Den som väntar på något gott...

... väntar aldrig för länge. Och det mina vänner, det är riktigt sant.

Igår när jag kom hem på eftermiddagen var det tyst och tomt i huset, vilket passade mej jättebra. Jag torkade av balkongbordet och en av stolarna och satte mej ner och stickade. Vädret var skönt och soligt, fåglarna sjöng och jag behövde inte ens stiga upp och släppa in eller ut katterna.

Dottern hade ringt så jag ringde upp henne.
- Vad gör ni i lördag? Kan ni komma på kaka och kaffe kl 13?
- Åååh, jag kom just precis för en halvtimme sedan överens om att jag åker till Bruket och skriver om sommaröppningen där för tidningen.
- Jaha, sa dottern något stressat och vi avslutade samtalet.
En halv timme senare ringde hon på nytt:
- När skall du vara där då?
- Vet inte, jag har inte tidningen här, men det står säkert på stans hemsida.
Dottern kollade och så kom vi överens om att direkt efter mitt tidningsjobb åker vi västerut.
Jippiii! Jag längtar till lördagen.

Jag ringde min hulda moder som frågade:
- När blir du ledig så där på riktigt.
- I juni, men jag kommer ju nog att jobba för tidningen.
- Men i juni är du alltså ledig?
- Ja.
- Då skulle vi kunna ta B med och fara till Koria, inte sant?
- Jooo, men vågar vi?
- Jo, vi ska se på garnnyheter och därmed basta. Kan du prata med B och fråga om hon vill komma med.
- Jo, det kan jag. Men vi bantar ju...
- Nu sk_ter vi i det. Ni måste få in lite nytt garn i lagren.

Åååh, visst låter det där som musik i öronen på en sann garnoman? Och när min mamma säger någonting så är det nog bäst att lyda, inte sant?
Så nu väntar jag ivrigt på juni...

En stund senare ringde minstingen:
- Vad gör du imorgon?
- Ingenting. Jag är ledig. Det är ju röd dag.
- Jag tänkte bara att om du har något du ska skriva om.
- Nej, inte i morgon.
- Så bra. Jag tänkte komma på besök.
- Välkommen.
Sedan fortsatte vi samtalet med att prata lite om vår roadtrip till västra grannlandet.
Åååh, vad jag ser fram emot vår semesterresa. Jag hoppas verkligen att han skall trivas i mitt sällskap och inte se mej som en börda!

Så idag har vi haft både den äldsta och den yngsta på besök. Vi har hunnit uppvakta min hulda moder inför morsdagen. Hon påstår nämligen att hon kommer att vara bortrest i söndag. Fast det tror nog ingen på.

Sent på eftermiddagen klarade vi av morsdagslunchen här i bästa amerikansk stil. Minstingen stekte hamburgerbiffar och den nästyngsta med sambo stod för tillbehören. Så nu har vi söndagens matbestyr undanstökade. 
Tack till er alla för maten.
Och tack till morfar i huset, som snällt tog hand om disken.

Den nästyngsta hade dessutom bakat ett helt ljuuuuvligt jästbröd. Så gott, så gott! Men schhh, säg inget åt morfar i huset.
Tack för det goda brödet! Nu ser jag framemot morgondagens frukost...
Och jag är så tacksam för min fina familj. Hur skulle jag klara mej utan er?

I fyra dagars tid nu har jag ätit utan att behöva göra så mycket själv. I måndags var det middag på båten och i tisdags lunch på båten. Igår var det lunch på Café Saltbodan, arbetsgivaren bjöd.
Tack för det!

På Saltbodan finns ett intressant litet hus med många härliga detaljer.

Och nu, nu skall jag packa jobbväskan inför morgondagen och så göra mej i ordning för semifinal nummer två. Visst kommer väl Sveriges Benjamin vidare?