I morse vaknade vi i Finland till ett guldskimmer. Herrlandslaget i ishockey, Lejonen, tog ett historiskt OS-guld. Stort grattis till dem även om jag inte är en värst stor anhängare av den där livsfarliga sporten. Det borde göras en ordentlig statistik på hur många av spelarna, som slutar med hjärnskador.
Stackars Kerttu Niskanen, som gjorde en ypperlig insats i skidspåret och fick brons. Hon hamnar liksom i skymundan nu.
För att inte förstöra guldstämningen är det bäst att jag låter bli att kommentera hela OS-spektaklet, som allra mest verkar styras av pengar. Varför skulle man annars lägga tävlingen i en diktaturstat med näst intill omänskliga förhållanden för utomhustävlingar?
– Ska vi göra nånting roligt på sportlovet, frågade jag av dubbelmorfar idag.
– Du gör ju redan det du tycker är roligt. Du stickar ju.
– Ja, men jag menade nu int så, utan ska vi liksom fara iväg nånstans?
– Jag kan int komma nånstans, för jag har inget sportlov. Jag är ju en hårt arbetande pensionär. Dessutom måst du städa.
Suck och dubbelsuck! Jo, ja, jag måste väl det, men först på listan står nog sticka! Det måste jag väl få göra åtminstone en dag av lovet? Och jo, förstås också sporta. Det måste kanske ske inomhus ifall det är halt och farligt ute.
Idag har vi i alla fall haft trevligt på kalas i grannbyn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar