Fullspäckad lördag

Så där ja, nu kanske jag äntligen har lite tid att ägna mej åt bloggen. Som ni redan vet, så var dubbelmorfar och undertecknad tillsammans med vår gäst ute på vift i lördags. Vi körde först österut och sedan lite norrut och hamnade i Hirvikoski. En trevlig liten by med aktiva föreningar. Där hölls sommarcafé i lördags och jag blev bjuden på nygräddad våffla med sylt och glass. Mums! Stackars mina medresenärer som blev utan.

Det var inte enbart café, som hölls där på skolgården. Nej, man fick ställa upp försäljningsstånd och prångla ut varor. Här ser ni gediget hantverk av två tolvåriga flickor. Snygga välgjorda käpphästar. Efterfrågan var tyvärr inte så stor i lördags, men vi håller tummarna för flickorna nästa lördag.

Från Hirvikoski körde vi vidare mot nordost. Ingen gissade tyvärr rätt på den där kyrkbilden, så nu har dubbelmorfar fått chokladpriset. Skyll er själva!

Vi hittade alltså Haavisto kyrka! Den byggdes på 1950-talet och invigdes 1960. På grund av kommunfusioner och nya gränser i Strömfors tillföll kyrkan Pyttis församling år 2016. Här är fortfarande verksamhet, fastän inte så ofta.

Minns ni de här? Mjölkställningarna? De skulle garanterat förbjudas i dagens läge. Alldeles för ohygieniskt att låta mjölkkannorna stå där i både värme och kyla. Annat var det förr då vi tålde mycket mera och ingen brydde sig om ifall brödet var mögligt eller mjölken var sur!

På krokiga vägar förde min Adam plåtlåda oss vidare och vi hamnade på en av kultplatserna i östra Nyland, nämligen...

... den legendariska Gulfbaren, som startade sin verksamhet år 1971! Också den mitt ute i ingenting om ni frågar mej, men snälla, säg inget åt byborna, för jag vill inte såra dem. Dessutom heter byn faktiskt Svenskby och det är ju inte dåligt!
Inne i baren finns museala föremål och ett av borden med stolar är autentiska från 1970-talet. Här finns ett biljardbord och vänlig personal.


En del av bardisken ser ut så här:

Frampartiet av en gammal buss? Men vilken i sådana fall? En Wiima?
- Du har ju varit med museibussarna så du borde veta, sa dubbelmorfar.
- Men hur skulle jag kunna det när jag endast ser två bokstäver? Dessutom berättar ingen för mej bussens historia, som då jag besökte garaget i Pyttis för några år sedan.

Nå, medan vi lämnar dubbelmorfar att grubbla vidare, så kan vi ägna oss åt lite nostalgi:

Känns någon av burkarna igen?

Eller flaskorna? Jag minns i alla fall Vuokko-flaskan, full med grädde.

På gården ett stycke utanför baren fanns det en springbrunn gjord av en gammal kylare. Superbra idé. En sådan borde vi också ha här på vår gård. Tyvärr är dubbelmorfar inte alls med på noterna. Konstigt nog så misstänker han att det är han som skulle bli tvungen att bygga den. Och det är väl självklart. Vad ska man annars ha en händig karl till?
Sen kunde vi ha tävling och slå vad om vilken anka som kommer först! Och lämpligt nog kunde första priset vara någonting garnrelaterat eller hur?

Från de här ankorna till nästa.

Det här stiliga exemplaret bongade dubbelmorfar i Bruket, som blev dagens sista anhalt.

Här är vackert och ett härligt utflyktsmål.

Bastun vid dammen med simmöjligheter.

Orsaken till vårt besök i Bruket var inte den här gången en konstutställning. Nej, nu besökte vi denna pärla för att lyssna på bluegrassmusik! Under veckoslutet pågick nämligen den 32:a Rootsinpyhtää Bluegrass festivalen. 18 band uppträdde på fem olika platser! En mångfald, som heter duga.

På gräslindan bakom stallet pågick American Rendezvous historiska läger. Förutom skurkar, vanliga bönder, sheriffer och indianer kunde man också skåda fina damer!

De som har detta som hobby övernattade i gammaldags tält och tipis.

Hur den här skönheten går ihop med den här ovanför vet jag inte. En Cadillac Sedan de Ville.

Vad den här damen gjorde där med egenhändigt virkad hatt på huvudet är ju ganska självklart! Hon njöt förstås av musiken och sällskapet.

Och hon var, som ni ser, inte den enda på plats!

På Bed & Bistro gick det att lyssna på flera olika band. Här i skuggan i bakgrunden är det Varjakka String Band, som musicerar.

Här en mamma med sina fem barn i gruppen Daybreak Canyon Bluegrass. dottern Abby Gordon sjöng som en ängel och minstingen Will, 11 år, längst till höger är en hejare på dobro! Familjen kommer från USA, men mamman är född i Kalajoki.

Det var många olika band som uppträdde. Nordens bästa bluegrass grupp är utan tvekan Jussi Syren and The Groundbreakers.

De har ofta uppträtt i Bruket och är mera spelade i radio i USA än här hemma. De sjöng bland annat Bitter Tears. De spelar en ganska rå, liksom rakt på bluegrass.

Happy Heartaches från Sverige var en pigg och trevlig överraskning. Jag gillade skarpt Cindy. 

Festivaldagen avslutades på Stallbackens scen med den här duon från USA. David Long & Scott Simontacchi. De åstadkom ett förvånansvärt fylligt ljud med endast en mandolin och en gitarr.

Festen fortsatte senare på kvällen i Pajakahvila, men vi var alldeles matta vid det laget så efter att ha intagit vår matsäck där på Stallbacken på kvällen och samspråkat med två trevliga män, varav den ena uppträtt i gruppen Lakeside Sessions i församlingshemmets sal så styrde vi kylaren hemåt.

På söndagen var det ännu akustisk konsert i kyrkan, men då var vi redan iväg västerut.