Liten virkad korg

Okej, när ni ser detta alster, så börjar ni förstå stackars dubbelmorfar. Inte alls konstigt att han vill att jag ska göra nånting nyttigt. Men vad som är nyttigt är ju så olika. För mej är det nyttigt med små virkade grejer, som dels blir färdiga och dels gör av med åtminstone lite garn.

Men småningom måste jag ju nog börja göra nyttiga saker, så gissa vadd jag har gjort? Jo, jag har börjat söka efter intressanta sockmönster! Att sticka sockor är väl nyttigt? Och då kan jag ju sitta tillsammans med dubbelmorfar framför tv:n medan han glor på förra årets OS i Tokyo. Då borde det inte finnas något att gnälla om eller hur?

I torsdags blev i alla fall den här färdig:

Modell: Liten virkad korg, mönster från eget huvud

Garn: flip flop från Novita

Åtgång: 26 g

Virknål: Nr 5

Som sagt, tur att jag hade de där pärlorna, därifrån hittade jag den här blomman. Som ni märker har jag varit extra kreativ nu då semestern är inne på slutrakan.

Korgen är nu fylld med barnbarnens favoritgodis. Få se vad A tycker då hon får den idag på eftermiddagen. Vi är nämligen bjudna på kaffe/saft och bulle till dem. Ska bli härligt att se dem igen. Hoppas bara att dubbelmorfar lorvar sig hem i tid. Man kan inte låta barnbarnen vänta alltför länge.
Och lugn, bara lugn, storasyster får ett helt annorlunda paket. Dock inte hemgjort av mej.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen.

Njut av det härliga vädret och påminn mej om att stänga fönstret i sovrummet i natt, så jag inte blir förkyld och måste ta coronatest. Och apropå det, jag skrev faktiskt ut mitt coronaintyg, så nu har jag lite mera grejer att hålla ordning på i handväskan!

När det inte går som planerat

Igår på eftermiddagen sträckte vi iväg till den västra grannstaden. Dubbelmorfar hade två ärenden och jag skulle bara sköta en liten grej över disk. Men, se nej, nuförtiden är livet inte så enkelt. Det visade sig att jag borde ha gjort nånting på nätet först och det hade jag förstås inte gjort. Jag hade slarvigt nog inte ens kollat på nätet. Jag kan förstås skylla på att vår avfärd igår var helt oplanerad, men...

Den unga damen på andra sidan disken kunde inte hjälpa, men gav en noggrann instruktion hur jag kunde chatta med en robot eller bot (uttalas med två t), som hon sade. Detta om jag inte ville hamna i telefonkö. Och fick jag inte svar av boten, ett begripligt sådant, så skulle jag lämna ringbud och då skulle nån ta kontakt med mej inom en timmes tid. Hmmm... tro det den som vill. Den lokala hälsocentralens "vi ringer upp dig" fungerar åtminstone inte enligt många samfälliga rapporter, så varför skulle detta fungera?

Jättebesviken lommade jag iväg ut tillbaka till bilen och den väntande dubbelmorfar. Nu tappade vi båda lite koncepterna och så glömdes Puuilo bort, liksom kattmaten. Men dubbelmorfar körde ändå dit och parkerade utanför Eurokangas. Där har de fem euros veckor, men jag är inte så mycket för sömmande, så tygerna lät jag bli. Jag tittade inte ens på dem. Däremot köpte jag två påsar med fyllningsvadd, för om jag nu ska börja med amigurumis på allvar så...

Jag köpte också de här clipsen. Tänkte att de kan vara bra att ha bland annat när jag ska sy ihop dockkläder. Här finns ju både små och stora clips. Och nu när jag funderar på saken, så borde jag ju ha tagit två förpackningar. Så är det alltid, jag ångrar det jag inte köpt.

Från Eurokangas körde vi hem, men inte raka spåret. Dubbelmorfar skippade sitt ärende och det var ett bra beslut, om ni frågar mej. På hemvägen stannade vi i bybutiken, för katterna kan ju inte lämnas utan mat. Utan butikslapp försökte jag komma ihåg vad vi behövde fylla på i kylskåpet. Och när jag sen satt i bilen och vi var på väg igen, så kom jag ihåg att jag hade glömt kattmaten! ARGH!

Nå, vi kurvade hem via Sale i Liljendal och katterna fick sin mat. Frid och fröjd.

Väl hemma gick jag ut och kollade på nätet och skickade in en begäran om ändring, få se när jag får svar eller när nånting händer. Ja, och om jag får svar! Håll tummarna att det ordnar sig. Tänk vad enkelt livet skulle vara om det fanns en telefonnummer att ringa till där en riktigt människa skulle svara.

Det som roade mej mest igår var att den unga damen bakom disken mycket ingående förklarade hur jag skulle bete mej med chattboten! Antagligen såg jag så gammal och sliten ut att jag inte alls behärskar det digitala!

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut.

Den utlovade stormen kommer till all tur inte hit! Och jag som redan hade tänkt börja förbereda mej enligt konstens alla regler! Men regn har vi till all tur äntligen fått. Mörka moln skockar sig på himlen och det är så mörkt att jag kanske blir tvungen att tända lampan redan nu på eftermiddagen.

Ekologiskt skydd

Dubbelmorfar är inte glad. Varje morgon hittar han mej vid matbordet med virknålen i högsta hugg. Det är liksom racerfart på den just nu. Allt, allt måste hinnas med före måndagen när semestern är slut. Dubbelmorfar tjatar om att jag borde göra någonting nyttigt istället, men...
H, som är en klok kvinna, sa att jag ska säga att jag är i "The zone, the Virkzone". Då borde kanske dubbelmorfar förstå att nu är det allvar och virkning, som gäller. Tror ni han gör det?

I söndags fick jag färdigt två virkade ekologiska skydd.

Modell: Virkade skydd för glasen, modell 52 i Kauneimmat Käsityöt nr 4/2020

Garn: Cotton soft color från Novita

Åtgång: 32 g

Virknål: Nr 3½

Trevligt litet virkprojekt och vilken tur att jag hade köpt en påse med olika pärlor...

... från Knektbrons återvinningscentral då jag var ute på äventyr med minstingen.

Jag slog ut pärlorna i en metallask, som vi fick till julklapp med dubbelmorfar. Nu hade jag bättre översikt och kunde räkna så att det blev likafärgade pärlor i snibbarna för skydden.

Och förstås måste jag ju testa genast. Och det fungerade, inga björkfrön och inga flygfän i glaset med ren gul Jaffa!

Stickade byxor

I morse var det så mörkt att jag inte alls hade nån lust att stiga upp före klockan halvsju. När jag äntligen slängde mina lurviga över sängkanten en timme senare, så hörde jag det efterlängde ljudet av regndroppar. Men den glädjen blev kortvarig. Vi har inte fått mycket vatten här inte. Svalare är det utomhus, men inne fortfarande över 25 grader.

Själv har jag idag försökt vara duktig och jobbat här på datorn. Dessvärre har dubbelmorfar lite svårt att förstå att det är ett jobb. Han tror att jag "bara" är ute och surfar på nätet eller bloggar. Konstigt, inte sant?

Ken kan ju inte gå omkring med rumpan bar, så till hans tröja stickade jag också ett par byxor. 

Modell: Stickade byxor, modell G från Järbo garn 15-15

Garn: Bomullsgarnsrester 

Åtgång: 18 g

Stickor: Nr 2½ och 3

I restgarnskassen hittade jag det här bomullsgarnet, som påminner lite om jeansgarn. Jag var skeptisk, men det gick riktigt bra att sticka.

Lite långa åt Barbie. Jag sydde ett gummiband i midjan, så att de inte ska tappas.

Önskar er en riktigt skön fortsättning på onsdagen.
Själv ska jag jobba lite till här på datorn, sedan äta kycklingwraps (ja, eller broiler, som vi säger här i Finland), hinna ut ett varv och resten av eftermiddagen får gå i virkningens tecken.

Klassisk v-ringad tröja

I natt åkte tornfläkten fram i sovrummet och fläkten vid matbordet har också varit igång. Inte för att jag har hunnit sitta där och virka hela dagen, som jag hade planerat. Det är på tok för varmt att städa. Det har till och med dubbelmorfar medgett. Han den stackaren har stått vid spisen och lagat sin supergoda sås. 

Själv var jag ute ett varv tillsammans med honom mitt på dagen, men det var alldeles för svettigt här på vår gårdsplan. Han har planterat blommor som han räddat från trädgårdsavdelningen i stora varuhuset i stan, bland annat en rhododendron. Den lär ska bli röd. Blir spännande att se sedan nästa vår. Själv skulle jag vilja ha allt möjligt annat: Vita syrener och lila, midsommarros, jasmin, pioner osv. Men dubbelmorfar bara skakar på huvudet. Dels är vår gårdsplan så liten och dels kommer vissa sorter helt enkelt inte att trivas här på sandåsen. Inte så mycket att göra åt. 
Sorkar har vi tack och lov inte sett till nu på något år. Troligen får vi nog tacka våra fina katter för det. Man klarar sig inte på landet utan katt, så är det bara. Har man inte egen katt får man lov att låna grannens katt och hoppas på att den är en skicklig jägare.

Det har varit en hel del Barbie här, på senaste tiden. För att det inte ska bli alltför orättvist så stickade jag faktiskt för tio dagar sen lite åt Ken.

Modell: Klassisk v-ringad tröja, modell G från Järbo garn 15-15

Garn: Yllegarnsrester 

Åtgång: 18 g

Stickor: Nr 2½ och 3

Jag har ingen Ken, så Barbie fick agera provdocka. Och eftersom tröjan var för stor åt henne tänker jag att den passade på honom.

Nu kan man ju tycka att, vad är nu det där att sticka ett sånt där litet plagg. Men jo, det är ett himla petande, för det här är liksom en "riktig" tröja, men i miniatyr storlek. Axlarna stickas skilt osv.

Och så blir det en massa fästande.  Ni kanske tycker att jag har snygg design med den där röda kragdetaljen och samma röda på ena ärmen? Heh, det var förstås så att det gråa garnet tog slut och då fick jag skarva i med det som fanns i restgarnskassen, som nu är av papper istället för plast. Men visst blev det snyggt, eller hur? Man kan nästan tro att det är planerat så.

En silvrig liten aftonväska

– Vad är det för ljud, frågade jag förvånat av dubbelmorfar idag på förmiddagen.
– Det låter som en fågel på taket, svarade han med öronen på helspänn.
– Nä, det låter nog mera som något slags droppar, sa jag och rusade ut. Och jovisst, ungefär 17 stora regndroppar föll ner innan allt var sol och torrt igen.
Nå, om allt går som väderkartorna visar, så ska det börja regna på onsdag kväll. Få nu sen se hur det blir...

I juni försåg jag Barbie med en liten silvrig aftonväska:

Modell: Aftonväska åt Barbie, modell från eget huvud

Garn: Silver från Novita 

Åtgång: 1 g

Stickor: Nr 2½

Jag stickade alltså en lagom stor bit, som jag sedan sydde fast i sidorna. Och så bara garnet, som väskhandtag. Lätt som en plätt och utan alltför mycket krusiduller. Funderade nog om jag borde fixa nån fastsättning på väskan, men tyckte att den är så liten att det blir alltför mycket pillande. Och så hade jag ju inga knäppen hemma...

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på måndagskvällen.
Själv ska jag fortsätta med mitt nya rosa virkprojekt. Det påminner hittills mycket om mitt förra rosa projekt, alltså den där ugglan. Kanske alla amigurumis börjar på samma sätt?

Tillbaka till stranden

Idag kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna då dubbelmorfar talade med sin storasyster B i telefonen. Jag hörde hur han sa: "Nä, hon sitter bara inne och stickar". 
ARGH! Det gör jag ju inte alls! Jag har ju suttit och virkat! Och jag har visst varit ute! I fredags i över två timmars tid, igår lite kortare och idag över 3½ timme. Så länge att jag lyckades bli röd i halsgropen. Nu syns det exakt var min v-ringade skjorta börjar. Alltså kan jag konstatera att dubbelmorfar far fram med osanning! Och jag vet faktiskt inte hur hälsosamt det nu sen är med den där solen...

Men, det var en riktigt fin eftermiddag i grannbyn. Tack till B och L, som ordnade släktträff!

Barbie har lyssnat noggrant på väderspåmännen och fått veta att högsommarvärmen återvänder. Så hon har tagit på sig sin orange soldress och väskan som jag stickade förra månaden.

Modell: Stickad orange väska, modell A1 från stickatillbarbie.se

Garn: Bomullsrestgarner 

Åtgång: 6 g

Stickor: Nr 2½

Virknål: Nr  2

Tyvärr hade jag inget knäppe hemma i juni då jag gjorde den här väskan. Men det har jag nu, för det köpte jag från stora varuhuset igår innan dubbelmorfar tog mej söderut och jag plötsligt satt där och drack sangria med hans lillasyster! Vi återvände hem vid midnatt och månen var igen, som en fantastisk stor gul apelsin uppe på himlen. Så det blev inget virkande igår kväll, utan istället riktigt trevligt umgänge och supergod och fräsch sangria.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på lördagskvällen.

Själv ska jag jobba lite ännu innan jag stänger av datorn och njuter av söndagslugnet.

 

Rosa ugglan

– Borde int du göra något nyttigt, frågade dubbelmorfar i torsdags med lite frost i rösten och mörk blick.
– Ööh, som vad då, undrade jag medan jag virkade så att virknålen glödde.
– Nå, städa förstås. Flickorna kommer ju.
– Nä, nä, jag hinner int nu. Den här måste ju bli färdig, för den är till A, sa jag mycket bestämt.
Då muttrade dubbelmorfar och lommade iväg till TV:n och såg på nån idiotisk fotbollsmatch från OS i Tokyo. Jag är inte alls säker på att han ens visste vilka lag som spelade, för att nu inte tala om vem som vann.

Men i torsdags fick jag den rosa ugglan färdig: 

Modell: Virkad uggla, mönster från Tarturumies

Garn: flip flop och 7-bröder från Novita samt yllerestgarn

Åtgång: 66 g

Virknål: Nr 5

Och det är nog en lättnad att barnbarnen inte är så kritiska för ena kinden, det där rosa vid ögat, sitter högre upp än den andra. Ögonen blev kanske lite konstiga de också, för jag hade inga svarta knappögon hemma. Om jag ska fortsätta med sådana här amigurumin, så måste jag lägga det på min att-köpa-lista.

Jag gjorde en egen tvist för näbben, så att den står ut så där som en riktig fågelnäbb. Och så lämnade jag bort broderiet från ugglekroppen. Jag tycker att jag inte är så bra på sömmandet.

Jag stoppade in garnändarna från björnmattan och sedan stoppade jag resten med vadd, som jag köpt för länge sedan. Och det är minsann en bra påse att ha till hands. Jag blir jätteotålig när jag vill ha nånting färdigt och därför är det skönt att ha saker och ting hemma.

Ugglan fick sova med A i natt och som sagt M blev eld och lågor då hon upptäckte att mormor kan laga mjukisdjur! Men nu virkar jag på ett helt annat, litet projekt. Första exemplaret blev kanske lite för stort, så nu ska jag testa att övergå från stolpar till halvstolpar. Håll tummarna för att det lyckas.

Ha en riktigt skön fortsättning på lördagen.

Här hos oss misstänker jag att dubbelmorfar planerar nånting... och jag som vill virka...

En mörkröd bukett

Idag har det varit fullt hålligång dagen lång.

På förmiddagen hade vi kärt besök av flickorna.

M överräckte den här mörkröda buketten redan innan hon kommit innanför dörren. Sen var det förstås noga med att blommorna kom i vatten.

A visste inte riktigt var hon ville vara. När de skulle åka iväg till grannbyn för att hälsa på morbröderna grät och skrek hon i bilen att hon inte ville hem. Modern hämtade in A och åkte iväg med storasyster. Efter en liten stund i soffan med dubbelmorfar gick det upp för A att nu var hon liksom ensam med oss. Då grät hon en liten stund efter mamma. Det gick fort om för vi hade fullt upp med att leka.

När så mamma och storasyster återvände och A fick höra att de varit hos B och L, så grät A hjärtskärande. Hon ville ju också hälsa på B och L. Det är svårt när man inte kan vara på två ställen samtidigt.

Flickorna fick björnmattan med sig hem. De fick också paket, som modern gav dem nu i kväll. M har nämligen haft namnsdag och när hon får ett paket, så måste ju A också få ett paket! På kvällen ringde M och bara bubblade. Hon var överlycklig över paketet med Barbiedockan och kläderna åt Ken. Sedan frågade hon flera gånger om jag hade sytt A:s mjukisdjur. Jodå, jag hade virkat. Och nu har jag då beställning på två nya mjukisdjur: Enhörning åt M och ko åt A. Och semestern, som är inne på slutrakan. Hur ska jag hinna?

Och på tal om hinna. Innan vi med dubbelmorfar sträckte iväg till Ringborg på sommartorg, så började jag faktiskt på ett nytt virkprojekt. Men jag hann inte med många varv innan det var dags att klä om sig och sätta sig i bilen.

Det var riktigt skönt och givande där på sommartorget. Jag träffade en hel del bekanta och hann till och med prata med några och få en hel del omtumlande jobbnyheter.

Jag försökte fortsätta med virkningen nu ikväll, men fick riva upp två gånger, så jag insåg att jag är alldeles för trött för att hålla ordning på maskor.

Önskar er alla ett riktigt skönt veckoslut.

En bit på väg

Idag hade jag tänkt sitta utomhus och virka. Men det har blåst så mycket  att det blev till ingenting. det var en massa andra saker jag också hade tänkt göra. Men det är ju en ny dag i morgon, så...

Igår kom jag en bit på vägen med det här aktuella virkprojektet. Nu skulle det bara gälla att hitta de där säkra ögonen, som borde finnas någonstans i säkert förvar. Hmmm... Men var? Jag vill ju ha min amigurumi färdig idag innan det är läggdags.

Nästan hela dagen

I morse när jag äntligen vaknade för andra gången hade klockan redan hunnit bli nio. Första gången vaknade jag klockan fyra och för en gångs skull hade jag riktigt svårt att somna om. Så klockan fem funderade jag allvarligt på om det var läge att stiga upp på riktigt. Men så skulle jag bara vila i sju minuter till och plötsligt sov jag.

Att vakna nio är rätt sent för mej, så jag blev lite virrig och visste inte riktigt vad jag skulle ta itu med allra först. Jag sade ju att den där snart-är-semestern-slut stressen skulle slå till när jag minst anar. Och så var det i morse. Det är riktigt skönt att inte ha någonting inplanerat, men samtidigt blir det lite rörigt att kunna bestämma hur man ska prioritera.

– Va, jobbar du på semestern, frågade dubbelmorfar upprört då han såg vad jag hade för mej idag.
– Jo, jag måste eftersom jag inte gjorde det här i juni innan jag blev ledig.
– Du skriver väl upp timmarna nu sen också?
– Jo, jo, det är lugnt.
– Du borde nog ha stämpelklocka, för du brukar slarva och göra mycket gratisjobb.
– Nä, nä, det är lugnt.

Nästan hela dagen har gått åt till att fylla den här tomma kalendern. Jag har kollat och dubbelkollat för att få allting rätt infört. Och samtidigt har jag också uppdaterat den elektroniska kalendern.

– Nej, du borde ha tagit sjukpension, utropade dubbelmorfar när han såg hur kalendern blev fylld vecka efter vecka.
– Och hur skulle det ha gått till om jag får fråga?
– Du skulle ha sprungit till läkare hela det här sista året.
– Och sagt vad? Att det drar lite konstigt i stortån?
– Ja, inte vet jag, men du kunde ha tagit förtidspension.
– Varför det? Jag älskar ju mitt jobb! Och så länge huvudet håller...
Dubbelmorfar muttrade något om  arbetsnarkomaner och galna käringar, som jag låtsades att jag inte hörde. Bäst så, för att undvika att diskussionen urartar. Jag ser framemot hösten och hoppas verkligen att kurserna kan hållas som närundervisning. För säkerhets skull har jag färdigt vissa inplanerade som distanskurser. Och ja, de andra kan jag lätt göra om ifall kursdeltagarna nu bara skulle våga haka på.

Idag hade vi precis lämpligt väder för det här inomhusarbetet. Tyvärr inget regn, men svalt och skönt. Och moln, som seglar förbi.

Och nu, nu äntligen har jag tid att ta itu med min virkning, som har fått klara sig utan mej både igår och idag. Tur att jag inte började med den i morse. Då skulle kalenderjobbet fortfarande vara ogjort och det skulle stressa mej. Jag vill som sagt inte dubbel boka mej, för jag kan inte vara på två ställen samtidigt.

Konst igen

Sent igår kväll, mycket sent, fick jag nästan fnatt. Jag kunde inte hitta mitt svarta paket, som jag fick från jobbet i början av juni! Min kalenderinsats var borta! Ve och fasa! I något skede hade jag panikstädat och satt den nya kalendern på ett säkert ställe. Och nu, nu mindes jag inte var den fanns. Dubbelmorfar var inte brydd. Men jag fasade, tänk om jag skulle behöva ha en riktig storstädning här på databordet? Plocka bort allting och sortera. Hur skulle jag då nånsin hitta nånting igen?

Alltmedan jag blev oroligare och oroligare och nästan tänkte gå över gränsen till hysteri, så försökte äldsta sonen få mej att tänka logiskt. Det var svårt, då städspöket skrämde mej, så att hjärncellerna frös till is.
– Var hade du den senast, frågade han tålmodigt.
Då rusade jag till matbordet och visade exakt var jag mindes att jag hade sett den senast. Sen hade jag ju rafsat ihop högarna och burit dem hit till datarummet. På något sätt trodde jag att den nya kalendern skulle ha hamnat bland de senaste kurspapiren. Men se nej, den fanns inte där. Äldsta sonen gick igenom tidningshögarna och diverse andra högar av obestämd karaktär. Men se nej, inte där heller.
Sen sprang vi båda iväg till extra bordet, men där fanns ju ingen kalender heller. Nog en hel del annat, som till exempel björnmattan, syskrin, en pajform, mönstertidningar, några böcker, garnstumpar och jag vet inte allt vad för bråte. Och jo, nån borde nog städa. Men vem?

– Vad hade du i den där kalendern då, frågade äldsta sonen.
– Ingenting. Den är ju ny!
– Vaa? Men då kan du ju köpa en om du inte hittar den.
– Nej, men jag måste ju börja skriva in höstens åtaganden innan jag dubbelbokar mej.
– Men du har ju kalendern i elektroniskt format.
– Jo, men det går int, för om nån ringer, så måst jag ha en kalender att bläddra i.
Sonen skakade förtvivlat på huvudet och gav mej en misstrogen blick, som sa att hans mamma hade tappat greppet totalt.
– Nå, då får du köpa en ny då, konstaterade han och gick sin väg. 

Jag insåg att det inte var läge att just då gråta över spilld mjölk, utan att det var bäst att lägga sig och sova på saken. Och att inte alls tänka på ordnande och städandet och...
Så låg jag då där i allsköns ro i sängen och plötsligt insåg jag att den måste finnas i en av tidningsboxarna på databordet. Så jag flög upp ur sängen med fart och gick med raska steg till datarummet och... ta da, där fanns mycket riktigt min kalenderinsats. Frid och fröjd, nu kunde jag somna nöjd. I morse visade jag stolt upp kalendern för äldsta sonen. Han bara fnös åt min tossighet.
Att hitta kalendern var inte ens halva jobbet, för nu gäller det ju att fylla den med alla inbokade kurser och lovade engagemang och faktiskt också ett bröllop nästa månad. Jihaa!

Och på tal om i morse, klockan fyra vaknade jag av att jag frös! Hurra, äntligen. Sovrummet var svalt och skönt, lite för svalt. Så jag steg upp och stängde både fönster och dörr så jag slapp genomdraget. Sedan sov jag lugnt ända till klockan 8. Så otroligt skönt. Men vänta bara, hettan lär ska komma tillbaka. Vet inte om det ska tolkas som ett löfte eller hot.

Idag har jag varit iväg österut igen med dubbelmorfar. Den här gången hamnade vi igen på en konstutställning, en trevlig och fin sådan på Stallvinden i Bruket. Den här gången handlar det om tavlor i olja, akryl och blandteknik.

Vännerna Irina Nyyssönen och Hely Seeskari ställde ut i det ena vindsgalleriet och de hade gjort det riktigt mysigt.

Naturen är deras inspirationskälla och den var närvarande på många olika sätt, både som motiv i tavlorna, men också rent konkret.

Solljuset som silade in genom stallvindsväggarna gav en extra dimension till konsten.

Hely Seeskaris tavla och ljuslykta.

Irina Nyyssönens tavla.

I Aulagalleriet finns Petra Osolas fina tavlor.

Man måste gå riktigt nära för att upptäcka alla detaljer, som gör tavlan tredimensionell.

I det andra vindsgalleriet hittar man konstnärsgruppen Havinas tavlor.

Maarit Siltamäki gör färgstarka tavlor.

Tavlorna av Kristiina Lempiäinen-Trzaska är både skira, men också målade i dovare kompakta toner.

Johanna Mäkitalo målar moln. Helt fascinerande och så vackra formationer.

Vi var inte de enda konstbesökarna på plats. Den här svalmamman, eller är det pappan? hade koll på sina ungar. Och bra så, får hoppas att de är så rumsrena att de inte skiter på tavlorna!

Det är en riktigt fin utställning, som vem som helst kan besöka, också de som säger att de inte förstår sig på konst. Här finns mycket vackert att stanna upp inför begrunda och låta sig föras in i en annan värld. Utställningen pågår till den 15.8 och är öppen tisdag - söndag klockan 11 - 17. 
Naturen och vardagens glädjeämnen är den gemensamma nämnaren för alla de här konstnärerna. Och jag måste säga att jag är full av beundran inför kreativiteten och skaparglädjen, som alla dessa konstnärer uppvisar. Hur orkar de kämpa på?

Och det kan jag fortsätta fundera på medan jag väntar på John Blund...

Inte utan min virkning

Åååh, äntligen kan man röra på sig utan att svetten rinner i strida strömmar. Det har varit en skön vind hela dagen. Och sol från och till medan jag har ränt runt från öst till väst. Det där med hemester tar på, ska jag säga. Jag skulle aldrig i världen hinna eller orka med längre resor än de här små dagstripperna i närmiljön. Det är fullt upp redan med dem.

Det var lite velande hit och dit i morse, så som det oftast brukar var med dubbelmorfar då man inte får raka besked. Men på förmiddagen var det ändå sedan klart att vi skulle iväg österut. Också den här gången till Fredrikshamn.

Det var ju nästan en månad sedan senast.

Jag hade lagt upp för en ny virkning på morgonen, så den hade jag svårt att lämna. Jag kunde dock avhålla mej från att säga: "Inte utan min virkning". Tror att dubbelmorfar skulle ha fått fnatt då.

Med kom virkningen, tryggt packad i kassen från Varusteleka. Och jag hann med några ynkliga varv medan jag satt ute på en bänk och väntade på dubbelmorfar. Under bilfärden orkade jag inte virka. Det var ju ett nytt projekt, så jag skulle ha blivit tvungen att kolla på mönstret var och varannan minut och det fungerar inte riktigt i bilen. Åtminstone inte för mej.

Från Fredrikshamn återvände vi via anrika Gulfbaren i Svenskby. Till Bruket på en sen lunch. Tur för oss att det ännu fanns mat kvar!

Och hem via Pernå kyrkoby och ett besök i en pop-up-kiosk. Och där satt vi och hade ett riktigt trevligt samtal med bekantas bekanta. Så kan det gå till i våra små cirklar här i vår lilla värld. Det var riktigt skönt att komma ut lite och lufta på sig.

Snart kommer slut-på-semestern-paniken att sätta in, för nu är jag inne på min nästsista semestervecka! Uuuh! Ser med skräckblandad förtjusning fram emot att återgå till mitt älskade jobb.

Önskar er alla en riktigt bra vecka.

Min har minsann börjat med full fart.

Ärmlös klänning

Inget regn i sikte här hos oss. Åskan har mullrat på avstånd, men hållit sig borta. Och kan ni tänka, jag hade faktiskt fläkten avstängd på förmiddagen. Nu sitter jag dock i draget mellan två öppna dörrar och fönster. Jag hade nästan tänkt sitta ute och virka på ett nytt projekt. Men efter att ha hängt tvätten ute, så insåg jag att jag skulle ha varit tvungen att hitta en blåsig plats, för att det alls ska vara möjligt. Ja, och så gav jag upp den tanken och satte mej här och blogga istället! Jag vill ju inte att mönsterpapper och garn flyger iväg till grannarna.

Bonden är ute här på åkern och tröskar höstraps, eller är det ryps? Och höst betyder alltså att han sådde den förra hösten. Det är tidig tröskning, för vi är i mitten av juli. Fruntimmersveckan inleds idag och då borde det ju regna, enligt konstens alla regler.

Grannen tvärs över vägen tvättar sina bilar och dubbelmorfar är i hallen i grannbyn och fixar med min bil. Tror jag, åtminstone. Om det inte är min bil, så är det någon annans.
Själv hade jag tänkt baka idag, söndagen till ära. Men så upptäckte jag att inomhustemperaturen visade 27 grader, så då ville jag inte höja temperaturen i köket ytterligare.

I juni snöade jag totalt in på Barbiekläder. Det gick rätt fort att bli färdig och restgarner försvann. Dock inte så många gram på en gång.

Den här blev färdig 10 juni:

Modell: Stickad klänning, modell 1131 från stickatillbarbie.se

Garn: Bomullsrestgarner 

Åtgång: 12 g

Stickor: Nr 2½ och 3

Klänningen fick bli tvåfärgad, för jag var inte säker på att det vita garnet skulle ha räckt till. Med restgarner vet man liksom aldrig riktigt. Men det gick ju bra så här också. Och det finns ännu kvar pytte pytte lite vitt. Få se vad jag ska göra med det?

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen!

Björnmattan

Ta-da! Låt mej få presentera tre damers verk och visa vad man kan göra för att få garnlagret att minska, eller ja, vänta nu lite. Det gick nu inte riktigt som på Strömsö, för vi blev tvungna att köpa två nystan till!
Men för att ni ska få se att jag inte enbart köper garn, utan att jag också använder dem så låt mej visa björnmattan!

Men alltså, så här kan man göra med sockgarnet, 7-bröder om man inte kan eller vill sticka sockor!

Modell: Nallematto från tidningen Virkkaa, Kauneimmat Käsityöt

Garn: 7-bröder från Novita 

Åtgång: 1 184 g

Virknål: Nr 6

Vi började på det här projektet 27 juni förra året. Det var H, som blev inspirerad då hon bläddrade i min virktidning. Och jo, jag tyckte att det var ett helt okej och genomförbart projekt. H ritade av mönstret på papper, som jag fått at stickväninna V, så tack för det!

H hade ett gammalt sofföverdrag, som hon sedan klippte ut två björnmattdelar från. Ursprungligen hade vi alltså tänkt göra två mattor, men som sagt både garnet och vår ork tog slut.

Det är sällan jag har sockgarn i samma färg kilovis. Till all tur hittade H två nystan garn till, i den där ena rosa nyansen, så jag kunde slutföra projektet i tisdags. När vi först placerade ut alla bollar utan att ha de virkade delarna på plats såg både bollarna och garnet ut att räcka, men sen blev det ett så här stort hål, som jag försökte fylla och dubbelmorfar var ju till och med så snäll att han var iväg till stora varuhuset i stan och kom hem med ett garnnystan. Men det var ju inte rätt nyans!

H har sytt på maskin och broderat för hand. Jag har virkat, sytt fast öronen i översta mattdelen. H, L och undertecknad har alla gjort garnbollar. Vi använde helt gammaldags teknik med två papprundlar. Vi klarade inte de där moderna plastgrejerna, alltså tofsramar. Jag har förstås av dem här hemma, men...

För att mattan inte ska halka köpte jag redan i vintras en stuvbit med halkskydd från den lokala färghandeln. Också den här klippte H till och sicksackade sedan fast i den andra mattdelen.

Sedan blev det handarbete igen.

Och nu tog sytråden slut!

Till all tur har dubbelmorfar i tiderna hållit på med möbelrestaurering och hade en sån här krokig nål, annars skulle vi inte ha klarat det.

Det var hårt syende genom två lager sofföverdrag, ett lager virkat och ett lager halkskydd! H inledde detta sömmande och jag fortsatte efter det att hon hade åkt härifrån. Men det tog förstås sin lilla tid innan jag blev färdig.

Puust, nu är i alla fall mattan färdig och vi får hoppas att den hittar sin plats i lekrummet hos flickorna. Om bollarna inte håller, så virkar jag en ny mage åt björnen. Det har H bestämt.

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på lördagen.

På elitnivå!

Kära vänner, igår blev ni igen utan blogginlägg. Och det beror på den infernaliska hettan. Efter att ha deltagit i redaktionsmöte i stan och genomblöt och flämtande satt mej i bilen, konstaterade jag för dubbelmorfar:
- Idag gör jag ingenting mera.
Han hummade lite till svar. Han gjorde inte så mycket han heller, annat än halvlåg i soffan, satte sig upp då det blev för klibbigt och varierade emellanåt och satte sig i "min" gungstol.

I tisdags fick jag färdigt bollprojektet och sedan dess har jag förtvivlat försökt hitta på någonting jag skulle vilja göra eller framförallt orka göra. Idéer är det ingen brist på, inte heller projekt som är på hälft, men jag har inte orkat gräva i garnlagret, tyvärr. I morse drog jag dock fram stora plastkassen, ja, ja, jag vet, jag ska byta ut den till en papperskasse, med restgarner i ylleblandning. Tänkte att jag kanske, kanske skulle återgå till att göra barbiekläder! Men sen kunde jag inte hitta den där tjocka plastfickan med alla utprintade mönster. Så blir det när man städar i all hast och stoppar undan viktiga saker på ett säkert ställe. Det är ju det jag alltid har sagt: Det är farligt att städa, för då tappar man saker.

Igår morse såg det riktigt lovande ut på himlen då jag steg upp vid halvsjutiden. Det var fullt av moln. Jag var optimistiskt hoppfull och tänkte att nu, nu får vi regn och lite svalka. Men icke då! I Heinola uppmättes värmerekord på 34 grader. Hos oss "endast" 32. Och väderspåmännen och -kvinnorna på TV utlovade igår svalare väder. Men jag tycker inte att 29 grader är mycket svalare. Det hade vi inomhus igår redan och det var på tok för varmt. Sedan när temperaturen går under 25, så då kan man tala om svalare.

Till all tur finns det små glädjeämnen i livet. För en vecka sedan beslöt jag att satsa hela 2 euro på Eurojackpott och jag vann 25,70 €. Inte illa, eller hur?
Och nu i veckan vann jag på Instagram ett valfritt mönster från Ariana på Craftinghappiness. Mönstret har jag redan fått i min e-post. Tycker ni att jag nu borde satsa hela 4 euro på Eurojackpott? Tänk om turen håller i sig?

Instagram är för övrigt farligt, för där ser jag hur flitiga alla andra är, sitter och stickar i yllegarn på stranden. Och så hittar jag allt möjligt farligt som till exempel sidan med över 1 000 gratis virkmönster. 

Glädjeämnen i postlådan igår: Tidningen med stort T och...

... tidningen med stort M. Och här ser ni, här är det tankesport på elitnivå! Första korsordet, Startskottet är redan löst.

I väntan på svalare väder, så önskar jag nu er alla ett riktigt skönt veckoslut!

En het onsdag i juli

 Igår blev ni utan blogginlägg och det beror på det här infernaliska vädret, som gjorde att jag satt längre än tänkt framför min bärbara och försökte jobba med fläkten blåsande på full effekt. värmen gör hjärnan mosig, så allting tar låååång tid. Det ledde till att jag sent omsider fick på diskmaskinen och ännu klockan halvtolv på natten stod och hängde den tvätt, varav en del plagg, som jag behövde idag. Tur att det torkade snabbt här uppe i duschrummet!

Vad kan man göra en het onsdag i juli? Jo, man kan sätta sig i minstingens bil och åka iväg tillsammans med honom till huvudstaden. Det var svalt och skönt i bilen, men all utevistelse en verklig plåga. Det var egentligen han som hade ärenden till storstan. Jag fick följa med enbart på grund av hans godhet. Dubbelmorfar var inte glad:
– Hur ska du orka i den här hettan? Och va ska du och göra i Varusteleka?
– Det går nog bra och jag följer bara med, svarade jag frejdigt och så åkte vi iväg vid 11-snåret.

Första anhalt var just Varusteleka. Minstingen hittade fram utan hjälp av navigatorn. Han säger att det är viktigt att använda hjärnan och inte förlita sig på tekniken hela tiden.

Om ni undrar vad det där konstiga skåpet till höger är, så är det för hissen. Alla klarar ju inte trapporna. Trevlig personal och jag hade verkligen inte tänkt shoppa någonting där. Men så i en låda med överskotts skodon, fanns det ett ynkligt par kvar precis i  min storlek. Priset var 24,99, så vi var rörande överens med minstingen om att 25 euro för ett par joggingskor inte är så illa.

Skorna hamnade i den här kassen. I Varusteleka finns inte plastkassar. Om jag för den här tillbaks, så återfår jag panten på fem euro. Bra system, eller hur? Minstingen hittade det han ville ha och behöver, så frid och fröjd.

Efter vår första lyckade shopping, gjorde minstingen en snabb avstickare till Musti och Mirri, för att inhandla specialkattmat åt sina två svarta sötnosar. Själv satt jag snällt i bilen.

Fortfarande utan navigatorns hjälp kom vi alldeles rätt och kunde börja fynda i Nihtisilta (Knektbron, på svenska), alltså en stor återvinningscentral med massor, massor och åter massor av prylar.

Till dubbelmorfars stora fasa, kom jag hem med gamla mönstertidningar, igen. Men...

Och så shoppade jag loss allt möjligt "bra att ha" ifall jag vill fylla på Barbies garderob ytterligare. Och vet ni vad, när jag kom till kassan blev det hela betydligt förmånligare än vad jag hade räknat med. Allt med röd lapp var nedsatt med 50%. Om jag hade vetat det, så... men kanske ändå bäst så här, för nu borde det räcka ett litet tag framöver.

I Nihtisilta såldes en stadig och rymlig tygkasse. Så nu är jag minsann utrustad och ja, har ytterligare två projektväskor.

Vi kände ingen hunger direkt, men beslöt ändå att besöka Taco Bell, för ingen av oss hade ätit där tidigare. Det låg dessutom lämpligt vid återvägen från Nihtisilta.

I ärlighetens namn så var vi nog lite besvikna. Vi valde Meal for 2 Crunchwrap, som består av Crunchwrap med Supreme köttfärsröra (den var god!), Soft Taco med köttfärsröra, pommes frites, som var lite konstiga, kanel twiststänger (nästan som kaneläss) och dricka, som tyvärr saknade kolsyra totalt. Minstingen blev inte ens mätt av sin portion, så kanske något annat matställe hade varit att föredra. Men nu har vi  prövat Taco Bell, vet vad det går för och behöver inte återvända. Kanske en äkta mexikansk restaurang istället nästa gång.

Härifrån körde minstingen till Åggelby, för det ligger ju lämpligt på hemvägen. Fortfarande ingen navigator och det gjorde att vi snurrade på en del innan vi äntligen hittade Ogeli. Och gissa vad som finns där? Nå, jo, Lankamaailma förstås! Och gissa vem som INTE ska ha mera garn? Jo, undertecknad förstås! Men...

... jag var bara tvungen. Jag vet inte hur länge jag har gått och tittat på den där filten Drömmarnas trädgård i pastellfärger. Och nu var garnet nedsatt med 50%, så klart som sjutton att jag måste slå till. Minstingen var superduper snäll som tog mej dit till garnaffären, trots att han vet att han inte borde. Men eftersom jag ju vet vad jag ska ha de här nystanen till och mönstret finns färdigt, så...

Jag hade nog lite annat, som jag också hade tänkt inhandla därifrån, men då minstingen plötsligt stod vid min sida igen, så beslöt jag att inte fresta på hans tålamod. Han hade hittat en återvinningscentral/loppis och därifrån köpt ett spel i en fin låda.

Förstås klarade jag mej inte ända till kassan utan de här impulsköpen. Jag gillar Clovers virknålar, för de sitter så bra i min hand. Garnnystanen kan jag ju titta på länge, för färgerna är så läckra!

Från Åggelby till Borgå och Puuilo. Där bunkrade jag upp rejält med kattmat, så att jag för den sakens skull inte ska behöva åka in till stan. Minstingen hade ännu en affär på sin lista, men han konstaterade att han inte orkade med annat än mataffären och så hem och försöka svalka av sig.

Så här kan man alltså göra en het onsdag i juli: Ha en fin mamma-son-dag. Och ja, förstås köpa liiiite garn! 

Minstingen är ett bra sällskap och står inte och gnäller på samma sätt som dubbelmorfar:
– Kom nu, vi ska int ha nånting.

Så heter det alltid när jag ser på nånting. Men om dubbelmorfar ser på verktyg eller stora saker, så är det alltid sånt som behövs. Lite konstigt, inte sant?

Nu, ska jag sätta mej framför fläkten och kyla ner mej.

Ha det bra och kom ihåg att dricka mycket!