I morse vaknade jag av väckarklockans ringsignal. Jag var långt borta i drömmarnas land och stapplade halvvaken ur bädden. Muttrade och mumlade, så här skulle ju pensionärslivet inte vara. Ingen väckarklocka, inga måsten, utan enbart frihet. Men se nu på mej, som inte har kunnat säga nej! 🫣
Plötsligt styr en nästan fulltecknad kalender mitt liv igen.
Hur som helst, halvsovande steg jag upp och fick håsa mej genom frukosten. Ingen möjlighet att sitta länge och grubbla på knepiga kryss, här inte. Nej, här var det fart och fläng, som gällde.
Tio minuter före det inbokade distansmötet, fick jag reda på att mötet på grund av sjukdom är uppskjutet till nästa vecka. Puuuh, vackert så, men plötsligt blev jag nästan handlingsförlamad. Vad skulle jag göra nu? Dagsprogrammet blev helt omkastat och jag som fallen från skyarna.
Bisin min har för övrigt sagt att som pensionär behöver man endast göra en sak per dag.
Jag hoppas att det här sockbörjandet kan räknas som en sak, för något annat vettigt har jag inte åstadkommit idag!
På morgonnatten vaknade jag faktiskt första gången vid halvfyratiden och då började jag fundera på musik, närmare bestämt den musikstil som I Shot the Sheriff företräder. Den som det är så skönt gung i? Men vad hette den nu igen? Peps Persson var ju Sveriges svar på den där musikstilen, som... han den där med rastaflätor framförde. Vad hette han nu igen? Och från vilken söderhavsö kom han? Och hej, förresten varifrån kom Harry Belafonte? Jag hittade inga vettiga svar på frågorna. Det var enbart ett sätt att tömma huvudet, så inga störande tankar skulle förhindra sömnens ankomst. I morse var allting klart, som korvspad. Bob Marley och reggaemusik var det ju fråga om.
Hoppas att ni alla får en fin dag i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar