Ädelstensmässan

Kära vänner, nu har ni fått vänta i två dagars tid på ett inlägg. Det beror på att i söndags var jag ute på vift och igår natt var jag iväg på akut telefonassistans. Från söndagens tripp har jag över 100 foton, så det har tagit lite tid att välja ut vilka jag vill visa här och vilka som får bli kvar i datorn.

I söndags, 7 juli, var jag alltså iväg med bisin min och E. Målet var Ylämaa och ädelstensmässan där. I Ylämaa finns världens vackraste spektroliter. Stället är väl värt ett besök också utan ädelstensmässan.

Vi startade österut halvtiotiden med beslut om många små pauser, ingen stress och inget skynda sig. Första stoppet gjorde vi i Fredrikshamn.

Vi hittade ett söndagsöppet café, Raatihuoneen kahvila (Rådhus café). Gamla räknemaskiner och skrivmaskiner i fönsternischerna. Gott kaffebröd, så gott att jag inte hann fota innan det var i magen!

Från Fredrikshamn fortsatte vi österut och hamnade på den gamla kungsvägen eller museivägen. Den längsta kvarvarande sträckningen i vårt avlånga land, över 35 kilometer. Den gick från Åbo till Viborg, egentligen startade den i Norge, men det är en helt annan historia.

Vacker vägsträckning och lugnt att köra på. Mycket skog och vacker natur. Efter många körda kilometer kom vi till ett stort ställe där det stod Kirppis på finska, alltså loppis.
– Ska vi fara dit, frågade bisin min lite försiktigt.
– Jo, förstås svarade E. Och dit kurvade vi in på gårdsplanen.

Vi befann oss i Pyterlahti.

Och här fanns allt och lite till.

Allting snyggt uppradat och rent. Behöver ni kaffekannor till er kokare, så här hittar ni garanterat en, som passar. Imponerande. En pensionär håller igång det hela. Här är det rum efter rum fullt med användbara saker. Stället har varit en folkakademi, som därefter fungerade som folkskola.

Ute på gården träffade jag Martta! En spännande figur. Hon var iklädd Porin Ässäts spelskjorta.
– Det är för att reta vår före detta NHL-spelare, sa Lasse, som körde omkring med Martta.

Loppismannen kallade Lasse för kylähullu, alltså byfåne. Men han gjorde det med vänlighet i rösten. Lasse och hans fru, alltså inte Martta, bor i Helsingfors, men tillbringar alltid somrarna här i Virolahti. Byborna byggde en kiosk åt Lasse, så att han skulle ha nånting att göra. Det om något är ett bevis på byasammanhållning och stor vänlighet. Vi hann aldrig till kiosken, men kanske nästa gång.

Tänk så härligt att kunna och få vara dig själv ute på landet och att trots det bli accepterad med vänlighet och ömhet. Att få göra det du själv blir glad av och samtidigt för dem du möter ge ett leende på läpparna. Vilken lycka!
Martta och Lasse var nog en av höjdpunkterna på vår resa! 💗 

Gårdsplanen där på loppiset är stor, välhållen och full av fina installationer, bland annat en vacker vit träbro och en påfågel samt planteringar.

Jag fyndade en klänning åt Lillan och en filt åt våra katter. Jag skulle ha fått allting för 3 €, men bisin min tyckte så synd om den fattiga pensionären med en månadsinkomst på 800 €, att bisin min gav en hel femma för mina fynd. Det fanns hur mycket som helst att köpa, men i vår ålder behöver man inte mera grejor.
Bisin min fyndade ett par inhemska skor, lite maskiner och ett par helt underbara tofflor. Precis vad han behövde alltså! Och han var nöjd över att han fick pruta, för sånt gillar han. Bra förstås om båda parter är nöjda med priset.

Loppismannen hade förresten kuskat på däck och kände till företagaren här i grannbyn, den äldre alltså. Världen är liten!

Om ni inte vet vad ni ska göra en lite småtrist sommardag, så åk gärna hit till det här loppiset. Jag hittade det tyvärr inte på nätet, men följ museivägen mot Virolahti/Vaalimaa när ni kommer ut från Fredrikshamn och kör ca 20 kilometer. Till vänster i en backe ser ni ett gammalt skolhuskomplex och ute vid vägen en skylt där det står Kirppis. Då vet ni att ni kommit rätt. Lite längre fram finns ett annat loppis, men det besökte vi inte och kommer ni dit, då har ni kört för långt.

Där på gården finns också ett ljusblått egnahemshus, men ni kan inte missa loppiset där i gamla skolbyggnaden. I egnahemshuset bor loppismannen med sin hustru.

Hoppas att ni också får träffa Martta och Lasse. Om de inte kommer till loppiset, så kan ni besöka Lasses kiosk och be att få träffa Martta.

Ja, och än en gång är jag glatt förvånad över de här icke-kommersiella pärlorna, som finns utmed småvägarna här i vårt avlånga land. Det finns så mycket att se och uppleva att sommaren inte räcker till. Inte ens som pensionär hinner man överallt.

Från loppiset satte vi kurs mot Ylämaa. Bisin min och undertecknad mindes när det var långtradarrally över till vår östra granne. Bilarna stod parkerade längs med vägen till tullstationen i Vaalimaa, kilometer efter kilometer. De stackars chaufförerna hamnade och vänta flera timmar ibland till och med dygn, för att få komma igenom tullen. De uträttade sina behov där vid sidan av vägen till ortsbornas stora förtret.

Redan då var vår östra granne högst opålitlig och ändrade tullbestämmelserna från den ena dagen till den andra.

Och jo, vi var iväg och såg på eländet tillsammans med L och H, också den gången på väg till Ylämaa.

I söndags var det desto lugnare på vägen mot östra riksgränsen och bra så. Men mycket övergivna affärskomplex, affärer som först drabbades av coronan och sen av den östliga diktatorns förehavanden. Många människor, som förlorat sitt levebröd på gott och på ont. De senaste åren har alla förändringar skett så snabbt att ingen riktigt hunnit med i svängarna. Ingen såg kriget komma och därför var det svårt att förutse att turistströmmen från öst skulle få ett så abrupt och omedelbart slut.

Hur som helst, i söndags var vi nära östra riksgränsen.

I Ylämaa åt vi en sen lunch här i Korupirtti. Buffén bestod av karelsk stek, ja,ja, vi var ju i Södra Karelen nu, Kiev höna, stekt potatis och kokt dito, ris och morotsbiffar. Förstås salladsbord, bröd smör och dricka. Det var full ruljangs där på matstället.
Om den ordinarie stenaffären är stängd då man kommer till Ylämaa, så finns här i Korupirtti ett litet urval av både stenar och smycken.

Här hördes historiens vingslag, för det var första gången jag fick pensionärsrabatt på en inträdesbiljett. Tjohoo!

Och det roliga var att de började prata svenska med oss där vid biljettförsäljningen när de hörde vad vi pratade sinsemellan!

Stenar, stenar och stenar igen, så långt ögat nådde, från det ena försäljningsståndet till det andra. Man fick också besöka ett stenbrott och följa med hur spektroliten bryts, men vi hoppade inte på den bussen. Det får också bli till nästa gång. I söndags var vädret så pass dåligt att det inte var tal om att göra så mycket extra. Plötsligt kom det en häftig regnskur och man blev dyblöt. Jag köpte ingen sten åt mej, men det gjorde bisin min...

Han köpte ett halsband med en rosa thulit sten från Norge. Den köpte bisin min från Swedish Blue, som var första gången med på Ädelstensmässan. Jag var i ärlighetens namn lite skeptisk då bisin min drog iväg med mej dit till deras försäljningsstånd. Jag vill ju inte ha blåa stenar. Han fick syn på det här rosa smycket och sa direkt att det är det jag ska ha. Bisin min blev riktigt glad över att han dessutom fick pruta hela 10 €! Som sagt, han gillar att pruta. Trevligast av allt var ändå att den svenska damens mamma var hemma från Finland och hade haft sommarställe i Lovisa, Så juveldamen hade firat sina barndoms somrar här i nejden. Tänk så liten världen ändå är!

Just den här rosafärgade stenen är ett alldeles nytt fynd i Norge, som upptäcktes när de skulle bygga en tunnel. Tur för mej, inte sant?
Och glada blev både norrmannen och svenskan över att få tala svenska.

Bisin min och undertecknad åt var sin våffla med sylt från Ylämaan Martats stånd. Bra att understöda såna föreningar då man har möjlighet. Bisin min köpte ännu var sin grej åt flickorna i västra grannstaden. Det finns en viss risk att deras mamma får spader, men moffen gör precis som han vill.

När vi lämnade området frågade damen i biljettståndet vänligt om vi hade hittat nånting. Glatt visade jag mitt smycke, som jag genast tagit på mej.

– Oj, så fint, det där passar dig perfekt, sa damen. Och jag var riktigt rörd över hennes ord, men allra mest över att bisin min överhuvudtaget brydde sig om att köpa nånting åt mej.

Från Ylämaa raka spåret till Villmanstrand. Där körde vi igenom Viipurin portti, alltså Porten till Viborg, som nåddes enbart via land. Här om någonsin hörs historiens vingslag. Villmanstrand brändes ner till grunden 1741, som avslutning på ryska hattarnas krig. 

Det finns inte mycket kvar från svenska tiden. Sjuttons svenskar, som inte kunde behålla Finland!

Vi stannade vid Majurska Café. Majurska huset är riktigt spännande och innehållsrikt.

Det var riktigt, riktigt svårt att välja bland alla godsaker här. I vitrinen fanns dessutom pajer och ännu mera bakverk.

Jag valde Pavlova med citrus och passionsfrukt. Supergott. Extra plus för det bryggda teet. Inget vattenblask och doppepåse här inte!
Vem var Pavlova då? Jo, en rysk ballerina, som fick en tårta/dessert uppkallad efter sig.

Det finns många spännande rum där i caféet och alla är inredda med gammaldags möbler och här dessutom en virkad löpare och fina gardiner av gamla lakan med spets. Trivsamt!

I Majurskahuset finns också Tyyki, en hantverksaffär.

I rum efter rum finns det ena vackrare än det andra. Här till vänster Ivana of Helsinki. Men det är inget för en fattig pensionär. Jag vill åtminstone inte betala 250 € för en liten väska.

Däremot köpte jag nästan, men bara nästan, alkoholfritt bubbel med bland annat rabarber och jordgubbar som ingrediens. Men bäst att hålla sig till lonkero och gin, så jag vet vad jag dricker! Nå, för det mesta dricker jag vatten och bäst så.

Och ifall ni funderar, det lönar sig att sticka, de här små sockorna kostade 20 € paret. Nu gäller det att dra fram garn och stickor!

Från Tyyki kom jag hem med det här:

Vitklöverschampo och liljekonvaljstvål gjord på rypsolja...

... en påse, som jag inte alls vet om jag behöver, men ändå ville ha och ni inser ju varför!

Och förstås måste jag ju bara köpa den här kökshandduken, fattas bara annat, för äntligen, äntligen en produkt av Virkkukoukkunen. Jag blir så glad av den här designen. Dessvärre är de här kläderna över min budget. Men i söndags hade jag sådan tur att jag hittade en tunika i min storlek och nedsatt med 50%, så jag slog till utan att tveka.
Den här handduken gav jag bort igår, för jag ville glädja min väninna, det är underbart att hon finns, precis så som det står på handduken.

Och förstås måste jag ju bara ha den här nyckelringen. Att översätta den här texten direkt rakt av är lite svårt för vaiheessa är ett uttryck vi använder här i vårt hushåll på klingande finlandssvenska. Men ungefär så här skulle det låta: "Projekten kan vara ofärdiga, men för övrigt är allting under kontroll".

Bisin min påstod att jag blev medvetslös där i affären och E hade endast ett ord för det där stället: "Ihana", alltså underbart. Det håller jag helt med om, underbart, men farligt, farligt. Gällde att hålla fast plånboken och inte vifta med ett endaste ett kort!

I närheten av Majurskan finns ortodoxa kyrkan...

... och gamla kaserner...

... samt stadens konstmuseum. Tyvärr regnade det, så det blev inte av att vandra på de här kullerstensgatorna.

Befästningarna har rustats upp. Tänk, det finns fästningar i Fredrikshamn, i Kotka/Karhula och i vår lilla stad. Här finns till och med en sjöfästning på Svartholm.

Från Villmanstrand fortsatte färden på "gamla vägen" mot Kouvola. Vi skulle ju hem också. I Luumäki stannade vi för att se på Kotkaniemi.
– Jag har alltid kört här förbi, för jag har trott att det är så långt från vägen, konstaterade bisin min då vi insåg att Svinhufvuds hemmuseum endast låg ett stenkast från vägen.

Strandbastun, den kan man hyra för 20 €/person.

En fantastiskt vacker plats. Jag förstår bra att presidentparet alltid längtade tillbaka hit. Eftersom klockan redan var mycket då vi var här, hade museet hunnit stänga, så vi fick nöja oss med att vandra i trädgården. Om man skulle översätta Kotkaniemi skulle det på svenska bli Örnudden. Några örnar såg vi inte till, men nog...

Konstutställning med djur som tema i skogen...

... en jubileumsgran planterad 2017, då Finland firade sina 100 år som självständigt land.

När vi kom till museet möttes vi av ett gäng människor, glada och pratsamma. "Välkomna på sommarteater", sa de och ville ha stor synlighet på sociala medier. Så här kommer mitt lilla bidrag. "Från mammas pojke till landsfader" heter stycket, som spelas så att också publiken måste röra på sig. det handlar förstås om Svinhufvud. Premiär är det onsdag 24 juli klockan 17. 

Skulle det inte vara så långt borta hemifrån, så skulle jag utan tvekan delta i handarbetseftermiddagarna där på Kotkaniemi. Men 128 kilometer och körning ungefär en och en halv timme är lite väl mycket.

Vi lämnade presidentparets museala hem funderande på vad månne frun hette. Ingen aning, förrän E googlade och fick fram Ellen. Då slog jag mej för pappan och kände mej, som en idiot, självklart var det Ellen. Fortfarande står ju Ellen Svinhufvudtårta på festbordet då presidenten firar självständigheten med pompa och ståt. Ja, alltså det tror jag åtminstone. Förändringar kan ha skett sedan jag senast följde med hälsningsspektaklet.

Hem kom vi med ett stopp för kvällste och macka i ABC i Utti. Då var klockan redan så mycket att alla trevliga små caféer hade stängt och vi var tvungna att ta till de där tråkiga ställena med vattenblasktepåsar och inplastade smörgåsar. Och inte för att jag vill verka alltför gnällig, men varför i fridens namn kan de inte ha rågbrödsmörgåsar utan ägg? Jag vill inte ha ägg, men gärna mörkt bröd, tack!

Det var en riktigt trevlig söndagsutflykt i bra sällskap. Igen skulle det finns mycket mer att se längs vägen, men vi pensionärer orkar inte med hur mycket som helst på en dag!

Tack för att du orkat läsa så här långt. Hoppas att du lärt dig en del om Finlands geografi och historia. Ja, och framförallt får lust och inspiration att bege dig iväg ut på egna små sommaräventyr.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!