Försvinner så fort

Klockan är läggdags för mej, som har relativt tidig väckning i morgon efter flera sköna sovmorgnar. Men inte kan jag lägga mej precis nu, då jag nu ikväll fick glädjande nyheter: Vi ska få kärt besök. Jippiii! Det ser vi verkligen framemot och det piggar upp. Nu håller vi tummarna att inget kommer emellan.

Hur kan en helt vanlig tisdag försvinna så fort? Och hur kan det bli så att inte ens en bråkdel av allt det där jag tänkte göra ännu är gjort? Kan det bero på att morgonen var så ostrukturerad och splittrad? Att det som skulle ha tagit max 35 minuter i anspråk, tog över en timme på grund av alla avbrott? I ärlighetens namn blev jag nog lite vilsen och visste till sist inte riktigt vad jag gjorde. Och det värsta som kan hända då, är att jag glömmer någonting viktigt, någon liten avgörande detalj.

I varje fall, tisdagen har rusat iväg med sån fart att jag inte vet vart den försvann.

Efter en hel del avbrott lyckades jag ändå ikväll svänga ihop till Fina skinkpajen, som vi avnjöt med grönsallad. Det tog också läääääänge för mej att få den färdig, för jag hamnade att skicka den ena e-posten efter den andra, svara i telefon, leta efter dubbelmorfars superfina fågelbilder från förra våren, osv. Men halvåtta kunde jag äntligen, smått otåligt, ta ut pajen från ugnen. Så det blev en sen middag. Och jodå, nu kom jag minsann ihåg varför jag inte gör den här så ofta. Äggvitor som vispas skilt och sen vänds försiktigt ner i resten av fyllningen med skinka, äggulor och gräddfil. Hemlagad pajdeg, som ska vila i kylskåpet först, sedan förgräddas... Det finns alltså betydligt enklare recept att följa.

Men alla lät sig väl smaka och bra så.

Nu borde jag ännu hänga tvätt, men... ja, jag vet inte om jag orkar... ska packa jobbväskan och sen krypa ner i säng. Bäst så...