Igår var det dags för ett litet laboratoriebesök för min del. Nästa vecka ska jag iväg och träffa hälsosystern och hon vill förstås ha bevis på hur jag mår. Mitt eget vittnesmål väger lätt i jämförelse med diverse provsvar.
Jag sov gott hela natten, trots att jag skulle iväg och stickas. Jag sov till och med så gott att jag liksom "försov" mej. Men ack vad det var skönt att stiga upp först klockan 9.30 efter en skön natt. Inte ofta, som jag hinner njuta av en sovmorgon, så jag var ju tvungen att ta ut allt av den.
Jag var i stan strax efter klockan 10 och det var riktigt lugnt på laboratoriet. Så 10-tiden verkar vara den optimala tiden om man inte vill sitta och köa jättelänge. Knappa 10 minuter senare visades mitt könummer på ljustavlan och jag traskade iväg till rätt rum. Då hade jag hunnit rådda med ett varv på mitt nuvarande sockprojekt. Till all lycka upptäckte jag det genast, så jag stoppade stickningen tillbaks i min rymliga handväska och nu måste jag småningom ta itu med att sticka bakåt.
Jag placerade mej i laboratoriestolen och sträckte villigt fram vänstra armen. Personen som hade hand om stickandet, alltså inte avigt och rätt nu utan med vass nål, kände och funderade och trodde att hon kommit på en djupt liggande åder, som verkade lovande. Hon putsade noggrant och stack in nålen och inte en droppe blod syntes.
- Men vart tog den ådern vägen, frågade hon förundrat och blev smått ifrån sig.
- Gör det ont?
- Nej, intygade jag.
- Förlåt nu, men jag måste nog dra ut nålen nu och sticka på nytt.
- Det är okej. Det gör inget, tröstade jag för hon bad flera gånger om ursäkt. I roskis med den nålen, nytt sökande efter åder, ny putsning och nytt stick, som lyckades den här gången. Och faktiskt utan att göra ont. Tre rör med blod tappade hon. Vad jag kunde se så såg det ganska mörkt ut och det borde ju betyda att hemoglobinet är okej, inte sant?
Sen gav hon mej en burk med gult lock och lotsade mej till toaletten. Hon förklarade ingående hur jag skulle göra och jag stängde dörren och låste om mej. Förberedde mej enligt alla konstens regler med handtvätt och sånt precis som det stod på planschen att man skall göra vid provtagning.
Jag tog burken i ena handen och tänkte att nåja, nu är det då bara att kissa. Jag väntade, hörde inget, kände inget. Burken var kruttorr.
Nytt försök, den här gången försökte jag slappna av och tänka på trevliga saker och så borde det ju rinna till av sig själv, men... burken var fortfarande kruttorr.
Nu tog jag i lite och försökte pressa fram några droppar av den begärda gula vätskan, men... burken var kruttorr.
Nu var goda råd dyra, jag klämde i riktigt ordentligt, skakade och hoppade lite, men burken var fortfarande kruttorr och nu började mina tankar flaxa omkring. Om ens blåsa är tom, är det då så bra att tvinga ut de sista dropparna?
Jag drog ett djupt andetag och tog i allt vad tygen höll så små svettpärlor trängde fram i pannan, men... burken var fortfarande torr.
Dags att pröva den första strategin en gång till, slappna av alla muskler och låta det rinna till. Haaa... burken fortfarande kruttorr. Det här kan ju inte vara sant? Så här har det aldrig varit tidigare för mej. Borde jag gå ut och begära en mugg och så bälga i mej en massa vatten?
Mamma hjääälp, vad ska jag göra?
Nu hade det redan gått 17 minuter och min mage protesterade högljutt. Den hade tröttnat på sin 14 timmars fasta och ville ha en stadig brunch. Så samtidigt, som jag försökte lugna magen med positiva budskap om läckra smörgåsar, så försökte jag också prata riktigt snällt med njurarna att de skulle släppa sin vätska och det omedelbums. Tyvärr drog jag det kortare strået. Ingen av kroppsdelarna ville lyssna på mej.
Skamset gav jag upp, spolade för säkerhets skull och tvättade händerna. Öppnade tveksamt dörren och sa:
- Det går inte nu.
Till all tur möttes jag av förståelse, ingen otålighet eller hånfulla leenden. Den kruttorra burken var kontaminerad, så den hamnade i avfallet. Jag fick en ny burk med ett rör, som skulle lämnas in senare samma dag.
- Blir det besvärligt nu för dej, frågade hon som stack mej, bekymrat.
- Nej, det går bra. Jag ska ändå tillbaka på jobb, så...
Det var riktigt skönt att komma hem och få mat i sig. Men när jag skulle kissa i burken var det inte alls enkelt och självklart. Det var som om njurarna satt sig totalt på bakhasorna. Jag försökte med lock och pock:
- Ge er nu, det behövs bara lite, pyttelite...
Med tålamod så gick det till sist och jag hann lämna in röret med den dyrbara vätskan på laboratoriet innan jag körde iväg till jobbet.
Nu hoppas jag att det inte hittas något farligt i någondera vätska. Man kan ju aldrig veta...
För att trösta mej lite grann, så inledde jag äggsäsongen igår med att köpa ett Mignonägg.
#blogg100_2017_23
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar