Hon är tillbaka!

Jösses vet ni, nu har jag tagit om mitt eget sovrekord! I morse vaknade jag inte förrän klockan tio. Det är ju liksom inte klokt! Halva dagen hade ju redan försvunnit. Till råga på allt, så trodde jag att det var lördag...

Nå, nu är ännu en arbetsvecka slut, en vecka med distansundervisning, som numera går allt bättre, mest beroende på duktiga deltagare. Trots det, så längtar jag och många med mej efter närundervisningen.

Igår, då jag hade teknisk support för en distansföreläsning, så ringde det och jag svarade förstås. Det var nån kille på finska. Han rabblade upp någonting med blixtens hastighet och som jag förstås inte riktigt uppfattade, förutom då att det inte var någon i behov av teknisk hjälp. Så jag drog fram min bästa rikssvenska betoning och sa:
– Hej, på dej!
Killen kom av sig ett tag och sa sen på finska:
– Ska vi nu int prata finska, då vi ändå befinner oss i Finland.
Nu blev jag i min tur helt perplex och sen började jag gapskratta och svarade:
– Trodde du ja. Tack och gonatt!
Och så lade jag på. Alltså vad trodde den där typen? Att han skulle ha fått sälja någonting alls efter det där? Håhåjaa, jag hade trott att vi kommit över det där med språken. Här talas ju för sjutton en massa andra språk än finska och svenska. Här talas samiska, ryska, arabiska för att nu bara nämna några...
Nå, nu är den telefonnummern blockerad, så...

I tisdags kom hon tillbaka, småfrusen och trött.

Sista biten fick hon, Gertrud, åka på kälken. Det är lite skralt med allmänna kommunikationsmedel här och eftersom hon inte alls har varit i kontakt med oss visste vi inte att hon var på väg hem från det stora landet i väst.

Gertrud var inte alls glad, då det visade sig att hon skulle skotta upp en gång alldeles själv.

 

Riktigt sur blev hon, då det gick upp för henne att hon skulle få tillbringa sin karantän i den översnöade lekstugan.
– Jag vill in till min gungstol, klagade hon.
Men jag var mycket bestämd på den punkten:
– Nej, du måste vara i karantän, för vi vill inte ha covid-19 i det här huset och du kan vara smittad.
– Men jag är ju en ko, råmade Gertrud i högan sky.
– Än sen. Det finns inga garantier för att kor inte kan bli smittade. Du får nu bo i lekstugan på hö och vatten tills vi vet att du är frisk. Och därmed basta!
Nu fnyste Gertrud så röken stod ut genom näsborrarna, stampade med klövarna och vaggade hotfullt fram och tillbaka med sänkta horn.
– Jag ska ha wienerschnitzel och mos inget hö, vrålade hon.
– Absolut inte. Schnitzeln görs på kalvfilé och du är vegetarian. Så det så.
– Nej, det är jag inte alls. Du hittar bara på.
– Du vill väl inte ha galna kosjukan heller. Det får du om du äter kött, svarade jag och förklarade allt om idisslandet och Gertruds fyra magar. Till sist gav hon med sig. Men nu sitter hon i lekstugan och skrålar sorgliga visor. Hoppas att grannarna inte blir störda.
Det är inte lätt med kor, som är envisa som oxar.

Sen har ni väl inte missat de berömda vantarna? De som sågs i TV över hela världen? Härligt, säger jag bara. Bernies stickade vantar stal showen utan tvekan. Så fint med hantverk!

Nu önskar jag er alla ett riktigt skönt veckoslut!