjd, nu kunde jag somna nöjd. I morse visade jag stolt upp kalendern för äldsta sonen. Han bara fnös åt min tossighet.
Att hitta kalendern var inte ens halva jobbet, för nu gäller det ju att fylla den med alla inbokade kurser och lovade engagemang och faktiskt också ett bröllop nästa månad. Jihaa!
Och på tal om i morse, klockan fyra vaknade jag av att jag frös! Hurra, äntligen. Sovrummet var svalt och skönt, lite för svalt. Så jag steg upp och stängde både fönster och dörr så jag slapp genomdraget. Sedan sov jag lugnt ända till klockan 8. Så otroligt skönt. Men vänta bara, hettan lär ska komma tillbaka. Vet inte om det ska tolkas som ett löfte eller hot.
Idag har jag varit iväg österut igen med dubbelmorfar. Den här gången hamnade vi igen på en konstutställning, en trevlig och fin sådan på Stallvinden i Bruket. Den här gången handlar det om tavlor i olja, akryl och blandteknik.
Vännerna Irina Nyyssönen och Hely Seeskari ställde ut i det ena vindsgalleriet och de hade gjort det riktigt mysigt.
Naturen och vardagens glädjeämnen är den gemensamma nämnaren för alla de här konstnärerna. Och jag måste säga att jag är full av beundran inför kreativiteten och skaparglädjen, som alla dessa konstnärer uppvisar. Hur orkar de kämpa på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar