En sprattlande valross

- Vänta, jag hämtar kameran, sa dubbelmorfar och försvann i morse medan jag låg och kved på golvet. Vad karlen skulle med kameran att göra i mitt prekära läge förstod jag inte alls.

Det hela hände på en knapp sekund. Från att ha varit i upprätt läge och försökt peta strumpan på vänster fot befann jag mej plötsligt raklång på rygg på golvet. Mattan hade glidit iväg och högra knät följt med och då förlorade jag balansen och dråsade handlöst i golvet. Jag hann till all tur inte ta emot med händerna. Och till all tur slog jag inte huvudet i något annat än barnmatstolen.

Där låg jag som en sprattlande valross då dubbelmorfar röt åt mej:
- Opp med dig genast. Nu stiger du upp!
- Men jag måste först, försökte jag ynkligt. Jag ville ju känna efter att alla ben var på plats och intakta. Detta medan dubbelmorfar var skräckslagen och redan funderade på att larma ambulanshelikoptern!

Dubbelmorfar hade förstås rätt i att det bästa var att genast stiga upp, för ju längre tiden gick desto ondare blev knäet. Han erbjöd sig nog att hjälpa mej upp, men jag viftade bestämt bort hans händer. Hade jag en gång lyckats komma ner, så skulle jag väl lyckas ta mej upp också.

Och jodå, det gick, trots att mattan fortfarande gled hit och dit. Huvudet värkte och knä var sjukt, men dubbelmorfar skulle till all tur till grannstaden och vara barnvakt åt lilla A. Så jag hade skjuts och lyckades ta mej både in i bilen och ur den. Och jag klarade av hela arbetsdagen ända till klockan 19. Och jodå, jag vet att man inte ska gå på jobb då man är sjuk, men ett litet knä kan väl inte... Och jag försökte faktiskt gå så lite som möjligt. Stackars mina kursdeltagare. Å andra sidan, då jag förklarat vad som hänt mej på morgonen hjälpte de varandra och det var ju riktigt bra. Nu just är jag mest besvärad av min täppta näsa och jodå knäet är sjukt så fort jag beger mej iväg ut på en liten promenad. Men det tar sig säkert efter en god natts sömn.

Idag har jag inte orkat göra annat än sköta jobbet och sedan göra det absolut nödvändigaste på datorn. Tur att jag har morgondagens kurs förberedd, liksom torsdagens. Hur jag ska klara trapporna till arbetsplatsen och senare till kursplatsen får vi allt se. Till kvällskursen har jag redan larmat en extra stödperson, så det ska nog gå bra. så lätt ger jag mej inte!

Igår var jag ju iväg till Söderkulla, därifrån körde vi med min kollega till Nickby, där vi höll var sin kurs. Och så iväg hem. Jag hann knappt ta av mej rocken innan dubbelmorfar sa:
- Vi ska på konsert till Borgå. Vi måste starta nu.
Jaha, jaha, inte så mycket annat att göra än klä på sig rocken igen, ta med sig korvmackan och vattenflaskan och sätta sig i bilen.

På Grand i Borgå var det konsert. Det var musikundervisningen i Svenskfinland, som visade upp sina förmågor.

Hela ensemblen inledde med två olika musiknummer.

I bakgrunden stod Valkomflickan och körade. Och det var faktiskt så att det fanns flera Lovisabor på plats än Borgåbor!

Låtarna som uppfördes varierade, likaså scenklädseln. Här lite flowerpower-känsla.

Valkomflickan sjöng också solo, The Edge of Glory. Och det lät riktigt, riktigt bra. Hon har mognat både vad gäller röst och scennärvaro.

Det var riktigt trevligt att vara på konsert med dubbelmorfar. Dock var han mäkta förgrymmad över att en kille vågade "förstöra" Cornelis Vreeswijks låt Somliga går i trasiga skor. Nej, det finns vissa saker som är heliga för dubbelmorfar.