Gråtfärdig och uppgiven

Ber om ursäkt, för att ni blev utan blogginlägg igår. Har inte så mycket annat att skylla på än det varma vädret eller den sköna kvällen. Det kändes liksom inte lockande att sätta sig framför datorn och börja massera tangentbordet.

Låt mej nu få servera er lite diskbordsrealism. Mitt liv är inte alltid en dans på rosor om ni nu trodde det efter torsdagens inlägg. Nej, långt därifrån.

I fredags då jag kom hem från jobbet förklarade jag för morfar i huset hur galant min kollegas man ordnade så att hon fick åka till bilfirman och visa sin bil.
- Endera måste jag byta karl eller bil, deklarerade jag högljutt. Morfar i huset bara fnyste åt det där. Jag frågade i samma andetag om min Adam plåtlåda var i skick. Jag hade ju lämnat den hemma för att biljud skulle fixas.
- Jo, jag såg på den, svarade han.
Men inte fick jag reda på om han hade gjort någonting med bilen eller om det behövdes nya delar till den.

Tidigt på lördag förmiddag gav jag mej iväg österut till Årets nyländska by, Strömfors Bruk. Där ordnades stor byfest. Jag hade tankat full tank, solen sken och livet var härligt så där i största allmänhet. Väl framme träffade jag en massa trevliga människor och blev superglad över att min före detta chef från mitt förra yrkesliv kom och satte sig bredvid mej.

Vi lyssnade på Strömfors arbetar sångkör (Ruotsinpyhtään työväen mieslaulajat).

Det var Timo Noroviita som ledde kören. Här har han sällskap av konferencieren Päivi Storgård.

Veli-Matti Miettinen, ordförande för Ruotsinpyhtään Kymijokilaakson kylien kyläyhdistys (byaföreningen) och Hilkka Liponkoksi, ordförande för Vireä Strömfors ry (företagarföreningen), gläder sig åt utmärkelsen, som de fått motta av Markku Markkula, ordförande för Nylands landskapsstyrelse och landskapsdirektören Ossi Savolainen. (oj, det där blev en låååång mening!)

Staden marknadsförde sin mobilapp. Har ni laddat ner den redan?

Det var putsat, fejat och dekorerat.

På första parkett satt stadens ledning tillsammans med inbjudna gäster.


Och jag hade glädjen att få träffa Carlos och Diego...

... två supersköna alpacka hingstar. Carlos, den vita blev i april utsedd till Finlands finaste vita senior hingst. Det ni! Djuren kom ända från Björneborg, från alpackagården Wuthering Heights, Humiseva Harju. Så supersöta. Kanske jag skulle bli pensionär och ta hand om alpackor?

Med raska steg gick jag sedan iväg till min plåtlåda. Ringde den nästyngsta och sade att nu startar jag från Bruket. Det skulle jag nog inte ha sagt!

Jag vred om startnyckeln och ett fruktansvärt skrapljud hördes och ingenting hände. För säkerhets skull gjorde jag om det hela med samma klena resultat. Gråtfärdig ringde jag morfar i huset. Jag hade varken ork, tid eller lust för det här. Han bad mej lämna upp linjen och försöka starta på nytt. Jag gjorde så och inget hände.
- Klickar den, frågade han.
- Nej, svarade jag med tonlös stämma. Jag var alldeles uppgiven och hade inte långt till tårarna. Jag orkade inte ens gräla. 

Jag hade ju bönat och bett att han skulle se på bilen ända sedan jag första gången hörde det där konstiga skrapljudet när han startade min bil och körde iväg till grannbyn den 13.4. Jo, jo, fick jag till svar, men inget hände och ljudet eskalerade. Tålmodigt förklarade jag att jag är bilberoende. jag kan helt enkelt inte jobba eller åta mej tidningsuppdrag om jag inte har tillgång till bil.
Jo, jo var svaret jag fick. Morfar i huset var helt införstådd. Tre gånger hade han plåtlådan uppe på lyften i grannbyn. Men inget hände. Nånting muttrade han om en knakande upphängning och ett fjäder, som bör förnyas. Men inte ett jota sa han om startmotorn, som nu hade pajat totalt.

En halvtimme senare dök han upp i lånad bil. Han testade att starta bilen, men inget hände förstås. Sedan började han leta efter verktyg i min plåtlåda, men de var alla utrensade. Han hummade och mumlade under motorhuven. Till sist gick han fram till två scooterkillar och fick hjälp med att skuffa igång min plåtlåda. Jag körde hem den med andan i halsen. Tänk om den skulle stanna mitt i allt.

Starkt försenade kom vi sedan alla iväg till kalaset. Hett var det i bilen och jag försökte hålla mej i skinnet och inte börja råskälla. Det var inte lämpligt med tanke på att den nästyngsta med sambo satt i baksätet på sambons bil, som morfar i huset rattade.
Tack och lov för lilla M, som trots att hon var trött ändå var en lite solstråle. Och tack och lov för barnen, som också tog det lugnt. Själv var jag fortfarande alldeles uppgiven. Det finns liksom gränser för hur mycket jag orkar med och den gränsen kröp farligt nära nu.

På kvällen bakade jag mockarutor enligt önskemål från den nästyngsta. Sedan satt jag halvdöd och glodde på ESC ända till halvtvå på natten. Och i år bestämde jag mej än en gång för att nästa år hoppar jag över det här spektaklet. Jag slutar följa med och se på det. Hur tror ni att det kommer att gå sedan i maj år 2019?

Söndagsmorgonen grydde och jag kröp ur bädden vid halv tiotiden. Det var ju ändå morsdag, så då må en uppgiven gumma få sova lite längre.

På förmiddagen dök de två äldsta sönerna upp och snart också den nästyngsta med sambo.

Den nästyngsta bjöd på morsdagslunch bestående av klyftpotatis, grisfilé, kryddsmör, rökt lax och grönsallad. Gottigott! Tack för det.
Till efterrätt blev det förstås mockarutor, vad annat?
Tiden gick fort och sönerna styrde kosan hemåt. Själv parkerade jag mej i fåtöljen med stickningen i högsta hugg och försökte låta bli att tänka på min bil.

Utanför dammade bönderna på. Nu tror jag att dammet har lagt sig så att jag skulle kunna tvätta fönster... eller njaa, är det nu riktigt säkert?

Och apropå ESC ännu, gissa vilken sång som den nästäldsta gick omkring och gnolade på? Just precis Benjamins! Så nu har den fastnat i mina öron också!

Idag har jag varit iväg i lånad bil till Kapellet. Där är det riktigt mysigt.

Ett sådant här skåp skulle jag gärna vilja ha.

I farstun satt det en herreman...

... och en dam. Visst är hon söt?

Väl hemma igen, var det dags för lunch...

... en tallrik med naturell yoghurt, havrekli och blåbär samt en gurksmörgås. Hälsosamt och bra, inte sant?

Och min bil då? Jo, den står uppe på lyften igen. Den här gången är startmotorn bortskruvad. En ny måste köpas, men vem som skall göra det och när, det vet ingen, inte ens Inge. Men inte ska vi låta oss nedslås, så länge det finns garn...