Blue screen

Fredag kväll och här sitter jag med en röd sårig och täppt näsa. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra, för min ena sockstickning är försvunnen! Attans ändå! Och jag som inte orkar börja leta, för min hjärna är inte i bästa trim. Dessutom, tänk om jag råkar ut för någon oförutsedd UFO? Kära hjärtanes, då kan det faktiskt bli stora problem.

Idag har jag "plågat" två kolleger med ett foto på lilla M. Jag vet verkligen inte hur intresserade de på riktigt är av barnbarnet, men jag längtar efter henne så, så jag kunde helt enkelt inte låta bli. Hon hjälpte mej genom en dag fylld av två möten. Vi har nämligen kursplanerat på jobbet idag och det är inte precis världens enklaste eller lättaste då hjärnan känns som om den vore inlindad i bomull. Att det sedan var många olika människor med nästan lika många olika åsikter hör ju liksom bara till. Så länge vi fokuserar på kursdeltagarna och deras önskemål, så får vi hoppas att det blir bra. En hel del bra kursidéer blir kanske aldrig av för att de inte ryms med i programmet, men sånt är livet.

Lilla M:s mamma ringde igår. Hon hade planer på att besöka oss imorgon, men då hon hörde min hesa whiskyindränkta röst konstaterade hon att jag är för sjuk för att de ska komma. De vill inte bli nedsmittade. Fullt förståeligt, så jag får stilla min längtan. Har ju inte sett den ljuvliga dotterdottern på två veckor nu. Buäääh!

Igår kväll då jag startade datorn fick jag till min stora förvåning upp en Blue Screen.

Jag trodde faktiskt att detta hörde till förgången tid, men ack vad jag bedrog mej. Jag väntade och väntade, men inte startade datorn om automatiskt inte. Och inte fick jag den avstängd med Ctrl+Alt+Del heller. Längre ner i rutan stod det att man skulle kontakta sin support och ge dem felkoden. Jag tittade på klockan, som vid det laget hade hunnit bli 22:17. För sent att ringa min support. Alla tre jobbar ju och alla tre skulle ha svarat:
- Men du är ju datalärare.
Så bra kvinna fick igen reda sig själv och stänga av datorn med milt våld. Med bankande hjärta startade jag sedan om datorn efter att långsamt ha räknat till sjutton och försökt låta bli att svära högljutt. Spänningen var nästan olidlig: Tänk om jag inte fick igång maskinen!!! Varför ska det alltid krångla sent på kvällen? Och jag som skulle skriva ett lyckoinlägg! Jag kände mej inte särskilt lycklig just då, faktiskt inte.

Men datorn gick igång till all tur. Jag avinstallerade några program och installerade några andra istället. Om datorn inte skulle ha fungerat igår kväll då skulle jag minsann ha varit en vild kvinna och då kunde ni ha berättat för Mikael var en sån kvinna finns! Men som sagt, jag fick igång min gamla trotjänare. Tack och lov för det. Nu har jag kastat arga ögat på nästa Windows-uppdatering. Tänk om det krånglar igen?