Inget brott!

Vad kan man göra en regnig fredag i juli? Jo, som jag gjorde igår, löste in min morsdagspresent genom att åka västerut. Den presenten, som jag fick med ett så fint kort. Den löste jag alltså in igår.

Minstingen körde iväg med mej till Sökö i Esbo. 

Och där stannade vi vid ett slitet köpcentrum. Att det såg lite luggslitet ut där störde oss inte nämnvärt för vi tog hissen upp och kom hit...

... till Menita Outlet! Superfarligt ställe! 700 kvadratmeter stor affär full av vad annat än garn? Jo, lite sygrejer och tyger samt grejer och garn för vävning. Huh, huh!

Och tänk, här fick jag gå lös!!!! Livsfarligt alltså. Minstingen tittade imponerat på mej då jag vecklade upp mina papper med info om vilket garn, som behövs till vilka projekt, färgnummer och hur många nystan. Han var dessutom ett under av tålmodighet då jag sprang runt som en huvudlös höna och klappade lite här och lite där samtidigt som jag suckade längtansfullt. Åååh om.... Men jag ska ju inte ha garn, eller hur?

Tjänstvillig, kunnig och hjälpsam personal, till och med självaste ägaren var där.

En timme vågade jag vara inne bland garnen innan vi drog vidare. Vi hade tänkt pröva på thaimat på ett ställe som fanns där i närheten och rekommenderats av minstingens kompis. Men det skulle ha öppnat först efter 40 minuter och så länge ville inte minstingen vänta. Vi gjorde en ur minstingens synvinkel nostalgitripp till Hagalund i Esbo och det anrika Grilli Toro. Där blev jag bjuden på en god biff! Det här etablissemanget passade ju som hand i handske med tanke på den retroutställning jag besökte i torsdags. För minstingen var detta nostalgi, han bodde nämligen där i närheten ett tag innan han flyttade till en betydligt förmånligare etta i Vanda.

Mätta och belåtna körde vi vidare och hamnade i Kaari.
- Nej, nu kom vi in fel väg, utropade minstingen då vi flanerade in i Prisma och jag fick syn på den jättelånga tidningshyllan och tvärnitade. Här skulle utbudet minsann undersökas! En hel del hamnade i kundkärran. På något sätt kändes det som att det var dags nu att insupa ny inspiration.

Minstingen bjöd på glass till efterrätt. Mums! Och TACK!

Jag hann ännu ett snabbt varv via Body Shop efter lite handkräm, som ju verkligen behövs för varje stickare och virkare! Väldigt länge stannade vi inte i köpcentret utan hastade vidare västerut för att träffa minstingens storasyster med familj. 

M blev minst sagt förvirrad. Hon tittade på mej och på sin morbror med stora ögon. Här var någonting som inte stämde. Mommo var där, men med en ny karl!
- Missä moffen, frågade M med jämna mellanrum. (Var är moffen? M bor i ett tvåspråkigt hem och använder finskan där det är enklare att säga än de svenska orden. Fiffigt, inte sant?)
- Han är hemma, svarade jag. Men det hjälpte föga, för M var ju hemma och inte såg hon till moffen för det inte. Så började hon räkna upp namnen på oss alla: Mommo, T, D, pappa och mamma.
- Missä moffen?
Ja, inte är det lätt inte då moffen inte är med. Dubbelmorfar var ute på egna ärenden och tittade inte in hos M med familj på hemvägen.

Nu tror ni kanske att jag kom tomhänt hem? Haaa, glöm det!

Jag hade två plastkassar fulla med mej hem. Men jag var sträng, följde endast min tabell och gjorde få avsteg. Som min en kollega en gång sa till mej:
- Du får bara köpa garn om du vet till vad du skall ha det.
Alltså, om jag inte vet till vilket projekt, så var det bara att skippa.

Jag började med de här sju nystanen, som ska bli en virkad sjal. 350 g Fabel Long Print från Drops.

Knästrumpor, trots att jag ju inte ska sticka sådana längre! 200 g Fabel.

Mönsterstickade sockor, Fabel 150 g.

En virkad matta av hela 17 nystan med Paris bomullsgarn! 850 g. Kostade 80 cent per nystan, så det gällde att passa på.

Ett hysch-hysch projekt, som nu just saknar ett nystan! Här är endast sex stycken, alltså 300 g. Men för att kunna genomföra det jag tänkte virka borde jag ha ett nystan till. Oine voine! Och jag som trodde att jag var så strukturerad!

Och så rena rama impulsköpet mest på grund av färgerna, men nog mycket användbart då man ska sy ihop stickningar eller virkningar.

De här grejerna har dock länge stått högt uppe på min önskelista. Borde kanske ha köpt två förpackningar med de här blockningskammarna, men...

Och den här kunde jag bara inte motstå efter att ha klappat på den. Så mjuk och så skön, 45% silke och 55% merino ull. Härvan väger 100 g och ska bli till en liten sjal, som jag fick mönstret till. Enligt etiketten går garnet att tvätta i maskin i 30 grader. Hmm, tror ni på det?
Men alldeles, alldeles ljuuuvligt garn. Hur ska jag kunna sticka någonting av det här? Det kunde ju vara mitt mjukisdjur. Min härva att klappa på när jag är lite nere och behöver tröst.

Och så impulsköpet med stort I. Hur skulle jag ha kunnat låta bli den här härliga garnkakan? Åååh, ni skulle ha sett de andra färgerna. Inte lätt att välja. Nu behöver jag nog ett vitrinskåp. Där andra har glas och porslin i sina skåp, så samlar jag på de vackraste garnerna. Förstår inte varför dubbelmorfar tycker att det är en urusel idé. Alla blir väl glada av ett sådant färgbad?
215 gram, som någon gång kanske blir en sjal om jag hittar det perfekta mönstret!

I morse då dubbelmorfar gick an och smågrälade över att jag bara arbetar och stickar, så ångrar jag att jag inte köpte den här skylten

STICKNING ÄR INTE ETT BROTT!
Den skulle jag ha satt upp på väggen och pekat på varje gång han hittar på att jag borde städa, diska eller baka! Stickning är ju nyttigt, eller hur?

Ett stort TACK till minstingen för en underbar dag! Den här gåvan kommer jag att leva läääänge på.