Varannan dag

Tjära nån, det verkar som om det här har blivit nån sorts varannan dags blogg. Igår blev ni igen utan inlägg, beklagar. Jag ska försöka skärpa mej med det snaraste. Dock, det finns tyvärr inga garantier för att jag vare sig hinner eller orkar sitta framför datorn alltför mycket. Men småningom borde jobbtrycket lätta lite och då kan det bli trevligt att sitta en liten stund framför datorn.

Det som hände igår var att precis när jag skulle ta en liten stödmacka och en mugg te, efter att ha fixat pajdegen och lagt den att vila i kylskåpet, då dök min PT upp. (Jösses! Det där blev en överlång mening och jag som ska lära mej att skriva lättläst!!!) Jag fick alltså skippa mackan och pajdegen fick vila lite längre än planerat.

Vet inte om jag precis kan säga att det gick bättre med övningarna igår, men jag har i alla fall kommit en bit på vägen och bra så.
– Lite djupare, sa min PT då jag skulle göra mina huksittningar.
– Aj, aj, aj, sa jag då det började kännas i oanvända muskler.
– Lite till, du klarar det nog, sa min PT uppmuntrande.
När banan var slut så var jag det med och ville inte fortsätta med något annat än slutstretchingen. En PT ska verkligen ha goda nerver, så tur att minstingen har stort tålamod med sin moder.

När jag sedan skulle göra färdigt Fina skinkpajen, som dubbelmorfar tjatat om i evigheter att han vill ha, så visste jag knappt hur jag skulle orka gå och stå.
Pajen blev färdig omsider, så vi kunde äta kvällsvard vid 19-tiden. Jag tycker att det är en arbetsdryg rätt. Visserligen god, jo, men först ska pajdegen lagas enligt konstens alla regler, så den blir lagom frasig. Igår blev den för länge i kylskåpet och var hart när omöjlig att kavla ut.
Till fyllningen ska gulorna skiljas från vitorna. De sistnämnda ska vispas till hårt skum, som vänds i fyllningen med skinka, äggulor, gräddfil och... Det är just de här äggvitorna, som är pricken över i:et. Men tänk, så mycket enklare det skulle vara att använda färdig pajdeg från frysdisken (huu!) och sedan göra en äggstanning av något slag med skinkan som huvudingrediens. På nolltid skulle allting vara färdigt! Men se nej, det ska vara just den här skinkpajen, som jag introducerade i vårt hushåll år 1981! Annars är inte dubbelmorfar nöjd. Så är det bara. Nu har jag dock sagt ifrån, det blir knappast Fina skinkpajen mer det här året. Så det så, härefter enbart lätt- och snabblagat om jag ska stå i köket!

Jag gjorde till all tur dubbelsats igår, så det räckte till dagens lunch. Skönt, då klarar jag mej med mindre bök och stök i köket idag.

Minstingen ringde idag och frågade försiktigt hur det känns. Och jag berättade om sjuka benmuskler och passade på att fråga när de omtalade endorfinerna kickar in. Det blev tyst en lång stund, sedan kom svaret:
– Jag vet inte. De kanske inte alls kickar in när du övar.
Oj, nej, hur ska det sluta? Övandet blir en stor plåga och ett måste? 

Halva natten grubblade jag igår över vad som skulle kunna vara en rolig motionsform. Och hur jag än funderade kom jag endast på två saker: Simning och dans. Och ingendera utövar jag just nu. Med värkande benmuskler verkade nog dans, som en stor utopi igår!

Nu önskar jag er alla en skön fortsättning på söndagen.