Den långa stången

Igår på eftermiddagen var vi igen iväg på en liten tripp också denna gång i österled och samma sällskap som i måndags. Den här gången åkte vi dock längre österut, ända till Fredrikshamn. I den staden kan man verkligen höra och uppleva historiens vingslag. Och det är en trevlig liten stad att strosa runt i. Den ligger dessutom på lagom långt avstånd för en liten eftermiddagstripp. Den nya motorvägen gör dessutom att det går snabbt om man nu vill köra 120 km/h. Dubbelmorfar är dock försiktig av sig och tänker på miljön, så han kör saktare och vi blev omkörda hela tiden. Men det gör inget när man är ute på en liten semesterresa i närmiljön och inte behöver passa tider.

Vi började med att avklara vårt ärende först och det var nu lite si och så med den saken. Teknik är underbar då den fungerar, men ack och ve när saker försvinner ut i cyberrymden och det inte är nåns fel alls. Det är då jag saknar riktiga kontor och människor att tala med bakom disken. Människor som kan förklara och som kan stämpla intyg och... Nå, till all tur fick jag i morse telefonsamtal om att allt är i sin ordning och pappren postas idag. Skönt!

Ett absolut måste i Fredrikshamn är ju den världsberömda långa flaggstången. Den som har dragits med problem ända från starten. Antagligen ska man inte anlita firmor från östra grannlandet om man vill uppfylla de finländska byggnadstekniska kraven.

Flaggstånen är över 100 meter lång. Länge hann den superstora flaggan inte vaja efter att ha dragits upp i stången i våras. Nåja, dra och dra, man trycker på en knapp så åker flaggan upp i höjden. På grund av den hårda vinden trasades flaggan sönder och man blev tvungen att ta ner den igen. I Anktidningen, som delas ut gratis här varje onsdag, har det varit mycket skriverier kring den här långa stången.

Att flaggan trasades sönder förstår man bra då man besöker platsen. Här blåser nämligen rejält. Och här finns också vindmöllor utplacerade. Få se hur det går för våra planerade lokala vindmöllor. I Sundom i Österbotten är man trött på oljudet. Om Hangös vindmöllor också stör vet jag inte. Här i Fredrikshamn hördes åtminstone inte möllorna på detta avstånd. Det enda som hördes var hårda snärtar mot flaggstången.

Man blir ju både törstig och hungrig av att böja nacken så långt bakåt att man ser toppen av den långa stången, så vi begav oss längre in i stan. I Fredrikshamn finns det en massa rondeller. Ibland är det skriverier i ovannämnda gratistidning om just dessa trafiklösningar. En del invånare efterlyser trafikljus. Det där kan jag inte som besökare ta ställning till. I vårt fall fungerade det hur smidigt som helst i rondellerna. Å andra sidan var vi ju nu inte på väg nånstans där vi skulle ha behövt passa några tider.

Efter lite snurrande hittade vi det blå huset i vars ände Konditoriet Huovila ligger.

Där tog vi oss ett litet eftermiddagsmål av varierande slag: Köttpirog med skinka, munkring och köttfärspastej med ris och ägg. Gott och delikat. Det gula i glaset är konditoriets eget citroniste. Uppfriskande och gott. Jag borde nog ha frågat om jag kunde ha fått köpa med mej hem.

Det är mysigt där i caféet även om nu dubbelmorfar tyckte att det var både för trångt och för varmt. Svägerskan och jag beundrade det här vackra skåpet. Tyvärr har ingen av oss ens rum för ett sådant här. Dessutom bor jag i ett hus från 1970-talet, så stilen kanske nu inte riktigt passar in. Då borde man nog ha ett gammalt dragit hus med knarrande golvplankor och vedeldning i stället. Mysigt jo, men med ålderns rätt har jag blivit alldeles för lat för sådant.

Jag gillar när man i inredningen lägger vikt vid detaljerna.

Här hade svägerskan gärna velat sitta, men det fanns gränser för vad hennes bror gick med på! Hon berättade för övrigt åt sin granne där hemmavid att hon skulle iväg ut på en liten tripp med sin syster och hennes fru. Jösses vad dom skrattade då svägerskan insåg sin felsägning!

Innan vi lämnade det härliga caféet handlade vi ännu i deras butik. Jag köpte med hem tre tjinuskibebéer (tjinuski = kola). 
- Vi ska int ha sånt där sött, smågnällde dubbelmorfar. 
- Vi är redan så tjocka, fortsatte han.
Självklart är det så att vi borde undvika allting i bakelseväg och helst också en massa maträtter. Men vår distansarbetande son, som legerar i gästrummet, var riktigt glad över efterrätten.

Svägerskan var övertygad om att det inte fanns en enda klädaffär värt namnet i Fredrikshamn endast en tygaffär. Men hej, vad hon bedrog sig.

Plötsligt stod vi i Nansos outletaffär och kände och klämde och funderade. Här var det rea med upp till 50%. Men jag köpte inget ändå, för tyvärr är jag inte så intresserad av kläder. Dessvärre håller min favorit t-shirt nu på att rämna i linningarna, så jag borde nog hitta en ny med det snaraste. Svägerskan fyndade några plagg och var jättenöjd fastän hon nog muttrade att hon inget behöver nu då hon snart ska bli pensionär. Kvalitén på de här kläderna är riktigt bra.
Affären är ljus, stor och luftig. Riktigt skön att gå i.

På hemvägen stannade vi först i grannkommunens ABC. Svägerskan skulle ha behövt lite grejer, som förstås inte fanns där, så hon bjöd oss på glass istället. Tack för det.

Dubbelmorfar har äntligen lärt sig att man ska stanna ofta då man är på utfärd. Så han tog oss raka vägen från "den gula minareten" ner till slussen i Struka. Svägerskan hade aldrig varit där, så det var en ny upplevelse för henne. Själv har jag varit där på besök några somrar, ända sen vi fann den här platsen.

Förra året var den handdrivna slussen sönder, men nu är den reparerad och igång igen. 

Här läcker det lite genom luckorna.

Varje gång vi besöker slussen väntar vi ivrigt på att det skulle komma en båt. Då skulle vi få se hur det hela går till på riktigt. Men se nej, inte en endaste liten båt i sikte här inte. Snart ska jag nog komma överens med en skeppare om vilken tid hens båt kommer till slussen och så sammanstrålar vi där. Bra plan, inte sant?

Det enda vi såg igår var vattenloppor. Och dom simmade, simmade och simmade runt. 
Där var nog också tre killar. Två fiskade och en låg och solade. Men jag vågade inte vare sig titta så noga på dem eller fota dem!

Innan vi slutligen kom hem hann vi ännu med ett stopp. Den här gången besökte vi Rökhusforsens bro. Vi har talat om den många, många gånger då vi kört förbi, men det har aldrig blivit av att kurva inom där förrän nu.

Även här kan man tydligt höra historiens vingslag! Ni känner förstås till Åbofreden från år 1743? Efter hårda förhandlingar så bestämdes att gränsen mellan Ryssland och Sverige skulle gå vid denna arm av Kymmene älv.

Det här gedigna brobygget är från år 1928.

Bron blev museal år 1984 och här är det förbjudet att köra.

Här gick alltså gränsen mellan öst och väst förr i världen. Numera ingår Strömfors som en stadsdel i Lovisa, men Pyttis är fortfarande en självständig kommun.

Det är vackert här vid bron och hit kan man lugnt komma med sin picknickkorg.

Sådärja, nu är det slut på dagens historielektion, för nu ska jag iväg till stan på möte.
Ha det bra!