Svarta smulor

Beklagar att ni blev utan blogginlägg igår, men det var inte mitt fel! Nä, det var morfar i husets fel för han tyckte att vi skulle dricka kvällste på momangen. Då hjälpte det inte för mej att göra annat än att stänga datorn och sedan sätta mej ner i köket och dricka te.

Idag har jag varit iväg till grannstaden, sedan jobbat i stan och så förstås besökt stickcaféet, ni vet det där farliga stället! Och farligt var det minsann idag också! Jag stickade inte alls! Nej, jag umgicks, pratade, läste dagstidningarna, rev upp hattvirkningen och så åt jag!

Skinksallad bestod min sena lunch av. Mums!

Jag hittade svarta smulor på min arm och på stolen bredvid mej. Trodde först att jag såg i syne, men svarta smulor fanns där som bevis. Dock inte i min mat, tack och lov.

Plötsligt fick jag syn på mitt väskhandtag! Ack och ve, det var härifrån som smulorna kom. Och jag som ville slippa den där nödväskan som jag var tvungen att köpa tidigare i somras.

- Dom har väskor för 25 € på marknaden, sa stickväninnan B hjälpsamt.
- Har dom, frågade jag hoppfullt, grabbade tag i min smulkasse och störtade iväg. Och tur att jag gjorde det, för de flesta marknadssäljare höll på att stänga och försvinna fastän klockan var endast 15!!!
Jag sneddade tvärs över det knöliga torget med andan i halsen och där, där siktade jag äntligen en skylt på finska där det stod "Alla väskor 25 €". Och här fanns det väskor minsann av alla fasoner och storlekar. Villrådigt lät jag blicken vandra över raderna med väskor.
Oj titta där, en med vackra blommor, men den är vit...
Jag vände mej nästan snyftande till försäljaren...

Och se, han plockade fram en svart likadan. Min lycka visste inga gränser. Nu har jag då gjort något hemskt: Jag har köpt en ny väska igen! Men jag var ju tvungen, inte sant?
Jag lyckades smuggla in den utan att morfar i huset märkte nånting! Få se vad han säger i morgon då jag åker iväg till jobbet med en ny väska. Tror ni att han märker nånting?

Snöpligt nog så blev jag utan marknadskringlor. Det var det fräckaste, inte sant?
Jag spurtade tillbaka till stickcaféet med mitt nya fynd i högsta hugg.

Marknadsrännandet tog på, så jag var tvungen att stärka mej med en kopp te och en ljuuuvligt god sachertårta. I bakgrunden ser ni mitt lila hattspektakel, som stickväninnan B snällt hjälpte mej att riva. Sockstickningen, som också skymtar på bilden är hennes.
Stort tack för rivhjälpen.

Stickcaféet är farligt för ytterligare en förbjuden sak har idag trätt över vår huströskel.

Jag fick nämligen den här fina boken av U. Tjohooo! Tack för den!

Nu ska jag småningom stänga här och se om jag lyckas hålla mej vaken så länge att jag skulle få någonting vettigt gjort ännu ikväll. Alternativt satsar jag på kvällste!