Valkomflugorna

Månen stiger över trädtopparna här tvärs över vägen. Den stiger med rasande fart och lyser lika starkt och klart som vägbelysningen. I natt störde månen så att jag hade riktigt svårt att sova. Det blev helt enkelt för ljust i rummet. Tänk, en del är känsliga för ljud och andra för ljus. Och så finns det förstås många som somnar direkt som dom lägger sig.

Idag är det internationella städdagen, så jag borde ha tagit mej i kragen och röjt lite. Men innan jag visste ordet av blev det bestämt att jag skulle iväg till stan mitt på dagen, dels med egna ärenden och dels med bisin mins ärenden.

Före stadsresan var jag tvungen att testa knytband till hjälmmössorna jag fick. Verkar enklast för mej med virkade band och så får det nog bli.

Före stadsresan ringde jag till stickväninnan B och fick riktigt goda råd. Inte ens Google skulle ha klarat av att svara på mina frågor! Stort TACK för hjälpen. Idag lärde jag mej igen nya saker.

Hela vägen till stan parlamenterade vi, äldsta sonen och undertecknad. Var skulle vi äta lunch? Kändes som dagens viktigaste beslut, men också svåraste. Jag var egentligen öppen för alla förslag. Sonen fick förstås bestämma eftersom han var chaufför. Till sist körde han söderut och vi hamnade på grillen rätt nära hamnen. Brrr!
Hamnen är inget bra ställe att vara nära just nu.

Jag valde en kebabportion och den var helt okej, men...

... vi råkade på Valkomflugorna! Fy bubblan! Vet inte om ni ser dem på fotot ovan.
Vi viftade och viftade och försökte äta mellan allt viftande. Dricksglasen täckte jag med servetter. Till sist orkade vi inte mera, utan vi åkte iväg till mataffären.
Vet ni, jag är faktiskt så dum i huvudet att jag inte förstår varför vi måste ta emot skräpbalar från Italien. Jo, vi har kapacitet att bränna rosket, men det kan aldrig vara ekologiskt eller hållbart att frakta hit skräpet. Och sen då ingen övervakning av hanteringen. Flugorna lever loppan och stanken sprider sig. Brrr!

Egentligen skulle vi inte ha så mycket handlat idag, för jag var ju i mataffären också igår. Men yngsta sonen är förkyld, så vi handlade en hel del åt honom, både från mataffären och från apoteket. Och nej, han har inte covid, inte A influensa heller. Verkar vara en rejäl gammaldags höstförkylning.

Igår missade jag hallonkyssarna, men idag kom jag ihåg dem. Goda, men lite för söta i min smak. Gillar mest tranbärs- och limekyssarna, för dom är inte lika söta. Det finns liksom sting i dem.

– Idag är sista dagen att vara ute i skären, sa bisin min på eftermiddagen. Vi har haft soligt och varmt hela dagen, men jag fattar inte riktigt varför man inte skulle kunna vara i skären fastän höststormarna viner.
Jag tänkte ändå att det är bäst att ta tillvara det vackra vädret så länge som det håller i sig. Jag har suttit ute på terrassen/balkongen och stickat sockor och njutit i fulla muggar.
Förstås måste bisin min komma dit och förstöra idyllen:
– Du sku nog måst sopa här, sa han bestämt och trodde att jag genast skulle skutta upp ur stolen och överge min stickning. Nä, icke då. Solen höll på att gå ner, så det blev till att gå till köket och koka tevatten istället. Och skiva den sista gurkan från trädgårdslandet på kvällssmörgåsen. Mums!

Hoppas att det blir en lika fin dag i morgon!