Ingen Hulda

Igår hann jag iväg ut och äta lunch, kycklingfärsbiffar med ris, currysås och svartvinbärsgelé, mums! Jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna. Inte för att de där karlarna som satt vid grannbordet hade satt sig för nära, utan mest för att de var så högljudda.

Karl A frågade av karl B:
– Var du på festen?
– Nä, jag var i så dåligt skick, svarade B.
– Men du sir ju rikit bra ut, sa A förvånat och jag vågade mej på en smygtitt. Jovisst, såg han väl helt okej ut den där karlen. Håret hans stod visserligen på ända, men det gör ju mitt med, så...
– Det va sockret sidu, förklarade B och gav en lång redogörelse för hur det hela hade gått till.
– Ja va så stressad att ja to dubbeldos insulin och så blei ja rikit knäsvager och yyro, förklarade B. Och fortsatte med att berätta hur han nog låg i sängen, men sedan hade gått till köket, fallit och slagit sig mot bordskanten så att blodet strittade. Vid det här laget stirrade jag på min svartvinbärsgelé och försökte stänga öronen. Jag vill inte höra om blodbad medan jag äter lunch!

B hade till all tur fått hjälp hemma och behövde aldrig åka in till sjukhuset. Själv blev så nyfiken, att jag väl hemma var tvungen att googla "lågt blodsocker" och fick reda på att det heter hypoglykemi och vilka symtomen är. Man vet ju aldrig...

– Nå, va du på festen då, frågade B av A.
– Nä, ja hadd doona så myky att ja va såårer i hela kroppen. Så ja ringd di och sa att jag har corona och nu skäms jag no lite.
Sedan fortsatte diskussionen om coronan och gled ohjälpligt in på coronablinkern.
– Ha du ladda ner den redan, frågade B av A.
– Nä, he e ingen nytto me he.
– Tu litar int på folk tå?
– Nä, inga säter tom ti i att tom har corona när he e frivilligt. He borde myndihetren göra, så tär som i Thailand.
- Men he sku no inga finländarna ga mää opa, sa B.
– Nä, nå men täför fungerar he inga heller.
– Men tom har ju protester ti i Thailand å, säger B. Och börjar förklara något med kungahuset, men inget om militärjuntans makt och metoder.
Vid det här laget lämnar jag karlarna åt sitt öde och åker iväg till jobbet, det andra för dagen.

I lördags då vi var i Bruket träffade vi på Rouva Hulda Huoleton, Jaana Klami. Hur det nu var så gled diskussionen in på hantverk och garn. Plötsligt hör jag dubbelmorfar säga med nästan stolthet i rösten:
– Hon har minst 150 kilo garn. Och så pekar han på mej! Jag blir röd som en kokt kräfta och stammar fram:
– Nå, nä int ska du nu överdriva. Och ger dubbelmorfar ett argt ögonkast. Tydligen ser han det inte i skymningen eller så låtsas han bara inte om det, för han fortsätter:
– Jo, och alla garn finns dokumenterade.
– Nå, nä inte...
– Och det gjorde jag, säger han stolt och berättar hur han fotograferade garnlådor. HRMPF!!! Om jag skulle ha stått lite närmare honom, så skulle jag i det här läget ha stampat rejält på hans fot.
– Stickar du, frågar Jaana. Och innan jag ens hinner öppna munnen hör jag dubbelmorfar säga:
– Jo, hon har stickat sen hon var liten flicka. Och nu ser han med stolthet på mej.
– Men då kan du ju bli en Hulda, säger Jaana ivrigt. Jo, se det tycker dubbelmorfar också att är en bra idé och så börjar de två diskutera min pensionsplanering! Och jag får inte en syl i vädret. Till sist höjer jag rösten lite:
– Jag hinner ju inte och jag älskar ju mitt jobb. Då tittar de båda förvånat och helt oförstående på mej. Vad då? Varför vill jag inte bli en Hulda? Nå, förstås av den enkla anledningen att jag vill ha min hobby ifred utan att stressa. Jag vill sticka i lugn takt, då när lusten faller på och inte då jag måste. Så det så. Det blir nog ingen Hulda av mej inte.

På kvällen när jag ligger i min säng börjar jag fundera på hur många garnnystan 150 kilo riktigt är. Om nystanen är 150 gram, så hur många går det då på 150 kilo? Och om de är 200 gram? Eller, ve och fasa, 25 gram?

Mitt emot en så här vacker vägg satt jag igår på jobbet längst västerut.