I kväll när jag drack kvällste lyssnade jag (i smyg) på bisin mins telefonkonversation med hans lillasyster. Jag var mer eller mindre tvungen, för de talade om mej! Och vet ni, igen var det samma visa, som enligt mej börjar bli rätt tjatig nu: "Nä, nä, int kan hon sluta. Hon hittar no på någa, inga blir hon pensionär" Höh, klart jag blir pensionär och jag behöver inte alls hitta på nånting! Om det regnar kan jag sitta inomhus i gungstolen och om det är varmt och fint väder, så kan jag sitta ute på terrassen. Det är nu ingen som helst konst. Och vad jag gör; stickar, virkar, läser, löser korsord, leker med barnbarnen, ser på TV, spelar mahjong... ja, det finns alltså massor av annat än arbete här i livet. Och dessvärre kvarstår en del måsten, ni vet, tvätt, städning, matlagning, allt sånt som jag är urusel på.
När telefonsamtalet var slut, grälade jag lite på bisin min och förklarade att jag tänker vara ledig och leva pensionärsliv, ingenting annat.
– Jag vet nog hur det blir, nån ringer till dej och så är du i full gång igen.
Till det där fnyste jag så ljudligt att kvällsteet höll på att dränka matbordet.
Och nu mina vänner, nu den fula sanningen med en omanipulerad bild av verkligheten:
De här är alltså dammet, som förföljer mej. Varje dag likadant, jag sopar eller dammsuger. Det är borta en stund, men så fort jag vänder ryggen till är dammet tillbaka. Inte alls kul.
- Ingen väckarklocka på morgonen!
- Ingen is på bilfönstret!
- Hittade idag, liksom också igår, parkeringsplats utanför min arbetsplats i västra grannstaden. Tjohoo!
- Har klarat av veckans andra kvällsjobb!
- Hann sticka några varv, trots jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar