Jag höll andan medan jag såg mej omkring och fasade för vilka lurviga varelser jag kunde få syn på.
Men inte minsta lilla pip hördes, inget tassande heller och inget syntes. Aha, jag har bara drömt, tänkte jag, släckte lampan och kröp tillbaks ner under täcket. I början spände jag öronen till det yttersta och vågade knappt andas, men allt var lugnt och stilla, så jag somnade inom kort.
Och då vet ni, då hördes det där pipet igen! Kära nån, hur skulle jag nu våga sova?
När jag höll andan var det igen knäpptyst. Mysko, verkligen mysko.
Jag lade huvudet på dynan på nytt och drog ett djupt andetag. Och då, då hörde jag det! Det där pipet. Det kom faktiskt från min egen näsa! Jösses! Jag var alltså så täppt i näsan att det var hart när omöjligt att andas!
Men nu, nu är jag redan mycket bättre, tackar som frågar! Lite hesa kråkor kvar i halsen. Tack och lov så har den rinnande rödmosiga näsan slutat leverera snor och nysningar. Skönt!
Idag var det sista dagen på sticklägret. Snyft!
Jag lade upp en ny mudd, som vår lärare kallar "flätad mudd". Ett uttryck, som kan vara översatt från finskan eller engelskan. Vet inte om det syns så bra här i den här svarta mudden. Jag började alltså på ytterligare ett nytt projekt idag. Och det är ju nog inte så bra... men... jag hann ändå känna på tre tekniker på tre dagar. Inte så illa! Jag ville inte börja på flera projekt, för det gäller ju att få dem färdiga också och det kan bli knepigare.
Dubbelmorfar var minst sagt sur i morse:
- Vaa, ska du vara borta hela dagen igen?
- Ja, jag sa ju att...
- Men du kan ju lika bra sitta hemma och sticka.
- Nä, det kan jag ju inte för då lär jag mej aldrig någonting nytt.
- Men du kan ju googla!
- Det är ju inte samma sak. På sticklägret delar ju stickerskorna med sig av tips och råd.
Dubbelmorfar stönade och under smågnällig protest körde han mej in till stan.
Och det är ju just det, att sticka i sällskap är helt oöverträffbart. Förutom tips och goda råd, blir man så inspirerad av deltagarnas påhittighet och fantastiska färgkombinationer. Och så alla glada skratt som klingar. Visserligen händer det då och då att man räknar fel i mönstret och får sprätta, men det är det värt. Det är så skönt att umgås med likasinnade och att kunna diskutera just det man är intresserad av.
Tänk om dubbelmorfar aldrig skulle få prata om maskiner och motorer och... ja, hur skulle han känna sig då?
Och nu, nu funderar jag lite smått på om jag borde ta itu med ett större projekt på grova stickor, så att det skulle gå fort undan. Hmmm... måste gräva lite i hobbyrummet, fast vad ska jag ha för mönster? Kanske en herrtröja?
Önskar er alla en riktigt bra start på inkommande vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar