Lyckodagen

Igår var jag alltså iväg på Lyckodagen. Först var det jobb ända till kl 15, sedan en hastig smörgås, klä sig i "huvudstadskläder" och så iväg till mötesplatsen för busspåstigningen. Vi fick åka lilla Mercabussen och hade en jättetrevlig chaffis, som tog alla i hand och önskade välkommen ombord.

Vi anlände tryggt och bra till huvudstaden trots både snö och regnskurar på vägen. Det var dags för den efterlängtade middagen på Tony's Deli. Alla var hungriga och förväntansfulla. Här skulle ätas italienskt och det med andakt. Vi väntade, väntade och väntade. Det gick 30 minuter, som enligt Gordon Ramsay är maxtid för vad restauranggäster skall behöva vänta. Klockan gick, 45 minuter och inte ens en förrätt i sikte. Vinlistan kom nog snabbt till bordet, liksom de två vinglas, som beställdes. Men sedan var det stopp. Vi frågade av servitrisen:
- När får vi vår mat?
- De håller på i köket, svarade hon.
Missnöjet pyrde vid vårt bord med 14 hungriga matgäster. En timme senare hade vi fått focacciabröd på bordet och några fyllda vattenflaskor till. De som hade meddelat om glutenintolerans kunde bara låta snålvattnet rinna och se på hur vi andra åt bröd för att lugna kurrande magar. Sent omsider fick de eget bröd och smör.

Små grupper på typ fyra personer, som anlänt till restaurangen efter oss, fick nog mat, men inte vi. Vad var det för fel på oss? Vi var ju städiga och uppförde oss riktigt väl? Vi talade både svenska och finska. Vi var inte högljudda och absolut inte överförfriskade. Hade det hänt nånting i köket? En kock, som hade insjuknat akut? Eller var det en hämnd för att endast två av fjorton beställde vin? Visserligen ska man ju umgås och ha trevligt när man är ute och äter, men nu började diskussionen gå på tomvarv för det enda vi kunde tänka på var risken att vi skulle bli utan mat och inte hinna med efterrätten innan vi skulle iväg till Alexandersteatern 300 meter längre bort.

Vi hade faktiskt bokat bord i god tid, lämnat in listan på vad alla ville äta redan på måndagen och ännu dubbelkollat på torsdagen. Vad var det, som kunde vara så svårt?

Sent omsider kom så vår mat efter att vi hade väntat på den i över en timmes tid. Då var vi redan folkilskna och de mest försigkomna bland kollegiet skickade iväg arga kommentarer på Facebook. Själv nöjde jag mej med en stillsammare protest.
Jag fotade inte matportionen utan istället taket! Haaa! Där fick dom sig allt!

Jag åt varmrökt ren med picklade kantareller och bandspaghetti (ja, ja den där pastan hade nog nåt fint namn på italienska, men den både smakade och såg ut som bandspaghetti så det så!) och till efterrätt mandelkaka med rostad vit chokladmousse. Mums! Gissa vad jag förresten fick till mat idag? Jo, rester från torsdagens spaghetti och köttfärsröra! Alltså tre dagar i rad pasta. Imorgon måste det nog bli korv och mos, inte sant?

Vi rusade iväg till Alexandersteatern. Det var nära att vi skulle ha drabbats av blodstörtning. Det är inte bra att rusa så där direkt från matbordet. Men vi hann! Förväntansfullt bänkade vi oss på balkongen och väntade att Revolution-showen med FORK skulle börja.

I raden närmast framför oss satt en hel drös med finlandssvenskar, som verkade komma från Åboland eftersom jag i något skede uppfattade ordet Västanfjärd. Dom finns inte med på fotot, ifall ni undrar.
I pausen hade vi ett färdigt dukat bord med kaffe/te och små mockabitar. Omtänksamt att ordna det så för vår grupp. skulle inte ha varit trevligt att stå i kön för att få nånting att dricka.

Och FORK då? Jo, helt, helt fantastiska. Tänk att vi har sådana inhemska förmågor. Det här säger jag nu inte enbart för att Mia Hafrén är hemma från Lovisa. Nej, utan för att det är sant. De sjunger a capella, men låter som en hel orkester. Deras ljudmixare, Gregory Maisse, gör så att medlemmarnas ljud ibland låter som trummor och ibland som en häftig elektrisk rockelgitarr. Mellan sångerna skojar medlemmarna och det är en hel del tal om politik. Så nämns till exempel Kilpailukykysopimus, Kiky, ett avtal där vi arbetstagare skall jobba 24 h mera på ett år utan att få lön för det. Gruppen FORK har löst det på sitt eget sätt. Varje torsdag jobbar de extra 1½ timme. De håller Champagnetorsdag. Det blir många extra timmar i året! :)

FORK hade publiken med sig ända från början. De sjöng de flesta sånger på engelska och talade på samma språk. De blandade in finska ord där det passade. Det finns till exempel inget engelskt ord för kiky. Sångerna var en blandning av fina känslosamma såsom bland annat The Power of Love, där Anna Asunta verkligen glänste. De drog också Rammsteins Du Hast och lät betydligt bättre än originalet. Ljussättningen fungerade perfekt, liksom bakgrundsbilderna som snurrade på. De uppförde också bland annat Genesis' Land of Confusion och Pink Floyds Comfortably Numb, som var inledningsnummer. När de rev loss i 1980-tals klassikern We're Not Gonna Take It av Twisted Sisters gungade det loss i hela salen.

FORK, som förutom Hafrén och Asunta består av Jonte Ramsten och Kasper Ramström, har röstresurser, som de utnyttjar till max. De sjunger och samverkar på ett bra sätt och de levererar. Så om du har chansen att se dem uppträda i Helsingfors, Åbo, Lahtis eller Tammerfors, ta den. Missa dem inte. I sommar åker de iväg till Frankrike på en festival. Det är utan tvekan världsartist-status på FORK. Sång och musik är universal och den berör.

Tack till arbetsgivaren i grannstaden, som bjöd på Lyckodagen. En fin upplevelse. Skamligt nog tror jag att jag inte skulle ha tagit mej till Alexandersteatern på egen hand. Det stora årliga kulturevenemanget i huvudstaden är nu då över för min del. Skönt! Härefter tror jag att jag håller mej mera på lokalnivå.

Och nu, nu tror jag att jag skall bita ihop och försöka få ordning på socka nummer två i väntan på de utlovade varma smörgåsarna, som skall serveras till kvällsbit här i huset. Hoppas det löftet håller.

#blogg100_2017_25