På egen risk

Kära vänner, igår blev ni utan blogginlägg och det beror på att jag blev så ledsen att jag inte kunde skriva någonting vettigt. Inte för att jag nu vet om jag skriver något vettigt däremellan heller, men jag drabbades helt enkelt av skrivkramp.

Igår på förmiddagen fick vi personligen ta emot ett sorgebud, en familj, som förlorat sin son. Mamman ville berätta själv, så vi inte skulle höra om det ryktesvägen.

Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder och det oberoende av om barnet är litet som en knytnäve och aldrig fått en chans att ens starta sitt liv eller barnet redan är en, som i det här fallet, vuxen människa. Det är en sorg, som aldrig går om. Den finns där som ett mörker, i bästa fall det mörker som senare ger glädjen djup. Men först måste sorgen få ta den tid, den behöver.

Torsdagkväll drog jag på mej de ljusblå nitrilhandskarna och kände mej nästan som Vera Stanhope!
– Vad gör du, frågade äldsta sonen förskräckt då han steg in i köket.
– Bakar blåbärspaj, ser du väl och jag vill inte smitta ner nån. Den här får man äta på egen risk.
– Men vi är ju redan alla sjuka i det här huset, skrattade han.
– Ajjo, sa jag och undrade om jag nu fort borde dra av mej handskarna, men...

Jag bakade alltså den enklaste blåbärspaj jag nånsin kunde, mera mäktade jag inte med. Och jag bakade med det jag hade hemma, så det blev mera blåbär än gräddfilsblandning eftersom jag endast hade en burk av den varan i kylskåpet. Jag kunde kanske ha blandat i turkisk yoghurt? Men det gjorde jag nu inte. Mördegen tog jag färdig från frysen, för jag hade inte ork nog med eget degtrixande.

Igår fick jag sista pajbiten tillsammans med lite Jägermeister. Och det passade alldeles utmärkt till OS-invigningen i Paris. Den var alldeles, alldeles spektakulär, formidabel och underbar. Här hos oss gick det bra så länge bisin min var i grannbyn och kämpade med ett däck till en åkgräsklippare.
När han kom hem blev det ett evigt gnällande, han gillade inte danserna och han gillade inte den moderna musiken. Och så blev han otålig när båtarna gled fram på Seine. Enligt honom var nu det totalt onödigt. Till sist började han gnälla att jag måste i säng. Men jag var segare än en seg råtta. Hade jag sett så där många timmar på evenemanget så skulle jag baske mej också se till slut, se på och framförallt höra Celin Dion. Och hon var helt fantastisk i Hymn till kärleken. Såg bland kommentarerna på Yles sida att alla inte alls var förtjusta i invigningen, men strunt i de tråkmånsarna.

Önskar er en riktigt skön lördagskväll.