Vilken tur!

Nej, nej, jag har alltså inte vunnit på Lotto eller någonting sådant. Nej, mycket, mycket bättre. Jag hittade garnet till min tröjstickning igår kväll. Och vet ni vad? Jo, det var precis där jag hade lagt det, så heja garnkaoset! En sten föll från mina axlar!

I morse steg jag upp redan klockan halvsju, fast besluten att få in de sista kurserna i vårt databassystem. Och jag lyckades! En sten föll från min andra axel! Nu har jag lite finslipning av två texter kvar. Jihaaa!

Min hulda moder varnade mej i alla tonarter igår:
– Akta dig, du går in i väggen.
– Nää, varför skulle jag det?
– Du gör ju inget annat än jobbar.
–  Nähä, jag latar mej ju hela tiden. Inte har jag torkat damm, inte har jag krattat och inte har jag tvättat fönstren.
Stackars mamma, hon oroar sig helt i onödan. Så länge jag har tid för stickning och virkning så är det ingen fara.

Och tid för stickning hade jag idag på eftermiddagen, så det så. Jag gick alltså till Vaheri efter personalmötet på jobbet. Där åt jag en riktigt god morotssoppa och sedan såg jag mej lite oroligt omkring. Var fanns alla? Tänk om ingen kommer till stickcaféet och jag sitter där helt ensam?
Just när jag nästan hade gett upp hoppet, så klev stickväninnan B in genom dörren. Hurra, vilken tur! Snart dök två andra damer också upp, så där satt vi och stickade och hade en riktigt trevlig eftermiddag medan snålblåsten ven i knutarna.

När man är duktig och äter morotssoppa, då får man ta en tårtbit till efterrätt, inte sant? Mums!

Tursamt nog råddade jag inte bort mej en enda gång i den här mönsterstickningen. Nu ska jag fortsätta med den, så det här projektet blir färdigt någon gång.