Årets tredje bok

Halva dagen har igen försvunnit i ett huj, men jag har två maskiner igång; diskmaskinen och tvättmaskinen. Alltid något! Och så har jag hunnit sticka tre varv på det röda sockbörjandet. Och där är jag redan inne på den andra sockan, så det tar sig sakta men säkert. Ute är det trist väder med snö och vind som går genom märg och ben. Brrr!

Natten här i vårt hus var orolig. Dels höll Tufsen på och jama hjärtskärande. Han var missnöjd med den serverade kattmaten och dels var dubbelmorfar uppe och tassade och försökte trösta katten. Vid femtiden hördes ett väldans brak och jag vaknade med hjärtat i halsgropen. Jag blev alldeles stel av skräck och försökte lyssna om det var inbrott eller annat ofog på gång. Men det var svårt då pulsen bultade hårt i öronen, så på darrande ben blev jag tvungen att kravla ur sängen och kolla läget. Det var dubbelmorfar, som hade slagit foten i träkärran, som vi har för barnbarnen. Dubbelmorfar höll på att snubbla över Lurvinge, som låg helt lugnt och sov. I mörkret är ju alla katter grå, inte sant?
Sen steg han fel och stötte foten i kärran med ett öronbedövande brak. Stackaren!
Hur som helst, det var svårt för mej att få tag på sömnen igen och när det äntligen lyckades efter sjuttioelva vridningar, så sov jag ända till halv tio. Dit for mycket sticktid till spillo!

Sent igår på eftermiddagen fick vi mr J på kaffe. Han skrämde också nästan slag på mej med sin fråga:
– När ska Inges bil besiktas?
Höh, tänk om jag kör omkring i obesiktigad bil! Och jag som ska till Nickby i måndag. Tänk om polisen tar mej! Om de tar bort registerskyltarna och där står jag sen och kommer ingen vart. Jag blev redan lite kallsvettig.
Mr J och dubbelmorfar försökte minnas hur det var i höstas. Jo, dubbelmorfar hade bytt bromsskivor, några andra delar och rättat till nånting med ratten och... Men hade han besiktat bilen? Osäkert, mycket osäkert. Han besiktade så många andra bilar att det var omöjligt för honom att komma ihåg varenda en. Till sist var också dubbelmorfar så orolig att han var tvungen att leta reda på registerutdraget och...

... skönt, vi kunde andas ut. Min bil ska besiktas först i sommar. Huh, där fick vi en rejäl skrämselhicka. Härefter får nog dubbelmorfar fylla i en exceltabell för varje bil, så han vet vad han har reparerat och när de ska besiktigas.

Idag på förmiddagen när jag fyllde i diskmaskinen tappade jag en kniv på golvet. I samma ögonblick knackade det på dörren och jag fick smått skrämselhicka. Huuu! Till all tur var det dubbelmorfar, som återvände från grannbyn efter ett kort besök. Men fy att skrämmas så genom att knacka på dörren istället för att stiga in direkt!

Tänk, igår kväll var jag helt överens med svenska folket. Jag skulle också ha röstat på Änglavakt om det varit i min makt! Han gick hem i stugorna, för i alla ålderskategorier fick han 12 poäng. Yess! Men stackars karl, alldeles barfota. Borde vi nu sticka sockor och skicka åt honom före mellofinalen? Ska det vara sockor med noter, alltså festivalsockor eller med Muminfigurer? Vad tror ni han skulle bli gladast av att få? Och är det nån av er som är bra på mönsterstickning, sätt snälla igång nu, annars hinner ni inte. Jag drar mej frivilligt ur, för min mönsterstickning tål nog inte riktigt att visas upp i tv-kameror!
Tyvärr så kan jag inte gå och gnola på John Lundviks sång, för jag har en annan "öronmask" just nu, nämligen Let her go med Passenger. Jag lyckas inte bli av med den sången från min inre jukebox. Utan framgång försöker jag gnola och sjunga på allt möjligt annat, men se där sitter Passenger envist kvar.

Den här boken, Inställd resa till Sabarmati av Majgull Axelsson läste jag ut i fredags. En bra och läsvärd bok, som beskriver både utanförskap och rasism utan att ta till pekpinnar. Sakerna finns liksom bara där i vardagslivet. Boken inleds med att gymnasieläraren Lykke, blir svårt överfallen, får hjärnblödning och ligger i koma. Småningom nystas verkligheten upp och i små glimtar får vi ta del av de olika personernas liv och tankar. Trassliga relationer, som gör att man fastnar i destruktiva mönster, men också styrka att komma loss och stå emot, liksom hitta fram till sin egen identitet. Jag är tacksam för persongalleriet, som presenteras på de två första sidorna. Plötsligt dyker nämligen en Martin upp som sitter i bilen på gatan utanför. Och vem sjutton var nu han igen och vad gör han för att föra handlingen vidare? Svar: Egentligen ingenting och han kanske kunde ha lämnats bort helt och hållet. Boken skulle inte ha lidit av det. Handlingen är både i nutid och dåtid, men det stör inte nämnvärt när man blivit van. Personporträtten av vardagsmänniskorna är fint tecknade med en inkännande ömhet. Läsaren får hjälp av en berättarröst, som tar oss med på en inre resa och låter oss komma närmare personerna.

Ajjo, ifall ni efter att ha läst gårdagens inlägg och tänkt att: "Du milde vad Inge är dum, hon kunde ju ha kollat färgen på garnbanderollen", ja, så bara glöm det! Det finns ingen garnbanderoll till de här nystanen och det beror helt och hållet på min hulda moder, frid över hennes minne. Det absolut bästa hon visste då vi besökte Novitas fabriksbutik i Koria, var att gräva i korgarna med garn i stora plastpåsar till nedsatt pris. Garnen var andra hands kvalitet, vilket innebär att där kan finnas knutar, som ju inte är så roliga att handskas med när man stickar. Men min hulda moder tyckte alltid det var roligt att försöka hitta fina färger och kunna köpa hela påsen. På påsen står det inte mera än garnsort, 7 -bröder eller Nalle eller..., mängden i gram och andra hands kvalitet. Lite knepigt att då hitta färgnummer, som skulle underlätta sökandet efter rätt röd och gul nyans. Så jag är nu inte riktigt urbota dum ännu!

Nu ska jag ta itu med matlagningen. Det lär vara min tur idag, suck!

Önskar er alla en riktigt skön fortsättning på söndagen.