Ett sisyfosarbete

- Det är fullt med papper på matbordet, klagade morfar i huset högljutt igår på förmiddagen.
- Mmmm, svarade jag med mild och ljuv stämma, för det stämde att matbordet var fullt med papper.
- Jag ska ta bort dem snart. Jag måste bara komma på hur jag ska sortera först.

 - Det är ännu fullt med papper på matbordet, klagade morfar i huset på igår kväll.
- Ja, ja, jag kommer just. Jag tar nog bort allting ännu ikväll.

Men se, det var lättare sagt än gjort. Att ha ordning i datorn är ingen konst, men hur sjutton skulle jag klara av detta sorterande? En mapp för virkning? Och en för stickning? En för sockor och vantar? Och en för sjalar och ponchos? Och förstås en för baby och barn, inte sant? Och likaså en diverse-mapp.

Men sedan då? Skall halsdukarna samsas med sjalarna eller ska de gå in i stickningsmappen? Handledsvärmare skall väl samsas med vantarna och arkiveras i samma mapp med sockorna? Och hur gör jag med alla dessa stickbilagor med blandat innehåll? Och vad gör jag då det finns både en mössa och en halsduk på samma papper. För att inte tala om en halsduk, en mössa och ett par vantar! 

Ack ja, det här är ett sisyfosarbete utan like. Jag fick nästan huvudvärk av allt funderande, så jag lämnade mapparna och en liten hög med stickmönster kvar på matbordet i natt och hoppades på det bästa. Och bra gick det för morfar i huset hann knappt stiga upp innan det var prydligt och snyggt på matbordet:

Snyggt jobbat, inte sant? I Nalle Puh-mappen med sammetshjärtat på finns nu både stickade och virkade sjalar samt poncho-mönster. I den rosa Nalle Puh-mappen finns baby och barnmönster, både stickade och virkade. I den blå mappen finns sockor, handledsvärmare och vantar, både stickade och virkade.
I den ena röda mappen finns allting stickigt samlat och i den andra diverse grejer, så som garnfärgning, makramé och hur man viker en fin presentlåda. Och i Vallilamappen med hjärtan på finns allting i virkväg samlat. Puuuh!

Morfar i huset hade lite andra bekymmer i morse:
- Vad hade du för ljud i natt?
- Inga alls, hurså?
- Försök int, du hade någo ljud.
- Snarkade jag?
- Nej, men du hade någo ljud.
Men kära nån, hade jag gjort nånting galet i sömnen? Skrattat så att jag kiknat? Hostat så att jag storknat? Upphävt ett fasansfullt skri som skar genom märg och ben?
Nä, hur jag än funderade kom jag inte på nånting. 
- Nä, det var nog nån av kattorna som har gjort nånting.
Ett gediget detektivarbete vidtog och det dröjde inte länge innan morfar i huset hittade en stor hög med spyor i källarkorridoren. Och tänk, sånt ska jag få skulden för! Att jag liksom har nattliga ljud då katterna spyr. Ack ja.

Själv kom jag i morse på att jag borde ju nog ha lite mönsterblad löst sparade ännu någon annanstans. Så jag tågade iväg till hobbyrummet och så hittade jag där...

... en stor tidningslåda full med lösryckta mönsterblad! Milda makter. Nytt kaos och en sortering som har segat sig fram hela dagen. Men nu, nu är matbordet tomt igen och alla mina plastfickor är slut. Tyvärr finns det ännu lösa mönsterblad kvar i den där tidningslådan, men mapparna börjar också bli fulla. Och min sortering spårade ut, så nu har jag halsdukar både i mappen stickat och i mappen sjalar och i mappen virkat. Suck!
Och så hittade jag förstås en massa dubbletter. Det är så det går när man skriver ut ett nytt mönsterblad varje gång man skall sticka eller virka någonting. Suck, igen! Härefter sparas mina mönster på Ravelry och så bläddrar jag där istället. Mycket, mycket behändigare. Inga lösblad, som seglar omkring.

Vet ni att jag har världens snällaste anförvanter? Både min mor och min dotter hade läst i tidningen  om handarbetsresan till Haapsalu i april. Dottern meddelade att hon nog kan betala 115 € om jag vill åka och allting var frid och fröjd ända tills hon upptäckte att det kostade ytterligare 440 €. Då frågade hon om det är säkert att allting nu sedan ingår i det priset.
Min hulda moder å sin sida meddelade igår att hon kan nog betala hela resan om jag vill och kan åka!
Deras omtanke och välvilja rör mej till tårar. Sådan kärlek och värme hoppas jag att alla får möta.
Och nu undrar jag, ska jag åka till Haapsalu? Orkar jag? Hinner jag? Vill jag lära mej att sticka en sådan där underbar haapsalu rätik?

Nå förstås vill jag ju det! Vem vill följa med?
Medan ni funderar på den saken så ska jag nu fortsätta att vänta på den äldsta och den yngsta, så vi kan börja på kakan som finns i kylskåpet...
Och nu, nu är de här! Kalasdags!