- Du får själv ta hand om ditt rådd den här gången, hackade han fram mellan hostningarna.
- Då får du inte äta varma scones, kontrade jag smått förtrytsamt. Här hade en annan stigit upp halv sju igen och bakat, fastän det var sovmorgon!
Och jodå, lugn bara lugn, morfar i huset tog snällt hand om disken och fick förstås varma scones till sitt morgonkaffe.
- Hjälp, kom hit fort, ropade jag idag på eftermiddagen åt morfar i huset.
- Vad är det nu då?
- Strecket brast, kom hit nu genast, hojtade jag från vår balkong (den som morfar i huset envisas med att kalla terrass!).
- Men vad ska du med strecket?
- Jag ska hänga upp sängkläderna på vädring, tjöt jag.
- Du behöver inte skrika sådär hysteriskt, svarade han lojt utan att röra en fena.
Jag hysterisk? Haaa, då har han inte sett mej hysterisk på riktigt. Men vänta nu, brukar jag bli hysterisk? Nej, faktiskt inte och allra minst brukar jag skrika sådär som de där kvinnliga våpen i diverse deckarfilmer. Det lönar sig ju inte att skrika. Det går bara onödig energi åt när de istället borde koncentrera sig på att försöka undkomma mördaren.
Här i huset vidtog den vanliga intelligensbefriade diskussionen om vems felet egentligen var att strecket brast. Vad sjutton spelar det för roll? Strecket brast för att det helt enkelt var för klent för två täcken och ett sängöverkast. Inget att diskutera om det. Å ena sidan kan ju felet vara mitt som hängde alla sängkläder där. Å andra sidan kan det likväl vara morfar i husets fel för att han från början satte en alldeles för klen tvättlina (bykstreck) där.
Idag drabbades jag av ett farligt anfall av städiver. Mina ögon for runt i rummen som den värsta flugas facettöga och jag synade alla dammtussar och fläckar för att till sist landa i sovrummet. Där blev det dammtorkning och -sugning så det stod härliga till. Snabeldraken fick minsann jobba på. Och vet ni vad, jo nu ska det bli riktigt, riktigt skönt att krypa ner mellan rena lakan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar