- Det knackar, du måste öppna, hojtade jag åt morfar i huset.
- Nä, jag hör inget.
- Jooo, det knackade alldeles klart och tydligt.
- Nå, det är nog katten som härjar.
- Nej, du måste gå och öppna.
Tala om att vara trög!
Morfar i huset öppnade och vid garagedörren stod en dam och väntade på att få bli insläppt. Morfar i huset bleknade då han såg en liten plastkasse med garn i, men bjöd henne ändå vänligt att stiga på.
- Inge kom just hem. Du får nu vänta lite här.
Åååh, jag kände igen rösten, som svarade och vi som hade det så råddigt i köket. Ack, ja. Man ska städa noggrant varje dag för man kan aldrig veta vem som kliver på mitt i allt.
Och vet ni vad? Jo, den snälla C.N hade stickat mina vantar färdiga i tvåändsstickningsteknik!
Garnet är Fabel och mitt, så nu kan jag äntligen, äntligen skriva in lite minus i garnbantningstabellen.
Hela 60 g för vantarna och - 200 för garnen jag gav bort.
Det var ju det jag sa: Jag behöver inte sticka längre!
Ikväll var minstingen på överraskningsvisit. Han behövde hjälp med lite bilskruvande för de hade inte klarat av att lossa bulten på Motonet. Så det var ju bäst att komma hem till pappa, som är praktiskt lagd och kan meka.
Jag hann endast umgås i en knapp timmes tid med minstingen innan han återvände västerut. Jag hade ju kvällsjobb idag och han skall iväg tidigt på jobb imorgon och det ska förresten jag med, så det är nog bäst att krypa ner mellan lakanen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar