Tänk så fort tiden går,
att det redan är 50 år,
sen vi uppför altargången gick
och vårt första nattvardsvin fick.
I morse smög jag mej ur sängen så tyst jag bara nånsin kunde. Jag tassade in i köket och varnade kastrullerna från att skramla, för här skulle kokas ägg. Lite lyxa till söndagsfrukosten.
Men vad nu då? Tufsen ville ut, jag öppnade dörren på vid gavel och såg att bisin mins bil var borta. När jag tittade på soffan, där han slocknat igår kväll efter att jag krupit ner mellan lakanen med en bok, så var den tom! Han hade stigit upp ännu tidigare och sedan smugit iväg hemifrån. Nå, då så, då kunde jag skramla hur mycket som helst. Bisin min blev glad då han kom hem och det vankades äggsmörgås till kaffet.
Som dagens inledning antyder, så har jag idag varit på 50 års konfirmationsträff. Skulle vi ha varit i riktig tid, så skulle träffen ha varit redan i somras, närmare bestämt på midsommaren. Men de aktiva sammankallarna kom till att det är bäst att låta alla ha sin sommar ifred och sedan träffas på hösten. Och det visade sig vara en bra idé.
1974 var vi 15 nervösa ungdomar, som blev konfirmerade i Liljendal kyrka. Alla var på plats idag på Mariagården. Det var trevligt att träffas. Tyvärr ekade det när vi alla talade, så att de i ena bordsänden inte hörde vad vi sade i den andra änden. Förplägnaden, som bestod av en skinksmörgåstårta och en brittatårta var god.
Vart har 50 år försvunnit undrade vi medan vi lyssnade på varandras livsöden. En del hade barn och barnbarn, andra inte. En del hade studerat, andra inte, de hade tagit över gårdar och företag istället. En del bodde kvar i Liljendal, andra inte osv.
Vi var en exemplarisk och lugn grupp konfirmander, så det fanns inte stora skandaler att komma ihåg. Dessutom var vår präst, Rafael Weckström, lugn och tålmodig. Han höjde aldrig rösten eller grälade. Han sa inte ett knyst ens då det landade mossa i hans uppslagna bok, som han läste från för oss. Jag antar att det var det som gjorde att det inte lönade sig att vare sig bråka eller protestera. Å andra sidan så var ingen av de där pojkarna kända för busfasoner. De var alla lugna gossar.
Dekorationerna var underbart vackra och i min favoritfärg.
Önskar er alla en riktigt fin start på veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar