De objudna gästerna störde mej så till den milda grad att det var svårt att sova. Någon kan tro att jag sände morsesignaler med lampan. Varje gång jag lade mörkt hördes det där illvilliga inandet runt ansiktet. Absolut värst var det när det blev alldeles tyst. Då väntade jag på stinget och lade fort på lampan igen i den fromma förhoppningen att nu du, nu fick jag dig allt. Så där höll jag på ända till halvtvå i natt!
Vilken annan vettig person, som helst skulle förstås ha gått upp och fått ljust på taklampan och sedan smällt de illvilliga rackarna. Men jag var alldeles för trött för det, så till sist slocknade jag för att igen vid femsnåret vakna med ett illavarslande inande vid örat. Gäääsp!
Idag då jag kom hem från mötet i stan och ett annat uppdrag längs med vägen, så stegade jag in i sovrummet med mord i blicken. Och se på sjutton, innan de tre myggorna alls hann fatta vad som var på gång hade jag tagit livet av dem.
- Vad klappar du, frågade dubbelmorfar.
Han trodde att jag sjöng sången Klappa händerna och gjorde alla rörelser, att jag liksom smygtränade tills nästa träff med M!
Jo, nej, jag vill ha det lugnare i natt, så det så.
För en vecka sedan dök den här upp i postlådan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar