- Va ska du med den där, frågade morfar i huset misstänksamt när jag kom hem i torsdags.
- Int behöver du en sån till nånting.
- Jooo, sa jag och stampade lite med foten.
- Den är åt lilla M.
Då tystnade morfar i huset, för det som är åt lilla M är tillåtet.
– Ingen kan vara nere med en ballong, sa Nalle Puh och så är det. Vem som helst blir ju glad åt en ballong, inte sant?
Bablong, sa någon av våra barn om ballonger. Tyvärr minns jag inte längre vem av dem det var. Och hemskt nog så skrev jag aldrig upp det under de bråda småbarnsåren.
Önskar er alla en riktigt fin Valborg!
Söndag kväll och huset har igen blivit tyst och stilla. Det enda som hörs är datorns surrande och diskmaskinens snurrande. För över en timme sedan åkte kusin C och kusin A + döttrar iväg härifrån.
Kusin C förgyllde vårt veckoslut och det var så härligt att kunna sitta ner och prata, prata, prata. Och finns det trevligare gäster än sådana som hjälper till? Svar nej! Det är något visst att jobba sida vid sida när allting självklart klaffar utan större åthävor.
Innan kusinen dök upp så kom den äldsta tillsammans med den yngsta, som avvek direkt för att byta till sommardäck på sin Adam plåtlåda.
Senare när vi satt och åt på fyramanhand dök både den yngsta och den nästyngsta med sambo upp och vet ni vad de två sistnämnda hade med sig? Jo, en ny duk till matbordet!
Och en helt fantastisk duk! Visserligen flämtade morfar i huset ljudligt till, men sedan sade han inte så mycket. Han inser säkert att vi absolut måste ha en sådan här duk med tanke på lilla M!
Duken åkte direkt på efter att vi ätit färdigt. Sedan var det dags för efterrättskaffe på den nya duken.
Tack!
På kvällen spelade vi memory.
Det var svåra figurer på korten för oss "gamyler". Flickorna som vi spelade med i kväll var mycket skickligare, ska jag säga.
För övrigt verkar jag ha fått pippi på ostpaj, för det bjöd jag på till mat idag.
Jag utgick den här gången från Ica:s recept, men lade till röd och lite gul paprika.
Och det blev faktiskt en fullgod måltid med en grönsallad till.
Ett stort, stort tack till kusinen för att du ville tillbringa veckoslutet med oss. Det här lever vi länge på!
Och ifall ni undrar, så...
... jo, jag har självklart också hunnit laga mjöd. Den fick klart godkänt av flickorna ikväll, så det är lugnt.
Önskar er en riktigt bra start på inkommande vecka. För oss som jobbar är det ju ledig dag på tisdagen.
Kära vänner, jag vet att man inte får säga att det var bättre förr, men hur jag än funderar så var det nog så beträffande vissa saker.
Min hulda moder var igår iväg till huvudstaden för undersökningar. Hon hade beställt FPA-taxin redan i onsdags, så där som man ska göra nuförtiden. FPA hade i sin tur beställt taxin först på fredagsmorgonen! Den kom från Strömfors och allt gick bra med färden till den stora staden, trots att chauffören hade blivit tagen på säng. Klockan 13 var mamma färdig och då beställdes en ny taxi. Hon skulle få vänta minst 45 minuter. En timme senare syntes ingen taxi till ännu. Efter ytterligare väntande dök en taxi från Borgå upp. Mamma packades in tillsammans med andra passagerare och så bar det iväg till både Träskända och Kervo. Så mamma var inte hemma förrän sent på eftermiddagen.
- Nå, jag behövde ju ändå inte åka ner till Isnäs och jag hade till all tur en vattenflaska med mej, konstaterade hon lite lakoniskt. Och så suckade vi gemensamt och nostalgiskt: "Det var bättre förr". Då beställde man sin egen taxi, som snällt väntade på en och så fick man åka raka spåret hem. Det kan inte vara meningen att man ska behöva sitta sjuk och dålig timtalet i en taxi innan man är hemma igen. I morse hade mamma mycket riktigt sjuk rygg. Hon hade fått sitta stilla alldeles för länge.
Det var bättre förr, tro mej. År 2005 återupptog jag min handarbetshobby på nytt. Då visste jag faktiskt inget om provlappar, stickfasthet och andra viktiga saker, för jag hade inte mormor kvar i livet och jag var totalt ensam med mitt stickande och virkande. Jag visste liksom ingenting och det här var tiden före alla instruktionsvideon på Youtube.
Och tro mej, trots det var det bättre förr. Då rymdes nämligen hela mitt garnlager i den här kassen! Inte illa, eller hur? Någonstans år 2007 eller 2008 spårade jag ur och började köpa garn på lager. Suck!
Nu skulle jag behöva komma ner till de magra garntiderna från förr, då när det alltså var bättre!
Men nu hinner jag inte vare sig sticka eller virka, för jag ska äta lite mellanmål, sedan baka lite och klä om mig, för snart är nog gästerna här...
Ha en riktigt skön fortsättning på lördagen!
I morse vaknade jag första gången vid femtiden, slog förvånat upp mina gråblå. Det var så ljust i rummet, hade jag glömt att släcka lampan? Nej, ljust var det för att det på gardinfronten inte har hänt något. När jag försöker få morfar i huset engagerad är hans svar:
- Du kan ju sätta en filt framför fönstret.
Alltså, det var det värsta. Det finns ju persienner nere i källaren, de skall bara sättas upp och så bråttom kan det inte vara att det inte låter sig göras. Alternativet är att jag själv tar tag i saken och köper mörkläggningsgardiner istället. Hrmpf!
Jag vände mej om och knep hårt ihop ögonen och tänkte på allt trevligt jag var med om igår. Innan jag visste ordet av hade jag somnat in på nytt. Lite före nio vaknade jag med ett ryck. "Knack, knack", lät det.
- Stig på, ropade jag sömndrucket. Inget hände. Sedan spärrade jag förskräckt upp ögonen och var alldeles klarvaken. Var det spökljud jag hade hört? Eller var det tecken från ovan? Eller ve och fasa, nedanifrån? Eller var jag helt enkelt mitt i en dröm?
På darriga ben tog jag mej upp och kollade dörrarna, men ingen knackare där inte.
Morfar i huset fnyste lite åt min fnoskighet.
- Det var nog en fågel, sa han.
Hmmm, hoppas det, för jag vill inte att knytt och otyg är i farten. Det tog en lång stund innan jag blev av med obehagskänslan.
Högst troligt är det ju vår hackspett, som har varit i farten.
Och vad gjorde jag då igår kväll? Jo, jag var med när Pikkukaupungin (Småstad) martat hängde upp grytlappar. Och det var riktigt, riktigt trevligt och framförallt inspirerande. Lite småpurken över att jag idag har varit tvungen att sitta framför datorn hela dagen och inte kunnat tillverka grytlappar!
Här har använts restgarner av alla de slag, förutom då akryl förstås, för det garnet håller inte till grytlappar.
Alla tekniker var tillåtna. Den gröna längst till höger är gjord i våffelteknik. Och nu skulle det ju nog vara dags att leta reda på alla söndriga, utslitna jeans och börja göra någonting av dem.
Annat, som återanvändes var gamla tröjor, som den här längst framme med stjärnmönster.
Om ni har tid, så skynda er att se på de här 145 grytlapparna, som finns utställda i det nya caféet på Alexandersgatan 6 i stan. Utställningen och caféet öppnar i måndag 30.4 klockan 8 och har öppet till klockan 19. Utställningen pågår från 30.4 till 2.5 under tiden 8 - 19, så skynda er om ni skall hinna. Även på första maj är det öppet.
Det här är kvinnokraft och kultur!
Kära vänner, livet i en småstad är helt underbart. Det finns en trygghet i att omges av vänliga människor, som känner en, kramar en och glatt samtalar med en. Det är det som är charmen med en småstad. Sådant inser man i min ålder, som ung var det lite annat. Då var ens högsta önskan att åtminstone någon gång få vara totalt anonym. Nå, det fick jag under studietiden i huvudstan, för där sprang man ju inte på vänner och bekanta stup i kvarten. Studiekompisar hade jag förstås och en del hade förvecklingar och tentakler till min nuvarande småstad.
Idag har jag stått och delat ut kaffebiljetter på torget i två timmars tid.
Och det var riktigt, riktigt roligt för jag träffade massor av trevliga människor, som jag hann prata med. Och vet ni vad, jo, jag tror att jag är lite (ö)känd, för så pass många var det som hälsade på mej och faktiskt blev glada över att se mej.
Tidningen fyller alltså tre år i lördag och det firades med kaffe och tårta idag. Och även om jag kanske är jävig, så måste jag nog konstatera att det är ett otroligt gäng, som jobbar med tidningen och som får det att fungera. Det var många olyckskorpar, som inte trodde på konceptet för tre år sedan, men tji fick dom och bra så.
Efter friskluftschocken på torget tog jag mej till Vaheri för intag av lunch och uppvärmning med en stor kopp te. När jag stod där vid disken för att servera mej av den goda hönssoppan, så vände sig damen framför mej, om och sade: "Hej". Jag hälsade glatt tillbaka och funderade inte så mycket mer på det, utan satte mej vid bordet där jag redan tidigare hade lämnat min brödkasse. Damen gick till ett annat bord och vi åt vår soppa och sallad i allsköns ro på var sitt håll.
Sedan när hon tog sitt efterrättskaffe och jag hade tagit mitt dito te, så satte hon sig ner vid mitt bord och vi kom i samspråk. Härligt! Det är sånt här som endast händer i en småstad. Jag hade en riktigt trevlig eftermiddag i väntan på att redaktionsmötet skulle börja.
Tack för sällskapet. Glömde säga att du är välkommen hit när helst andan faller på. Småningom borde jag börja vara lite mera hemma, för sommarlovet står ju för dörren.
På redaktionsmötet fick vi kaka och bra så, för jag hann aldrig smaka på den där på torget.
Den var riktigt god, inte för söt utan precis lagom. Och vilken tur att jag som ätit hönssoppa och druckit en slät kopp te fick lite efterrätt. Tack!
Vad jag sedan gjorde på kvällen får ni veta imorgon, för nu hinner jag inte skriva mera här.
Skall endast konstatera ännu en gång att livet i en småstad är härligt!
Att ta dagen som den kommer är en ädel konst. Och ibland är det jättesvårt. Idag gjorde jag just så att jag tog dagen, som den kom. Alla mina planer på vad jag skulle göra blev helt åsidosatta, men jag hinner laga mjöd ännu imorgon, hoppas jag, och tvätten får vänta till fredagen. Självklart har jag prioriterat dagens besök: Dottern och dotterdottern!
Full rulle var det på golvet med lilla M och fullt sjå att hinna efter. Den ena köksdörren kommer nog snart att sättas in, för hon älskar förstås att krypa iväg till kattmaten i köket med racerfart. Vi hann också vara ute i kärran en liten stund mitt på dagen. Men den här gången fick vi inte lämna gårdsplanen. Både lilla M och undertecknad var lite småpurkna över det. När morbrors sambo dök upp, då blev det fart på lilla M, som glatt pladdrade på och förklarade allt för D.
Henne tog jag med till min hulda moder på ett besök och så plötsligt blev det kväll innan vi visste ordet av. Resten av kvällen har jag nu sedan suttit framför datorn och jobbat, jobbat och jobbat. Det ska jag fortsätta med en stund till innan jag lägger mej.
I morgon, torsdag, träffas vi väl på torget? Nya Östis bjuder på kaffe och tårta på sin 3-årsdag. Varmt välkomna!
Visst är det skönt när vissa dagar blir bra så där bara? Och vad är det som gör dem bra då? Jo, lagom mycket arbete, så man känner att man hinner med utan att stressa IHJÄL SIG! Fritid, lagom mycket av den varan och likaså lagom med extra arbete. En sådan dag var det för mej idag, så tack för den.
På jobbet hade vi personalmöte.
Och så här fint var det uppdukat. Härligt att börja arbetsdagen på detta sätt.
Efter jobbet på förmiddagen hann jag iväg till stickcaféet. Jihaaa! Där tillbringade jag hela eftermiddagen. Vi var endast fyra deltagare, men vackert så.
Allehanda vackra sockor uppvisades.
Här ett exempel av den roligare sorten. Det treåriga barnbarnet har alldeles själv önskat sig dessa. Och vad gör den stickande mormodern då? Jo, hon stickar förstås ett par sådana!
- Det är så härligt. Här kan man tala om allting, sade den ena deltagaren. Och det är ju sant.
- Det är roligare att sticka i sällskap än sitta ensam hemma med sin stickning, sade en annan deltagare. Och där slog hon nog huvudet på spiken. Vädret var dessutom perfekt för vistelse inomhus. Rätt kyliga vindar blåste utanför caféet.
Jag åt en sallad till lunch och vet n,i då får man ju belöna sig, inte sant?
Så här såg min supergoda efterrätt ut. Mums!
Kvällen avslutade jag med att besöka den 25-åriga cancerföreningens info tillfälle. Idel glada miner och härliga människor.
Nu ska jag ännu skriva lite e-post och sedan stupa i säng. Det blir en hård dag i morgon med bland annat mjödtillverkning. Jag råkade nämligen höra morfar i huset säga i telefon idag:
- Min fru gör världens bästa mjöd, så vi köper ingen.
Detta som svar när en av hans kontakter berättade att han alltid köper en viss tillverkares mjöd. Lyckliga vi som har hemlagad mjöd. I synnerhet, som morfar i huset inte behöver göra så mycket för saken.
Oj, så fort veckoslutet ilade förbi och oj, så sociala vi har varit i verkliga livet. Men stackars er, som blev utan blogginlägg igen igår. Men vet ni jag hann bara inte. Det var alldeles för mycket att göra och dessutom hade vi varit borta hela dagen.
Det var så trevligt att ha den äldsta och den yngsta här över veckoslutet. Visserligen såg vi inte till den yngsta så mycket för han kinesade hos brorsan i grannbyn, men ändå...
Natten mellan fredag och lördag slocknade jag som ett ljus och jag sov så gott att fastän jag hörde att det bullrade riktigt ordentligt och vi fick ett sällan skådat skyfall, så orkade jag bara inte stiga upp och börja dra ut kontakter. Mellan dröm och vakenhet så tänkte jag på min stackars dator, vände på mej och drog djupt efter andan och sov vidare. Morfar i huset som låg och vaktade på åskan påstod att jag snarkade. Hrmpf, säger jag till det.
På lördagen omgavs vi av mörka regnmoln, men regnbågen lyste upp en kort stund.
Tyvärr hann jag aldrig iväg och kolla vid bågens slut om där skulle ha funnits en kista full av guldpengar. Å andra sidan vet jag inte heller i vilken ända bågen började och i vilken den slutade. Det beror säkert på var man står skulle jag tro. Vet ni förresten hur många färger det finns i en regnbåge? Bra fråga, inte sant? Det finns ROGGBIV, alltså sju olika färger. Och vet ni var jag har lärt mej antalet färger? Jo, från vårt favoritprogram Vem vet mest. Man lär sig en massa saker där, men och nu citerar jag mina kursdeltagare: "Sku man bara komma ihåg allt".
Lördag förmiddag höll på att sluta i en katastrof för min del. Jag fick nämligen en släng av den där svårartade startitisen! Jag hittade världen sötaste virkade lilla klänning på Pinterest, som är ett mycket farligt ställe! Jag slängde mej över mönstret, men till all tur så skulle det vara så många olika virknålar och jag visste att jag inte hade sådana som nr 4½, så jag gav upp innan jag ens hunnit börja. Och det var ju riktigt bra, eller hur?
Sedan kom ju lilla M hit med sin mamma och då fick jag vet ni vara ute och gå med den lilla i kärran. Stolt som en tupp speedade jag iväg och vi skulle egentligen bara gå och se på grannens fina scania lastbilar, men hur det nu var så tog vi en lite längre runda. Vi lyssnade på vattnets sorl i dikesrenen, såg på en sädesärla som trippade så nätt på vägen rakt framför oss och på hemvägen såg vi två Porsche 911. Och lilla M pladdrade på hela vägen och iakttog allting med största intresse. Vi hade det riktigt skönt ute i snålblåsten. Men ack så orolig lilla M:s mamma var. Vart sjutton hade mormor tagit vägen med den lilla, mörka regnmoln hopade ju sig vid horisonten. Vi hann till all tur hem just som regndropparna började falla.
På lördagskvällen var morfar i huset, den äldsta och undertecknad på besök hos min hulda moder. Hon fick förstås tårtor så där på kvällskvisten. Senare här hemma satt jag envist och virkade tills jag fick den ena sjalen färdig och så blev det liksom att lägga sig mitt i natten än en gång.
Regndroppar fanns ännu kvar i björken på söndagsmorgonen.
Det såg nästan ut som om björken hade fått videkissor.
Mitt på dagen körde vi iväg västerut för vi skulle vara barnvakter åt lilla M.
Det gick riktigt bra. Hon åt mellanmålskex då föräldrarna for iväg och sedan lekte hon snällt. Förstås måste vi ju liiiite, liiite få ha henne i famnen ibland. Kexen har lilla M:s mamma tillverkat av någon hälsosam fröblandning. Vi tillbringade hela dagen hos lilla M. Sedan när vi skulle hem blev det lite bråttom för svägerskorna skulle titta in här en stund innan de återvände hem från sitt besök i Liljendal. Och tur att de kom, för nu är både smörgåstårtan och gräddtårtan uppätna.
Idag avslutade jag en trevlig datakurs och kom hem med...
... en bukett helt underbara rosor. Tack för dem! Och tack för aktivt deltagande i kursen. Det här var inte ännu min sista kurs. Åh, nej. Nästa månad har jag en kurs och den slutar först den 24.5. Så här är det full rulle och det trivs jag minsann med.
I morgon blir det en lång dag, för jag kommer inte hem förrän närmare kl 19.30. Mitt på dagen skall jag göra någonting roligt, som jag har längtat länge efter. Gissa vad jag ska göra då?
... den skall finna!
Beklagar att ni blev utan blogginlägg igår, men jag stupade i säng vid halvett-tiden på natten och då var nog inte precis bloggande i mina tankar. Jag tillbringade nästan hela gårdagen i köket med undantag för förmiddagen då jag försökte få ordning på nästa års musikkurser. Få se om det lyckas? Brist på utrymmen och pianon som håller stämningen är bara en faktor i detta kurspussel.
Men den som söker...
- Var är min vita plastbricka, frågade jag av morfar i huset igår mitt på dagen.
- Vilken?
- Den där vita som jag brukar ha smörgåstårtan på.
- Nå, nu är den här nånstans, svarade han och kollade där brickorna borde finnas. Jag hade inte hjärta att påpeka att jag redan hade kollat på det stället eftersom det ju är det mest självklara.
- Kan du inte ta den gula istället?
- Nää, den är så stor att den inte går i kylskåpet och den går inte att diska i maskin heller.
- Nå var hade du den vita brickan senast?
- Jag vet inte, svarade jag olyckligt.
- Nå, den är säkert nere i källaren med en bortglömd kakbit på.
- Nä, det är den nu int, fräste jag, nu smått förargad.
Morfar i huset började leta i alla köksskåp, men förgäves. En bricka är ju inte precis liten, så den borde ha synts. Jag gjorde det enda rätta man ska göra då man hamnar i en akut kökskris: Jag satte mej ner och ringde till min hulda moder. Hon gav uppmuntrande hejarop och fnyste förargat när morfar i huset föreslog att brickan kunde ha hamnat i mina garnhögar i hobbyrummet. Självklart var den inte där och inte var den i källaren heller, för att nu inte tala om att den inte alls var hos min hulda moder heller.
- Ha, se vad jag hittade, utropade morfar i huset triumferande då han kom viftandes med min vita plastbricka.
- Var hittade du den?
- Vid din dator, morrade morfar i huset.
- Jösses, hickade jag till och min hulda moder fick sig ett gott skratt. Tänk så blind man blir för det man ser dagligdags. Jag har använt plastbrickan, som solskydd mot dataskärmen så jag ska se ordentligt de gånger jag jobbar och solen lyser rakt på skärmen. Ja, jag vet att skärmen inte är optimalt placerad, men det är morfar i huset som har inrett det här datarummet...
Den som söker...
Kökskrisen var avvärjd och jag jobbade på så håret stod på ända.
Och här är resultatet: En gräddtårta, en smörgåstårta och längst borta mockarutor. De två yngsta och den äldsta sonen, som vi firade, var alla nöjda med serveringen. Idag var dottern med lilla M här. Den minsta åt endast blåbär och hallon från kakan medan vi andra kalasade på både det ena och det andra.
Så är det äntligen kväll här och jag ska småningom lägga mej. Dagen har varit hektisk och full av oförutsedda händelser, som jag verkligen hoppas att reder upp sig imorgon. Annars vet jag faktiskt inte hur det går, för veckoslutet kommer emot och då får man ju inte tag på en endaste människa.
Jobbmässigt lyckas jag inte komma nån vart heller. Varje gång jag tror att nå, nu är den kursen färdigt planerad, så dyker det upp en osäkerhetsfaktor eller så måste jag ta reda på en grej, som kräver längre utredningar än jag egentligen skulle ha tid till.
Dagens höjdpunkt: Jag träffade stickväninnan V i dörren till mataffären. Det är alldeles för länge sedan som vi har setts senast. Hur kan det bli så?
Dagens gladaste var nog Tufsen även om han här på fotot nu ser mest koncentrerad ut. Men pröva själv att balansera på en planka, så får ni se!
KNÄÄÄKS, sa det i söndags när jag satt och virkade.
- Fy bubblan, hojtade jag.
- Vad hände, undrade morfar i huset oroligt.
- Var det ditt knä?
- Nej, nästan snyftade jag.
- Gör det ont nånstans?
- Nää, suckade jag.
- Min virknål brast.
- Du ska inte vara så våldsam, förmanade morfar i huset.
- Jag är inte våldsam, morrade jag smått våldsamt.
- Det är hårt att virka papperssnöre.
- Men du har ju sprutflaskan där och kan ju vattna nystanet.
- Nä, det går inte för då blir allting för mjukt. Det måste finnas lite stadga i den här virkningen om det alls ska bli till nånting.
- Jag kan tälja dej en ny virknål, sa han hjälpsamt.
- Men hur ska du få den till storlek 6 mm?
- Äsch, det är inte så noga.
- Jooo, det måste vara sexans virknål annars blir det int bra.
Morfar i huset suckade djupt och mumlade nånting om envisa, våldsamma käringar. Själv begav jag mig ut på jakt efter en ny virknål nummer sex. Jag grävde och grävde och var inte alls glad över att det inte finns alla storlekars virknålar så där bara. Jag måste nog på allvar nu ha en inventering och sedan komplettera mitt förråd av både virknålar och stickor. Jag tycks aldrig ha den rätta storleken hemma. Nu när jag behövde en grövre virknål, så hittade jag förstås enbart klena. Tyvärr var det så att senast jag köpte virknålar, så köpte jag enbart klena och jag köpte dem dumt nog mera på basen av färg än på basen av grovlek.
Till sist hittade jag en förpackning med virknålar i trä där det fanns nummer sex. Virknålen fanns i ett paket, som följt med tidningen Simply Crochet. Vilken tur alltså att jag hade köpt just det numret av tidningen.
Det var nu andra virknålen i Novitas set av plast, som brast för mej. Så ett gott råd, använd ej deras virknålar till papperssnörevirkning. Min röda femmans virknål har nämligen också brustit. Morfar i huset funderade nog på att förstärka dem på något sätt och limma någonting tjockt på dem. Mycket hjälpsamt, inte sant? Men jag avböjde vänligt, för det går kanske inte att alls hålla i nålarna och virka sedan. Inte för att det går att virka med dem nu heller!
Idag har jag varit på en trevlig invigningsfest och fått se det nya superfina effektiverade servicehuset i stan.
... får karamell!
Ikväll när jag steg ur bilen efter hemkomst från undervisningsjobbet i grannstaden, sniffade jag i luften. Åååh, vilka förföriska dofter, som spred sig i vinden på vår gårdsplan. Min näsa ledde mig rätt in till vårt kök, där morfar i huset precis hade stekt färdigt en jättehög med plättar.
Ljuuuuvligt att komma hem till en sådan här kvällsbit! Tack!
Igår blev jag förresten bjuden på en helt underbar mango-ostkaka, men det finns inget bildbevis för fotot jag tog är så darrigt och suddigt.
Tack till kollegan för supergod kaka. Vaherkylä är ett utmärkt ställe att hålla planeringsmöte på!
Tydligen har jag varit snäll, som i två dagars tid fått njuta av godsaker.
I en veckas tid har jag nu gått omkring med dåligt samvete, för jag har gjort någonting förskräckligt. Jag har köpt garn! Ve och fasa.
Hela 200 g Pop-garn. Till mitt försvar anför jag att jag bara måste ha det här garnet till ett av mina femtioelva projekt. Så det så! Men det betyder förstås att det går på tok med mitt garnbantande. Ack ja.
HUPS! Nu gick det på tok igen, för gissa vad jag gjorde i morse?
Jo, jag startade ett nytt projekt! Och det utan att ha slutfört något av alla mina andra projekt först. Ack ja! Så galet det kan bli.
Igår kväll ringde jag min hulda moder:
- Hjääälp! Vad ska jag göra? Jag lovade Kimmen att skriva en kolumn! Vad ska jag skriva om?
- Du kan ju skriva om den där vessabyttsgrejn.
- Nå nej! Den är ju inte rumsren! Det måste nog vara någonting annat, men vad?
- Nå, du kommer nog på nånting i natt när du sover, sa min hulda moder lugnande.
- Men hur ska jag kunna sova när jag inte vet vad jag ska skriva om, gnällde jag lite småbarnsaktigt.
I natt snurrade så den ena idén efter den andra i mitt huvud, men jag förkastade alla.
I morse klagade jag min nöd för morfar i huset. Han var lika tvärsäker på att jag kommer på nånting, som min hulda moder var.
- Men skriv om nånting aktuellt, drog han till med.
- Men jag vill inte skriva om ishockeyligans slutspel, eller om Syrien och jag vill inte skriva om Jari Sillanpää.
- Men du kan ju skriva om Formel 1 då.
- Nä, sånt vet jag absolut inget om.
Inget av råden dög alltså. Så jag satte mej ner med den nya virkningen och då kom jag småningom på vad jag skulle skriva om. Så handarbetandet är bra för många olika saker!
Önskar er alla en riktigt skön söndagskväll och en fin start på inkommande vecka.
Sent igår kväll började jag gräva efter stickor nummer fyra. Det var inget lätt jobb ska jag säga. Till sist hittade jag ett par med alldeles för lång kabel och så satte jag igång...
... med en lila provlapp. Med lite inexakt mätning kom jag till att det nog skall vara fyrans stickor. Vid det laget var jag till all tur så trött att jag inte orkade leta efter en kortare kabel och sedan lägga upp över 80 maskor. Och tur var ju det för jag ska verkligen INTE börja på några nya projekt innan jag fått åtminstone ett gammalt färdigt. Tror jag, men vem vet vad jag hittar på imorgon?! :)
Sol och härligt väder hela dagen lång. Dessvärre inte veckans sista arbetsdag. Åh nej, imorgon är det jobb, som gäller igen. Då ska jag nämligen sitta på skolbänken. Psst, säg inget, men jag tänker smuggla med en stickning. Det är väl tillåtet?
Idag på eftermiddagen hann vi precis hem med morfar i huset innan vi fick besök av två raringar.
Vi har nu rester av bananplättar lite här och var. Men det var det absolut värt. Lilla M är så söööt, så superdupersöt, ska jag säga. Idag hade vi mycket att tala om som vanligt. Hon är intresserad av allt möjligt och var alldeles salig då hon fick sitta i gungstolen (en som vi har fått till låns) och gunga med morfar i huset. Salig av lycka var hon också då hon fick klappa Lurvinge.
Tur att dottern och dotterdottern var här och muntrade upp mej för det blev lite vemodigt på förmiddagen då jag avslutade två kurser. Nu är det inte många gånger kvar innan den här terminen är över.
Tack för den goda gåvan, "Mammas chokladbollar"!
Önskar er alla en skön fredagskväll och riktigt härlig lördag.
Nu ska jag äta middag och sen ska jag sticka en provlapp och så blir det väl en ny stickning igen. HUPS!
- Det där tar jag sen inte hand om, sa morfar i huset mycket bestämt i morse då han såg att det var fortsatt kaos på vårt diskbord.
Han vände tvärt och gick och lade sig på soffan ackompanjerad av en gruvlig hostattack.
- Du får själv ta hand om ditt rådd den här gången, hackade han fram mellan hostningarna.
- Då får du inte äta varma scones, kontrade jag smått förtrytsamt. Här hade en annan stigit upp halv sju igen och bakat, fastän det var sovmorgon!
Det var ljuuuvligt gott med varma scones till morgonteet. Mina scones innehåller vetekli, semlemjöl och lite vetemjöl.
Och jodå, lugn bara lugn, morfar i huset tog snällt hand om disken och fick förstås varma scones till sitt morgonkaffe.
- Hjälp, kom hit fort, ropade jag idag på eftermiddagen åt morfar i huset.
- Vad är det nu då?
- Strecket brast, kom hit nu genast, hojtade jag från vår balkong (den som morfar i huset envisas med att kalla terrass!).
- Men vad ska du med strecket?
- Jag ska hänga upp sängkläderna på vädring, tjöt jag.
- Du behöver inte skrika sådär hysteriskt, svarade han lojt utan att röra en fena.
Jag hysterisk? Haaa, då har han inte sett mej hysterisk på riktigt. Men vänta nu, brukar jag bli hysterisk? Nej, faktiskt inte och allra minst brukar jag skrika sådär som de där kvinnliga våpen i diverse deckarfilmer. Det lönar sig ju inte att skrika. Det går bara onödig energi åt när de istället borde koncentrera sig på att försöka undkomma mördaren.
Här i huset vidtog den vanliga intelligensbefriade diskussionen om vems felet egentligen var att strecket brast. Vad sjutton spelar det för roll? Strecket brast för att det helt enkelt var för klent för två täcken och ett sängöverkast. Inget att diskutera om det. Å ena sidan kan ju felet vara mitt som hängde alla sängkläder där. Å andra sidan kan det likväl vara morfar i husets fel för att han från början satte en alldeles för klen tvättlina (bykstreck) där.
Idag drabbades jag av ett farligt anfall av städiver. Mina ögon for runt i rummen som den värsta flugas facettöga och jag synade alla dammtussar och fläckar för att till sist landa i sovrummet. Där blev det dammtorkning och -sugning så det stod härliga till. Snabeldraken fick minsann jobba på. Och vet ni vad, jo nu ska det bli riktigt, riktigt skönt att krypa ner mellan rena lakan.
Se så vackra mina tulpaner är. En sån fröjd och glädje!
... en Krämig ostpaj
Nu finns den nästan inte längre. Den här lilla biten fanns kvar då jag tog hem den idag från jobbet. Det tyder ju på att den var god, eller hur?
Jag följde inte receptet slaviskt utan blandade både nyklippt gräslök, örtsalt, paprikapulver och nymald svartpeppar i äggstanningen.
Det fanns också en...
Drömtårta! Men snart finns inte heller den kvar för morfar i huset tycker att vi ska äta den istället för vårt sedvanliga kvällste med skorpor!
Jag var alltså superenergisk i morse och steg upp halv sju och satte igång med att baka. Jag tror nog att kollegerna uppskattade min insats. Åtminstone såg det så ut.
Morfar i huset var däremot inte alls förtjust över kaoset på diskbordet. Jag lämnade det efter mej när jag hastade iväg till jobbet med varm ostpaj och nybakad drömtårta.
- Vet du vad som hände klockan tre i natt för hundra år sedan, frågade morfar i huset i morse.
- Nä, hur skulle jag det.
- Då kom tyskarna och jagade bort de röda härifrån, sa morfar i huset, som igår fördjupade sig i sin hemsockens historia.
- Klockan fem började slaget och klockan sju var allting över.
- Det gick fort. Hoppas att det inte blev många offer.
- Jo, det var flera som sköts. Troligtvis över 20 personer.
I morse var det uppvaktning vid monumentet.
Vi var dessvärre inte där då. Jag hade ju fullt sjå i köket med bakningen. Nytt vid monumentet är bänkarna. Riktigt bra om man behöver sitta och vila.
- Kommer du hem med en blomma nu igen, frågade morfar i huset igår kväll vid min hemkomst.
Som små rosor är de här vackra blommorna. Tack för den fina blomman!
- Hur kommer det sig att du får blommor hela tiden?
- För att min insats uppskattas.
- Men du får ju lön för ditt jobb. Borde inte det räcka?
Jaa, vad ska jag säga till det där, tänkte jag och kom på att det är nog bäst att vara alldeles tyst nu. Jag kan hålla med morfar i huset såtillvida att jag inte väntar mej att få gåvor. Men jag blir glad och tacksam, tacksam över att någon visar sin uppskattning för det jag gör. Det är ju det som gör att jag anstränger mej lite extra och orkar lite mera.
Här utgår nu en allmän varning för alla er, som läser den här bloggen vid frukostbordet. Det som följer nedan kan kanske få morgongröten att fastna i halsen. Jag tar inget ansvar, för jag har varnat er!
Det var så här:
- Har du tagit den där gula grejen som ska vara i vessabyttan, frågade jag morfar i huset tidigt i morse.
- Nä, varför skulle jag ha gjort det.
- För den syns inte här längre och vi är bara två i huset och jag har inte tagit bort den.
- Är du säker på det?
- Jo, bombsäker.
Morfar i huset masar sig till toan, kollar, ingen gul grej som så att säga ska rena i byttan när man spolar. Vart kan den ha tagit vägen?
Morfar i huset spolar. Vattnet stiger farligt nära toalettstolens kant och en massa svordomar väller ut från toan.
- Den har fallit i byttan. Nu får du ringa efter pumpbilen.
- Men...
- Om den far längre ner vet man inte vad den kan söndra.
- Men...
- Det är ditt fel. Jag sa ju att vi inte ska ha sånt skit i vessabyttan.
- Men jag har inte spolat ner den. Det är du som var senast på byttan för locket stod upp.
- Men det var du som köpte den grejen och som satt dit den fast jag inte ville.
- Men...
Och så fortsatte vår ointelligenta diskussion en god stund till, innan morfar i huset hittade en bit ståltråd och fiskade upp eländet. Sedan fick jag höra på hans klagosång hela förmiddagen innan jag körde iväg till jobbet. Som ni märker går det vilt till hos oss, trots att här borde vara relativt lugnt med två vuxna och två katter i huset.
Igår hamnade jag faktiskt att köra tillbaka till jobbet. Det var när jag satte mej ner vid köksbordet, som det slog mej att jag glömt min fina tulpanbukett på skrivaren i datasalen.
- Kan du inte lämna dit tulpanerna över natten, frågade morfar i huset.
- Nej, absolut inte, dom är ju utan vatten.
- Men nu hålls dom ju dit.
- Nej, det gör dom inte. Jag ska ha hem dom, sa jag och körde tillbaka till jobbet. På återvägen passade jag på att uträtta lite andra ärenden också.
Hur skulle jag ha kunnat lämna den här fina tulpanbuketten? I precis mina färger. Stort TACK för fina blommor!
I morse var hela världen vit igen!
ARGH! Tur att jag har hela två fina tulpanbuketter att glädja mej åt.
Nu borde jag baka en ostpaj till morgondagens personalmöte. Men jag är så trött att jag nog kryper ner under täcket. Få se vad jag hittar på att bjuda på imorgon...
