Tidigt kalas

Kära nån, i morse har jag minsann fått höra. Dubbelmorfar har gått an om fotbollsmatchen mellan Finland och Danmark, som gick av stapeln igår.
– Danmark hade 12 man på plan, gormade dubbelmorfar.
– Hur är det med Eriksen?
– Den där engelska domaren ville att danskarna skulle vinna.
– Vet man något om Eriksens tillstånd redan?
– Han dömde helt fel en straff, danskarna kastade ju omkull sig med god flit.
– Är det alltså int fair play?
– Nå, nej, dom slog Pukki i ansiktet hela tiden utan att få något straff.
– Usch, varför ska det alltid vara våld i dom där lagsporterna. Sku dom nu int kunna vara ordentliga en endaste gång? Inget våld eller slagsmål, suckade jag minst sagt trött på alltihopa innan det ens hunnit börja riktigt på riktigt.
– Nå, du förstår dej int på vare sig ishockey eller fotboll.
– Men vem vann då?
– Nå, Finland förstås. Dom sköt en gång mot mål och där satt den.
– Men så bra då! Varför sa du int det meddetsamma?
Håhåjaaa, fotbollsdiskussion genast på morgonen då man knappt fått upp ögonen, är inte särskilt upplyftande. Inte särskilt intressant heller för den delen. Det finns viktigare saker i livet än fotboll och det fick ju spelarna en smärtsam påminnelse om igår då Christian Eriksen segnade ner på fotbollsplanen.

Igår var vi iväg till västra grannstaden på kalas. Det började redan klockan 10, vilket dubbelmorfar tyckte att var på tok för tidigt. Men M skulle inte ha kunnat vänta ända till eftermiddagen. Och när hon för femtioelfte gången skulle ha frågat: "När kommer dom riktigt", så skulle modern kanske ha fått ett litet nervsammanbrott!

Kalas är roligt och det här var extra roligt, nästan som på julafton.

Halva fredagsnatten paketerade jag in gåvorna. I konfektasken ligger Barbiekläder enskilt inslagna i prassligt papper. Mycket att packa upp!

Dom här sydda plaggen hittade jag i stan. Det var mycket att slå in, ska jag säga.

Hur jag nu än sökte, så hittade jag ingen levande ponny med ett horn i huvudet, som stod högst upp på önskelistan, så det blev lite små enhörningsgrejer istället.

För ser ni, enhörningar är det som gäller just nu.

Och då är förstås födelsedagstårtan också en enhörning!

Och det bjöds på riktigt god skinktårta. Tack och mums!

M var riktigt till sig och kom springande till mej och frågade om det ännu fanns ett paket till henne i kassen. M:s mamma å sin sida tyckte att vi var tokiga, som skämmer bort barnbarnen. Men det är ju just det som morföräldrar ska göra, inte sant?

Väl här hemma på eftermiddagen, så hade jag just satt mej ner med Allers A-korsordet i högsta hugg, då min fantastiska PT dök upp med en lite småmysko plastlåda. 

Att han orkar med mej, som är gnällig som en småbarnsunge i värsta trotsåldern, är ett under.
– Nej jag orkar inte. Nej jag kan inte. Nej, det där är för svårt. Får jag sitta ner nu? 
Sådär håller jag på medan han uppmuntrar och tala med lugn stämma.
– Det går nog bra. Lite till nu bara. Nu är det snart förbi.
Och rätt har han ju och jag är evigt tacksam för att han ställer upp. Det skulle nog bli platt fall och pannkaka annars.

Från sin plastlåda trollade minstingen, alias min PT, fram sin vattenkokare, olika teer och en tekanna med sil. Han hade varit till Skafferi på hemvägen från kalaset och så bryggde han underbart gott te. Det var riktigt skönt att varva ner med varsin mugg te.

– Vad är det som luktar, frågade han långt senare vid matbordet då vi väntade på att maten skulle bli klar. Jag sniffade i luften, men tyckte inte att det luktade någonting särskilt.
I morse när jag satt och åt frukost kom jag på vad som kittlat i minstingens näsa.

Det var de här midsommarrosorna, som dubbelmorfar plockat åt mej. Men de luktar? Nej, de doftar ljuvligt.

Idag har det varit perfekt väder för datorhäng och jag hade tänkt få allting färdigt, men inte går det att sitta stilla här hur länge som helst.
Nu skulle jag vilja sticka, men det projekt jag vill ha färdigt saknar mönstret! Jag skulle förstås kunna skriva ut ett nytt från nätet, men då vet jag inte mått eller varv och jag vill verkligen ha två likadana då det ska vara ett par. Så frågan är var jag har förlagt det viktiga mönstret. Tänk om jag måste städa upp lite i hobbyrummet! Huuu!

I min desperata mönsterjakt här på förmiddagen, så hittade jag ett av mina kursintyg, som jag saknade förra månaden, då jag skulle lämna in min jobbansökan för att få bli kvar i min nuvarande befattning. Nåja, nu är intyget insatt i rätt mapp. Återstår att jaga det borttappade mönstret. Och vad är det jag har sagt om det där med projektväskor? Jo, lämna alltid allting i rätt projektväska, så kan du fortsätta med det som blev halvfärdigt. Men se nu har jag då inte gjort så, som jag borde ha gjort. Suck! Av dumt huvud får någon alltid lida.

Önskar er alla en riktigt bra ny vecka!