Utanför fönstret friskar vinden i. Gula björklöv regnar ner och de mörka molnen väntar på att få släppa ner allt det lagrade våta.
Igår kväll var jag i säng redan före klockan 22.30. Det berodde dels på bisin min, för han slocknade i soffan och då tänkte jag att det är bäst att ta min sockstickning med mej, smyga från gungstolen och släcka lampan och stänga tv:n. Så det gjorde jag i tron att klockan visade 23:00 och inte 22:00.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra när jag insåg att jag var på tok för tidigt i vågrätt läge. Till all tur hade jag en bok, som jag kunde fortsätta läsa i. Hittills är den inte så spännande att jag skulle förlora nattsömnen, så det går bra att läsa i den. Jag har inte läst i sängen, sen jag vet inte när, så det var ju omväxling.
På morgonnatten vaknade jag kallsvettig. Tänk om jag hade skrivit den ena konstnärens namn med två i. 🫣 Hjäälp, ska jag be att få bildtexten rättad eller ska jag strunta i det hela? Ack, ack, till råga på allt var det avgående chefredaktörens sista arbetsdag, då vill jag ju inte besvära med petitesser. Men för konstnären är det nog livsviktigt att få sitt namn rättstavat i tidningen. Tror knappast att det är en bagatell därvidlag.
Det blev rusning till datorn så fort jag vaknat. Hör och häpna, jag hade själv rättat namnet igår innan jag skickade iväg texten. Nu kunde jag andas ut och ta det lite lugnare. Jag fick igen strängt tala mej själv tillrätta. Misstag händer oundvikligen och en anka i tidningen är inte hela världen. Det finns betydligt värre saker.
Onsdag = stickcafé och där var jag idag med min sockstickning. Skönt att ha en stickning där man inte behöver fundera på annat än att just sticka. Då går det bra att umgås och prata utan att tappa bort sig och behöva riva upp allting när man kommer hem.
Stickcafé betyder också lunch.
Till efterrätt fick det bli Ellen Svinhufvudtårta. Mumsfilibabba.
På vägen till stickcaféet kurvade jag in via stora varuhuset, för vi behövde toapapper. Det är nästan alltid förenat med risker att besöka varuhuset, för jag hittar sådant jag inte ska köpa. Så gick det också idag, tyvärr.
Påverkad av Mr Tokmanni i reklamen, köpte jag de här tre garnnystanen. Kanske inte riktigt optimala färger, men jag tog första bästa nystan, vars färger jag gillade. Jag borde förstås ta grundfärger, men de fanns åtminstone inte där i den stora garnlådan med sju bröder-garn. Kanske om jag skulle ha haft tid att gräva lite...
Nu är jag förberedd på Socktober, som börjar nästa månad och på 2025, som börjar om tre månader och sex dagar!
Och nu varnar jag känsliga läsare, ni kan hoppa över resten av inlägget, för här nedanför syns en död...
... kattuggla. Bisin min hittade den vid landsvägen, ett stycke härifrån. Han tog hand om den, kollade att den inte var ringmärkt, vägde den och ringde till "fågelmannen". Han i sin tur ville ha foton på ugglan för att kunna artbestämma den och ett foto där vingen var utbredd. Så jag fick träda in och fota och skicka bilderna per e-post. Det är en ettårsuggla och troligtvis den som häromkvällen satt i tallen utanför vår terrass/balkong och "pratade" med våra katter. Den hoade inte, utan lät nästan som en räv, som skäller. Vår uggla vägde 438 gram, vilket skulle tyda på att det är en "pojke". Ugglehonorna är större och väger mera än hannarna. Å andra sidan, om den bakre klon inte är längre än framklorna, så är exemplaret en hona. Tänk, allt det här har jag fått lära mej i kväll av Jukka Tanner, som är en riktig fågelentusiast. Jag behövde inte ens ringa till Naturväktarna!
Önskar er alla en riktigt fin torsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar